Kategoriarkiv: Gotlands norra sida

Svensk ögontröst

Publicerad den av
8

Det är litet och gammalt, Anga prästänge. Man tror att marken slagits årligen sedan minst 1500 år. Den traditionella skötseln, hävden, gör att många olika slags blommor och örter trivs här. Ett stort tack till alla dem som sköter om änget så väl! Det gör att till och med den mycket sällsynta varianten av ögontröst, med namnet Svensk Ögontröst, trivs bra..

I torsdags gav vi oss iväg på utflykt med målet att leta upp denna lilla ört. I en av våra Gotlandsböcker hade vi läst att Anga prästänge var en av de platser på Gotland där den skulle finnas. Erfarenheter sedan tidigare besök i ängen, där vi vandrat runt och letat efter någon speciell blomma, gjorde att vi inte var helt säkra på att vi skulle lyckas… Men den här gången var turen på vår sida.

Ganska liten och relativt oansenlig stod den där. Man måste böja sig ner och titta nära.

Visst är den fin? Med sina smala, lila strimmor och lite gult i mitten. Som om någon suttit med en liten pensel och piffat till de små vita blommorna. Jag kämpade tappert med mina bilder eftersom vi inte var ensamma i änget. Däremot var vi förmodligen de första människorna som myggorna upptäckte denna dag. Jag räknade inte hur många som stack mig, och jag måste erkänna att en och annan fick plikta med sitt liv… men så plötsligt…

… landade en av dem bredvid blomman som jag precis försökte fånga på bild. Dessvärre blev det inte någon bra skärpa på blomman, bara på halva myggan…

Vi vandrade vidare in i änget och upptäckte att de växte på flera olika platser. Läste någonstans att det här tydligen är en av de bästa växtplatserna för Svensk Ögontröst, så jag gissar att det varit fler än vi som vandrat runt i änget och letat efter den. Eftersom den är fridlyst så får vi hoppas att den också får vara i fred.

Det finns tydligen fem olika slag av ögontröst i Sverige, men just den här finns bara på Gotland. Ögontröst har fått sitt namn eftersom man trodde, förr i tiden, att den kunde hjälpa vid ögonsjukdomar.

Två kungapar i samma änge

Publicerad den av
6

Vilken njutbar lisa det är att besöka ett gotländskt änge. Det finns både likheter och olikheter mellan dem. Alla har sin egen charm. Några av dem har blivit våra personliga favoriter, som vi både spontant och planerat återbesöker när tillfällen ges.

Vi vek av från asfaltsvägen mellan Bäl och Vallstena och rullade in på en rak grusväg. Vår förhoppning var att vi i Sudergårda änge skulle hitta den ovanliga tidigblommande svensk ögontröst, som förekommer i hela världen endast på Gotland. Vi var medvetna om att arten har minskat kraftigt och bara finns kvar på ett fåtal ställen på ön. I detta änge har siffran sjunkit till några få blommor varje år.

Den fjortonde maj 1992 hade Sudergårda änge fint ”främmande”. Då besöktes änget av både det svenska kungaparet och det norska. Jag noterade att Harald V året innan tagit över kronan från sin avlidna pappa Olov V. Den resta minnesstenen finns i mitten av änget.
Carl Gustav och Silvia var på Gotland även i onsdags. Då hölls ett tal i Almedalen.

Som vi ofta gör delade vi på oss i änget. Solveig sjönk ner på gräset och grejade med sin tunga kamerautrustning. Själv hade jag en hemlig tanke. Hur svårt kan det vara att hitta den omtalade blomman? Visste såklart att den inte var gul. 😉

Den här kompisen med stora öron kunde jag inte rådfråga.

Oxel, hassel, ek, björk, tall och askar ger en behaglig skugga i försommarhetta.
Änget ägs av Olof Nyström, men hävdas sedan 1981 av Bäl Hembyggdsförening. Flera gånger har föreningen fått utmärkelser för sin insats. En varpatävling brukar hållas på midsommar. Läste att kultgruppen Smaklösa ett par gånger har haft konsert i västra delen. Givetvis var det höga publiksiffror.

Det är inte ofta jag får till en skaplig närbild med min kamera. Jag har inte en aning om vad det är för två blommor som Solveig fångat på bilderna nedan. Däremot minns jag att vi startade upp besöket med medhavd fika och att vi var de enda människorna, just då, innanför det vackra gotländska bandtunet. För- och nackdelar med det mesta.

Fotnot:
Som du säkert förstår gick vi bet på huvuduppgiften. Vi hittade ingen svensk ögontröst. Vår egen lilla tröst i efterhand är att vi fick revansch igår, när vi var iväg på en tidig rutt. Samtidigt gick det då sämre med annat. Eller inte. För det visade sig att vi hade kört omkring med en rejäl skruv i höger framdäck. Den satt snällt kvar och höll tätt. På eftermiddagen drogs den ut på ”däckhotellet”, utan bedövning.

