Vingmursporten – kanske inte den mest fängslande

Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad.
Vi tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉

Det här blir sista ”redovisningen” av portar i denna kategori. Vi befann oss nära havet och Gotlandsfärjorna. Just denna port hittar jag bara information om i en liten tunn bok som Solveig köpte förra året. Annars finns den inte med i broschyrer och andra böcker. Det står att den möjligen är upptagen när slottet byggdes.

Ibland har vi tagit oss genom porten på väg mot vackra Palissaderna. Helst när scillan på våren ”snickrar” ihop ett blått hav på land.
En sak som är sann är att vattenledningen drogs in här från Kopparsvik.
Det gamla fängelset som numera är ”sovställe” för de som betalar logi har vi skrivit om tidigare. Därför några ovala foton på slutet.

Tunnbindaregatan; akt 51

Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför ringmuren i Visby, i denna fotokategori med få ord.
Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤

Fotnot:
En gata som ligger på den östra sidan. De närmaste portarna är Skolporten och Österport.

Hade detta varit ett novemberinlägg skulle en lätt fråga i början på månaden kunna vara denna; hur många bilder finns det i inlägget? En lite svårare kunde varit denna; hur många människor ser JAG totalt på bilderna? Ingen av de trettio ”gränderna” är fixade. Varken med kvalité eller vilka som får äran att vara med på gotlanduppochner. Inte ens nästa gränd i nästa vecka.

De flesta har snurrat färdigt

Jag har sedan min barndom varit förtjust i att betrakta kvarnar av olika slag. På Gotland finns de lite överallt. Men det är inte alltid det finns någon möjlighet, av olika orsaker, att komma dem nära. Här rullade vi omkring på två hjul på den fina Grötlingbo ringväg på södra ön. I det inlägget, 21 augusti 2022, fick denna väderkvarn inte glänsa. Detta är inlägg nummer 13 i kategorin KVARNAR PÅ GOTLAND & FÅRÖ. Kvarnar har dock, i flera andra inlägg, varit med som en dekoration. Vad har du bloggbesökare för förhållande till kvarnar?

Tre olika platser som vi inte ens kommer ihåg, mer än att jag stannat till och bett Solveig gå ut och plåta. Minns dock att det på Gotland & Fårö fanns ungefär 450 väderkvarnar i drift, i slutet av 1800-talet.

Här däremot bjöds man in som bilist att parkera, stiga ur, betrakta och få information om stolpkvarnen, som Eke Hembygdsförening lät uppföra 1975. Deras önskan var att gammalt hantverk och självhushåll skulle visas för dagens ungdom och andra intresserade. Jag har en vag känsla av att vi tillhörde gruppen gårdagens ungdom. 😉
Stommen till kvarnen var 1975 nytt virke, men själva konstruktionen utfördes helt efter traditionellt mönster.

Den här kvarnen låg i intilliggande Rone på södra Gotland. Spår av midsommarfirande syns i bakgrunden. Undrade i min fantasivärld om både sångkvarnarna och pratkvarnarna hade det trevligt tillsammans. Nu sitter jag här i utkanten av Råå och tänker på en annan kvarn på Öjn, som jag med råge fotograferade alltför många gånger, när jag egentligen ville studera något helt annat i närheten. Vandra en stund på markerna och tänka på ruskig ö-historia. De två inläggen lär vid något senare tillfälle läggas in på gotlanduppochner. Var för sig…

Ön som blev en halvö

Det var ett helt annat ljus och annan färgsättning när vi sakta rullade in på Närsholmen, än när vi tidigare siktat in oss på ”blå havet” på land (blåeld). Tänk att denna södra del av Närsholmen, för bara några hundra år sedan var en egen ön. Det var då som fenomenet som kallas vågomböjning skedde på platsen. Fortfarande syns spår av händelsen när vågorna kastade upp strandvallar. Tydligast syns de när man närmar sig fyren norrifrån.

