Etikettarkiv: VändburgsGubben

Minnen av Raukar och Hav

Publicerad den av
5

Efter att ha bläddrat mig genom vår kategori ”Raukar på Gotland och Fårö” fastnade jag till sist för tio bilder som jag med hjälp av appen ”Waterlogue” omvandlat till akvareller.
Den första, Snäckschimpansen, är egentligen en ”falsk” rauk, men med tanke på att det är ont om raukar på Gotlands västra kust så får den vara med ändå.

Det här kortet tog jag en solig kväll då Bosse och jag cyklade norrut, från Holmhällar, längs den vackra kusten. Holmhällar kommer för alltid vara en plats som jag förknippar med lugn och ro, fantastisk natur och en känsla av att livet, trots all oro i världen, ändå kan innehålla stunder då det är gott att leva..

Lickershamn var en plats som vi besökte som familj redan på den tiden då vi var på Gotland som turister. Jungfrun är en pampig rauk. Den kan till och med ståta med titeln Gotlands högsta rauk.

S:t Olofsholm – Första gången vi var här missade vi att gå ner till raukarna. Vid vårt andra besök vandrade vi längs havet en riktigt varm förmiddag och kunde njuta av en fantastisk utsikt och en mängd olika raukformationer.

Den som varit på Fårö känner kanske igen ovanstående bilder.

Här har vi Vändburgsgubben. Ser han inte lite sammanbiten ut?

Asunden – ännu ett cykelminne från en solig sommardag.

Lergravsporten

Naturreservatet Lörgeudd – på vägen mot Smöjen. Hit kämpade vi oss med cykel från Kyllaj. Väl värt det när vi kom fram. Kaffekannan eller kamelen kallas denna rauk i folkmun.
Visserligen har vi flyttat ifrån Gotland nu, men oj så många minnen vi har.

Raukarnas egen surikat; del 2

Publicerad den av
12

Precis som båten var vi i vila. Men vår var bara temporär.
Vi hade precis rullat ner från Holmhällar raukfält och blickade ut över Skvalpviken, 1 km lång sandstrand, som sträcker sig mellan Holmhällar och Hammarshagehällar.

Vilan var slut för den här gången. Vi trampade uppför några slingrande backar innan vi nådde nästa raukläger.

Ser du någon skillnad mellan de två rauklägena? Titta noga, riktigt noga på nästa bild. Hoppas du inte missar det väsentliga.

Visst håller du med om att det inte växte några solstolar i Holmhällar. (förra inlägget)

Det var Solveig som kom på dagens bloggrubrik. ”Raukarnas egen surikat”. Det lilla däggdjuret från Afrika som i fångenskap lever i 12-14 år. Vi minns när Ystads djurpark köpte in arten. Vår äldsta dotter hade gymnasiepraktik där på tisdagar och torsdagar. Vi var nyfikna och gjorde ett återbesök för att titta in ”nyheten”. Det var kul när det flög ett flygplan över platsen där surikaterna befann sig. Plötsligt ställde de sig på två ben och spanade mot skyn.
Jag stod kvar länge på denna plats och hoppades att det skulle dyka upp ett BRA-flygplan. Bara för att få se vad som skulle hända. Jag berättade inte om mina tankar för Solveig. Ibland är det bra att hålla tätt. 😉

Jag tröttnar aldrig på att studera raukar. Ofta hittar jag personliga drag hos dem. Ibland ger jag dem egna namn. Andrar gånger bestämmer vi något gemensamt passande.

För tre år sedan fick ”Den lilla blå” vara med om ett Gotlandsäventyr. För då körde vi med bil från andra hållet. Det hoppade hela tiden till och var svårt att hitta någon form av jämn mark. Av en bloggvän visste jag att det skulle gå att köra bil till raukarna i Hammarshagehällar. Efter en bit undrade vi om det var möjligt eller tillåtet att köra här. Då dök det upp ett trevligt syskonpar som vi kunde fråga.
Den gången letade vi ett tag efter den berömda VändburgsGubben. Till slut fann vi den rätta. Här är den tre år gamla bilden.

Lyfta fram en doldis

Publicerad den av
43



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första norra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.