Över stätta och spång

Publicerad den av
29

Denna soliga måndagsmorgon, som dessutom var en ledig dag, styrde vi bilen österut. Öster om Kallgatburg, i Hejnums socken, finns den enda gotländska växtplatsen för en orkidé som fått ett eget gotländskt namn – ormskalle.

Innan vi började promenaden grundade vi med frukost. Lämpligt nog fanns ett bord precis bredvid parkeringen. Med fågelsång i bakgrunden och bara vindens sus som sällskap satt vi där och njöt.

Sedan traskade vi iväg över stätta och spång. På små stigar, genom skogen och vidare på en ny stig. Vi hade tid till trevligt småprat längs vägen…

…men visst kändes det bra att det till sist dök upp en skylt som visade att vi var på rätt väg.

Ibland kan en kilometer upplevas som väldigt lång, trots att man har trevligt. Kanske är det något längre än 1 km eller så var det bara våra ben som började bli trötta…

Så plötsligt var vi framme! Ju mer vi såg oss omkring desto fler orkidéer såg vi. De tycks inte bry sig om att det är lite trångt och snärjigt där de växer.

Den är verkligen exotisk och speciell, precis som sitt namn: Guckusko.

I boken ”Gotländska orkidéer” av Gun Ingmansson läser jag att Guckusko är en kalk-älskande art och att den blommar ett par veckor i juni.

Den är en riktigt ”lurig” en eftersom den med sin doft och röda färgfläckar lockar till sig sandbin. Texten nedan är hämtad från tavlan som finns på växtplatsen.

Vilken trevlig måndagsförmiddag vi fick. Jag och äldsta dottern Jennifer tog en runda ner till stan på eftermiddagen. En helt annan upplevelse! Hennes stegräknare visade på över 17000 steg på kvällen. Det kändes i fötterna, men det var det väl värt!

Graute Gård, en Lammgård i Hejnum, del 2

Publicerad den av
4

Gårdagens inlägg handlade om vårt besök på Graute Gård i Hejnum. https://gotlanduppochner.com/2023/06/03/graute-gard-en-lammgard-i-hejnum-del-1/
Antalet bilder i kameran blev många så jag bestämde mig för att dela upp dem i två inlägg. Här kommer fortsättningen.
När vi tittat runt i gårdsbutiken gick vi upp en trappa. Där fanns caféets sittplatser för mindre soliga dagar och en miniloppis.

Glömde att ta foton på cafédisken med de smarriga alternativen till vår fikastund. Jag var tydligen mer inriktad på att fortsätta på temat lamm och lammungar (som det heter här på Gotland). Hur som helst… Vi beställde kaffe, hallonbiskvi och cheesecake med saffran.

Därefter slog vi oss ned på altanen och bara njöt. Det fanns gott om platser att välja emellan.

Gott fika, tre av familjens fyra medlemmar, fågelsång och bräkande lamm, utsikt mot grönskande hagar med idisslande lamm och en njutbar stillhet och ro. Kan det bli bättre?

Inte heller katten som kom på besök till vårt fikabord kom med på någon bild. Den var nästan lika envis som jag. Katten ville upp på bordet och jag lyfte ner den igen… så gjorde den ett nytt försök och jag lyfte ner den igen. Så där höll vi på några gånger innan den till sist gav upp och traskade iväg.

Då var det dags för oss att lämna Graute Gård för denna gången. Den lilla blå stod snällt kvar där vi parkerat den och vi körde iväg med en skön känsla i kroppen.
Hit kommer vi gärna fler gånger.

Graute Gård, en Lammgård i Hejnum, del 1

Publicerad den av
7

Det är alltid lika intressant att parkera bilen på en plats där vi inte varit förut. Graute Gård har funnits med länge på listan över ställen vi planerat att åka till och förra lördagen blev det äntligen dags.
Vissa platser har en atmosfär som tilltalar mig redan när vi kliver ur bilen. Ett lugn som sprider sig i kroppen och en skön känsla av att tiden liksom stannar till för en stund.

På hemsidan, grautegard.se, läser jag att Graute gårds anor sträcker sig tillbaka till 1600-talet. Jenny och Kjell har drivit gården sedan 1995. På hemsidan står det också om hur viktigt det är att djuren har det bra och att människan är ett med naturen. Vilken fin livsfilosofi!

Det finns en härlig mix av gammalt och nytt som möter oss besökare redan innan vi kommit innanför trädgårdsmuren.

Den här gången hade Bosse och jag med oss yngsta dottern. Det tog lite tid för oss innan vi kom in i gårdsbutiken/caféet. Vi var ju tvungna att titta på allt och läsa på alla trevliga skyltar.

Tack Alva för att du ville vara med på bild!

På en lammgård är förstås temat i gårdsbutiken givet! Här finns lammskinn och olika produkter av lammskinn. Här finns också möjlighet att köpa med sig kött från gården.

Detta är verkligen inte ett besöksmål för den som har bråttom. Här gäller det att ta sig tid så att man inte missar något trevligt.

