Jag minns den tidiga morgonen mycket väl. Hur vi först gled omkring på vägar som vi kört flera gånger förut, för att sedan välja en helt ny – en raksträcka med låg sol i ögonen.

Vi hade några fasta punkter på agendan, men gott om plats för spontana stopp. Det första var en planerad start på sommarmorgonen. Efter att ha haft flyt ett tag med att hitta nya orkidéer tänkte vi hitta en grönkulla i detta änge. En art som varken lyser med starka färger eller växer överallt. Här på Gotland finns den på få platser. Östergarn prästänge är ett av dem.

Jag som tyckte det var så trivsamt i bilen insåg snabbt att min tanke på hur änget var ordnat stämde väldigt illa med sanningen. Inte ens en skylt där det stod Välkommen Bosse! Gå till höger här så ser du efter 44 cm den första Grönkullan som… 😉
Sanningen var att vi var fel klädda. Stövlar var det första som saknades. Så blöta vi blev. Jag frös snabbt. Mysigheten från bilturen fanns bara kvar på parkeringen.
Men Solveig stannade till och tog macrobilder. Här har du några av dem.

Själv blev jag först med att gå ut genom den bakre utgången och snabbt ta mig upp på torra land – stora vägen.

Du som följer gotlanduppochner regelbundet har säkert sett de två vyerna förut. Den här gången tog vi inte den branta trappan upp till siluetterna och fiket i gamla skolan hade ännu inte öppnat. Istället var det ”golvvärmen” i ”Den lilla blå” som lockade mest.

Bilen var parkerad vid kyrkan. Änget ligger precis intill. Vad många smultronställen det finns inom en liten yta i de här trakterna. Nu var frågan var vi skulle inta frukost. Helst ville jag ha havsutsikt. Så blev det också. Men det är en annan historia.

En vallmo i utkanten av kyrkogården får avsluta vår blöta vandring i Östergarns prästänge. Hur det gick med grönkullan? Den här gången gäckade den oss. Men nästa sommar kanske…