4. Tredje gången gillt – Gislövshammar

Påsklovet var inrutat med flera ”måsten” som skulle hinnas med under mina lediga dagar. Turligt nog så blev det en ledig eftermiddag, mitt i veckan, som samverkade med att vädret inbjöd till en vårutflykt. Genast packade vi vår fika-korg och drog iväg till Gislövshammar.

En gul skylt varnade oss för tjuren, men vi utgick från att tjuren än så länge fanns kvar inne i en ladugård någonstans… och klättrade över stenmuren. Även om det gått nio år sedan vi var här sist, och elva år sedan vi var här för första gången, så kände vi genast igen oss.
Två blåa hav som möter varandra.

Det blåste lite för mycket för att jag skulle kunna fota med mitt macro. Det är alltid lika retligt att ens försöka när vinden leker med mina fotoobjekt och får dem att flytta sig hit och dit.

För en gångs skull var vi inte helt ensamma.

Några få vårlökar lyste som små gula prickar i allt det blå.

En plats att njuta av…

Det var här någonstans som vi plötsligt kände oss som Långben i den tecknade filmen på julafton. Vi började nämligen fundera över vem av oss som bar på fika-korgen och våra blå sittunderlag… Ingen, visade det sig.

”Det man inte har i huvudet får man ha i benen”. Tänk så sanna en del ordspråk är…

Eftersom jag frös och det inte lockade att fika utomhus bestämde vi oss för att vandra tillbaka till bilen.

Tack Gislövshammar för ännu en fantastisk naturupplevelse. Vi kommer gärna hit en fjärde gång också. Men förhoppningsvis behöver vi inte vänta nio år till nästa gång…

En vandring i grönt

När vi är ute och kör på väg till eller från ett planerat besök händer det att vi gör ett spontant stopp för att utforska en plats som vi inte vet så mycket om. Bron över Bobbe å hade vi kört över några gånger tidigare. Vi visste därför att det fanns möjlighet att stanna till på en närliggande parkeringsplats, men nu var det dags att ta reda på vad som fanns mer att upptäcka.

Bosse bestämde sig för att vandra vidare på bron. Jag tog kameran och vandrade ner för alla trappstegen, nyfiken på vad som kunde vänta längre fram runt hörnet.

Jag hörde vattnet från Bobbe å som brusade längre ner, en och annan fågel som kvittrade och ett svagt brus från trafiken på vägen jag nyss lämnat. Jag fick ha blicken sänkt mot marken för att se var jag skulle sätta fötterna. Telefonen hade jag ju redan kraschat i en tidigare promenad, men ben och armar var fortfarande intakta och så ville jag att det skulle fortsätta att vara. Det var en skön och stillsam atmosfär runtom mig. Eftersom grönt är min absoluta älsklingsfärg så trivdes jag bra.

Innerst inne väntade jag förstås på att det skulle öppna sig en vacker utsikt över Bobbe å eller mot havet. Det gällde bara att traska vidare med lite tålamod…

Det krävs bara en gnutta fantasi för att konstatera att jag, helt utan att veta det, passerade en gigantisk dinosaurie. Dessvärre var det bara en del av hans stora ben som fastnade på bild 🙂 Så går det när man har blicken riktad framåt utan att se sig åt sidorna…

Kanske var det nyss nämnda krasch som låg kvar i mitt minne… eller bara en insikt om att det nog var bättre att vända när stigen plötsligt såg ut så här. Utsikten kanske fanns längre fram, eller inte. Det får varken jag eller ni som läser det här veta.

Promenaden vid Bobbe å blev kanske inte den mest fantastiska naturupplevelsen jag gjort på Bornholm. Men den blev verkligen en vandring i grönt.