Jag älskar denna cirka två kvadratkilometer stora ”savann”. Sakta rattade jag ”Den lilla blå” och stannade till några gånger så Solveig kunde gå ut och fota. Vid detta sista besök såg vi varken någon människa eller nyfiken kalv. Vi hade platsen bakom fyren för oss själva. Där längst ute, bakom den rödvita polkagrisfyren, intog vi vår tidiga frukost. En trevlig tradition som vi lagt oss till med när vi varit på östra Gotland. Ett kort vemod gled in i min hjärna. Kanske därför jag inte tog några kort på havet? Några dystra tankar försökte slå ner sina klor på mitt hjärnkontor. De envisades med att detta var sista besöket. Istället bestämde jag mig för att placera besöket både i min minnesbank och på en hedersplats i mitt bultande hjärta. ❤
Vi plockade upp efter oss och fortsatte därefter runt resten av halvön, innan vi åkte till ”vita fläckar på kartan”. Här är några utvalda bilder från tidigare besök. En av dem syns redan på vår senaste header.

Fyren kan du läsa om i vår kategori FYRAR PÅ GOTLAND och gissa i vilken kategori som Adam & Eva finns med i? 😉
På tal om våra kategorier. Närsholmen borde varit given i kategorin FYRA ÅRSTIDER PÅ GOTLAND. Orsaken till att det inte blev så är vinterbilden. Vi kände ingen förtjusning eller längtan efter att åka ut på osaltade vägar när det i naturen m.m. var som vackrast av snöbetäckningen. Men vi respekterar deras kloka beslut om att tänka på framtiden. Ska bli spännande att se vad som gäller på en annan, mindre ö.

Bjärs hög – Gotlands största bronsåldershög

Efter att ha besökt Liste ängar, havet och Trullhalsar stannade vi till vid Bjärs hög som vi noterat på ditresan. Vi höll de fyrfotade under uppsikt, för vi hade inte tid för att umgås med dem, om de blev för nyfikna och bildade en yttre ring.

Namnet Bjärs hög har den fått efter gården Bjärs. Högen mäter 57 meter i diameter och är drygt 5 meter hög. Högar är torvtäckta bronsåldersrösen. Gotland har inte så många högar, men desto fler rösen. Däremot är högar vanliga i Skåne och Danmark. Orsaken är att på dessa två ställen bevaras organiskt material bättre, eftersom torven kan hindra att luft tränger in och förstör föremål. Mest kända undersökta är troligen Kiviksgraven i Skåne. Där minns jag att Solveig var tillsammans med en skolklass.

Bredvid fanns det några kämpagravar, som är en ruin av en bostad från äldre järnåldern.

Dags att hålla reda på kamerautrustning och dra sig mot ”utgången”. Flocken började visa mer och mer intresse och rörde sig mot de tvåfotade.

Blockgränd; akt 50

Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför ringmuren i Visby, i denna fotokategori med få ord.
Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤

Fotnot:
Jag läser att butiken olars ulla erbjuder kvinnor unika och färgstarka kläder med fokus på hållbarhet och kvalitet. Kanske är det mest en webbshop?
Idag är det ett slags jubileum för denna kategori. 50:e gränden. I november höjs tempot rejält. Då blir det en gränd varje dag. 30:e november kommer ”Grändernas stad” att ha en mästare som belönas med en Skrap-Kryss. Om jag räknat rätt är maxpoängen 465. Om du vill kolla mina ”knappkonster” är det bara att addera 1-2-3-4-5 o.s.v. till 30. 😉 Vinnaren kommer att ha betydligt färre poäng.

Gosse med båt

Vid Råå södra skola, alldeles vid havet, gjorde vi ett stopp för att fotografera konst.

”Gosse med båt” gör sig bra här, nära stranden och havet. Undra vad han drömmer om? Kanske att båten ska nå ända fram till Danmark eller åtminstone Ven? Personligen tycker jag han ser lite för gammal ut för nakenbad. Annars finns det ett en liten bit norr ut från platsen.

