Den lilla blå tog oss, sista biten lite guppande, från Herrviks fiskeläge upp till Kuppen.
Ett smultronställe som jag tror många turister missar under sina besök på östra Gotland. Namnet har det efter en kopp i bestämd form – KUPPEN.

När vi klivit ur bilen, vid det gamla restaurerade sjömärket, och började betrakta havet slog det mig att det faktiskt är närmare till Balticum än det är till svenska fastlandet. Den magnifika utsikten rensade bort mina mörka tankar.

Men allra närmast ser du Östergarnsholm som även lär kallas Austagansholm. På holmen finns det två fyrar. Den gamla byggdes 1817-1818. Den ”nyaste” byggdes samma år som min pappa föddes, 1921. På sommaren är det möjligt att besöka platsen som förutom fyrarna har spännande strandgrottor och bitvis mysiga, lysande vita stränder.

Från Herrvik hade vi kört genom tallskog. I de gamla döda tallgrenarna ska det finnas många sällsynta skalbaggsarter. Här på klinten kunde vi notera att marken bär rejäla spår
av havets otroliga krafter. Vågorna som med sina virvlande rörelser genom alla dessa år har gröpt ur fördjupningar, strandgrytor, i den flata berghällen.

Tryggt att veta att det finns stenhårda, men rättvisa, kustvakter som aldrig slösar bort en hundradels sekund på att blinka eller väja.

Det var en mycket fin sträcka att gå, som givetvis även lämpar sig för jogging eller cykling.

Jag har aldrig tröttnat på att röra mig vid Gotlands kuster och studera omgivningarna med sina skiftande ansikten.

Jag hade berättat för Solveig om möjligheterna att stöta på den vackra fjärilen karminspinnaren som enbart finns i Sörmland och på Gotland. Tyvärr så såg hon bara en, en kort stund. Innan hon fått fram sitt macro så var chansen bortflugen. Det fick bli en färgglad blomma istället…