Skulptören Arthur Johansson föddes 1904 i Loshult som ligger i Kristianstads län och dog tio år efter denna skulptur kom på plats. Arthur var både skulptör och tecknare.

Några dagar tidigare cyklade jag förbi här utan Solveig. Då var det rast och många barn befann sig på lekplatsen bredvid. Även några mammor och personal befann sig på området. När jag såg att gossen saknade badbyxor vågade jag inte ställa mig där och fotografera. Personligen blev jag en aning ”sur” på mig själv för att jag kände ett obehag, som en oskyldig konstintresserad bloggare. Om en kvinna fotograferat tror jag ingen hade reagerat över situationen. Men mest störd blev jag när jag en minut senare skulle cykla ut till höger om skulpturen, mellan två låga murar. Där stod fyra cyklar och blockerade vägen. De var inte av elevstorlek… För att inte bli en ny variant av ”En man som heter Ove” flyttade jag inte på de felplacerade tvåhjulingarna. Antagligen hade det blivit dominoeffekten och full uppmärksamhet på ”Gubben med cyklarna”. 🙂
Vilken lyckad roll Rolf Lassgård gjorde av Fredrik Backmans succéroman. Jag och Solveig såg filmen på biografen i Ystad. Vi har den på DVD. Eftersom det är grått och lite dimmigt ute…
Ps. Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Är fullt sysselsatt med att få ihop något trevligt till novembers ABC. Förberedelserna som jag alltid gör i god tid tar mycket längre tid än min novembertid framför skärmen. Tio Skrap-Kryss kommer jag att bjuda på.
Önskar dig läsare/besökare en fin tisdag.

Ett perfekt genomfört ryck

Det här konstverket hade jag sett fram emot att se i verkligheten, på nära håll. För jag hade i åtanke det lyckade konstverket med fotbollsikonen Nacka Skoglund i full fart dribblande. Vilken tur att jag visste att vi skulle cykla till Klinteskolans skolgård. Mannen är visserligen superstark men inte speciellt lång till växten.

Vad mycket Thomas Qvarsebo hunnit med i sin yrkeskarriär. Thomas är född i Stockholm 1947 och är gift med skulptören Lena Lervik. Hans mest kända offentliga utsmyckning är troligen bysten i brons av Olof Palme som är uppsatt i Sveriges Riksdag. Andra kändisar som han skapat extra minnen av är Greta Garbo och Nils Ferlin som steppar, inte tillsammans. 🙂
Ofta är personerna i någon ”dramatisk” handling. Det är det som enligt mig gör Thomas konst så unik och träffande. Konstnären berör och ”går hem” direkt enligt undertecknad.

Jag tyckte att konstverket var så VIKTigt att jag bad Solveig att fotografera det från alla vinklar.
Fåglar tycks tro att det rör sig om en offentlig toalett. Egentligen inte det minsta KONSTigt. Nästa gång blir det också konst på bloggen. Då från på Råå. Hjärtligt välkomna tillbaka.

Ps. I dag är det 11 september och jag minns tillbaka från otäcka år med samma datum. Aldrig kommer jag att glömma tillfället när jag precis hade pratat inför 50-55 personer på en ”Smålandsbuss”. Jag tackade dem för att de lyssnat och bjöd in dem i på Lidéns Samlingsmuseum. Som det ofta var fanns det några som direkt ville ha en egen pratstund med mig. Därför märkte jag inte att den trevlige och lite blyga busschauffören, som jag träffat flera gånger tidigare genom åren, försökte ta sig genom ringen som bildats runt mig. Han nästan viskade och fällde en ovanlig fråga. ”Har ni någon TV-någonstans?” Vad menade han? Sedan försvann hans nästa lösryckta fras när någon ny kvinna ville ha ordet. Jag måste ha svarat nej. För inte menade han väl att han under den närmaste 45 minuterna skulle gå upp i vår privata stora lya och se på TV? Så nära kompisar var vi väl inte?
När jag blev ensam och hade låst gick jag upp och satte på TV:n. Den overkliga stunden glömmer jag aldrig. Om och om igen visades det osannolika som var sant till 100 %.

Skeppsvraket Fortuna

Vi stod längst ut på piren vid Ekeviken, på norra Fårö, och spanade. Om vi hade haft med en bra kikare skulle vi ha kunnat granska halvön bättre. Tänk att Norsholmen en gång i tiden var en egen ö. För dem som är fågelintresserade måste det vara som ett paradis på jorden eller i luften. Halvön är känd för som en sevärd lokal för sträckande och rastande fåglar. Under tiden 15 mars till 15 juli är det förbjudet att röra sig utanför de vägar som markerats på skyltar. Motordrivna fordon är förbjudna inom området året runt. Inget undantag ens på skottårsdagen. Halvön är sedan 1967 ett fågelskyddsområde.

För de botanikintresserade kan nämnas att här finns Gotlands enda förekomst av dvärglåsbräken.
Det finns också rester av ett stort misslyckande på halvön. 1916 startade Gotlands Fårö Kalkaktiebolag kalkbrytning här. Det handlade om ett storstilat projekt med järnväg från stenbrottet till utlastningsanordning i betong och en utskeppningshamn. Blev det någon världskänd succé? Efter mindre än tre år strandades projektet. Orsaken var att kalkstenen hade för dålig kvalitet. Ännu återstår ett högt betongfundament och tre stora stenhögar som ett minne från den misslyckade industrisatsningen.

Det jag nämnde ovan syns bra på håll. Men det som lockade oss var att få se en glimt av det ”rostiga” som håller på att försvinna, alltmer ner i havet, lite vid varje storm. Havet som både tar och ger. Någon gång i oktober 1969 var ett tyskt skepp med namnet Fortuna på väg från Antwerpen till Örnsköldsvik. Skeppet med en oerfaren besättning råkade ut för oväder. Vindarna uppgick under natten till 25 sekundmeter och sikten var inte mycket att hurra för. Vid tvåtiden på natten kom de för nära land och stötte på grund.

Skönt att besättningen klarade sig oskadda. Tyvärr härjade stormen vidare och därmed gick det inte att göra några som helst bärgningsförsök. Knappt en månad senare hade vädret gjort sitt och Fortuna blev ett vrak och genom åren ett besöksmål för ruinromantiker. Enligt Wikipedia bestod lasten av kaustiksoda. Hm…
Bilden ovan blir oskarp vid vårt försök att zooma in så mycket som möjligt, men syftet att du som tittare ska se lite av vraket når förhoppningsvis ändå fram.

Ekevikens fiskeläge

Vi rullade vidare på Fårö och nådde det fiskeläge som ligger mest norr ut. Ekevikens fiskeläge kan inte jämföras med våra favoritklassiker Jauvika och Helgemannen på västra sidan. Men här ute på piren finns ett annat intressant blickfång. Mina fladdrande tankar gick till de två städerna Örnsköldsvik och Antwerpen.

Det är Ekevikens Fiskehamnsförening som håller i trådarna för ställplatsen med torrdass, badmöjligheter och nära till långgrund sandstrand. Men det gäller att ha respekt. Jag läste på ett annat ställe upplysningen om att inte bada vid stark vind. Olyckor har förekommit.

Vi lyckades ta några snabba ”klick” utan att störa morgonbestyren innan vi körde vidare mot nya vita fläckar på norra Fårö. Egentligen kom vi inte mycket längre norr upp. Fåglarna vill såklart inte ha besök vid den här tiden på året (läste info dagen före om besöksförbudet). Jag tror heller inte ”vingdjuren” hade nappat på mitt egoistiska förslag om att byta till de två höstmånaderna oktober och november. Trots att jag skulle kunna erbjuda mig att göra både tjusiga textade skyltar och teckningar med sträckfåglar. 😉

Ps. Städerna i alfabetets ytterkanter A och Ö återkommer jag till i nästa inlägg. Då handlar det om en helt annan bloggkategori.
Njut så mycket det går av senhöstens värme.