Ett diplom, bland många, som tilldelats Graute Gård. Tänk att det finns en ”Gotlandsfårs-förening”. Nu har jag lärt mig något nytt igen.

Med så mycket att titta på, och fotografera, räcker det förstås inte med ett inlägg. Fortsättning följer…

Att vara två

Publicerad den av
12

Den här mysiga skulpturen i stengods finns sedan 1989 på servicehuset Kilåkerns gård i Slite på norra Gotland.

”Att vara två” föreställer två människor under ett badlakan. Paret är både ungt och gammalt. Kvinnan bakom konstverket heter Helena Andreeff (1943-) En skicklig konstnär vars konst finns synlig lite överallt. Hon kombinerar gärna en stor portion ömhet med en politisk skärpa. De två egenskaperna lyser tydligt igenom här.

Paret siter lite utsatta i stilla närhet av varandra. Badlakanet signalerar trygghet och samvaro. Många privata tankar dök upp när jag betraktade konstverket som Helena Andreeff gjorde i en tid då det inte alls var självklart att ett gift äldre par skulle få dela sina sista år i ett gemensamt boende på servicehuset. Jag är inte helt säkert på att allt sådant har rättats till i nutid. Sorligt nog.

Helenas skulptur – En slags stele, som hon själv säger, står som en påminnelse om de två viktiga begreppen; gemenskap och utsatthet.

Fotnot:
Stele, en rest sten, ofta dekorerad med bilder, reliefer eller ornamentik. Stelar är vanliga i stora delar av Europa och övriga världen. Stelar restes i syfte att ära gudar eller för att markera gravar och gränser. Gränser passar utmärkt in här.

Satte färg på en vit fläck

Publicerad den av
10

Oftast har vi minst ett bestämt mål när vi gör våra utflykter för gotlanduppochner. Åker vi iväg tidigt på morgonen öppnas fler möjlighetsdörrar för mig att färglägga sjätte kartan över Gotland och Fårö. Då finns det gott om utrymme för spontanitet.

Vi hade gått en stund i Kappelshamn. Fortsatte sedan köra en bit längs södra sidan av Kappelshamnsviken. Ibland skymtade jag havet bakom tallridån. Eftersom vi inte hade bråttom och inga bilister blev störda kunde jag hålla en rätt låg fart på asfaltsvägen. Så dök en spännande ”grusväg” upp. ”Är det okej om jag rattar ner här?” Det såg ut som en nick. Jag studerade underlaget och tänkte det finns… kanske kan bli värre längre fram… bäst att… En möjlighet dök efter ett hundratal meter. En slags p-ruta utan avgift. ”Den lilla blå” behöver inte mycket utrymme. Vi fortsatte färden mot havet på två ben. Två var. 😉

Vad jag älskar möjligheten att vistas på en sådan här behaglig plats en senvårmorgon. Vi gick ut på bryggan för att få ett annat perspektiv. Troligen har det här en gång i tiden varit ett fiskeläge med fler bodar.

Här ligger ett bevis och vilar. Hade jag haft bättre hörsel kunde jag hört dess dramatiska livsöde. Nu får min egen fantasi fylla i luckorna.

En mer vattentät skuta väntar förmodligen på sin ägare. Vilka möjligheter som vi haft på den här ”tidsresan” i vårt gemensamma liv. Senvåren kan vara så ljuvligt vacker.
Gotland är lagom stort. Efter att vi mellanlandat i Dagghagen och Hammarsänget nådde vi snart andra kusten med sin egna karaktär. Med positiv energi och minnen vi haft med oss när vi återkommit till Visby efter alla våra turer. Undra hur många hundratals de blivit? Synd jag inte fört någon slags statistik över det. Men i de två sista femårsdagböckerna finns möjligheten, att under några novemberdagar när regnet piskar mot rutorna, taket håller på att lyfta från huset och det aldrig blir helt ljust utomhus, läsa igenom kråkfötterna och i Frank (vår läsfåtölj med lammskinn) bli Statistik-Bosse för en vecka eller två. Läge att dela in dygnet i olika ”tabelltimmar” och se när vi varit som mest aktiva. Beror helt och hållet på vilken månad det är.
Läser att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” idag fyller tio år. Vart tar tiden och livet vägen?

Hammarsänget & Dagghagen

Publicerad den av
17

Vilken oas vi nådde när vi vek av från vägen mellan Hellvi och Othem och rullade nerför den smala grusvägen. Vi minns när vi åkte hit för ett par år sedan och möttes av en överfylld parkering och fick svårt att vända bilen. Orsaken var att hembygdsföreningen slog Hammarsänget just den dagen. Jag läser att änget sedan 1998 är en del av kyrkoreservatet. Tio år senare bildades naturreservatet Dagghagen, där Hammarsänget ingår som en del.

Hammarsänget är ett av norra Gotlands största änge med sina 182 hektar. Praktfulla ekar ramar in änget. Under försommaren fylls platsen med gula smörblommor, vit mandelblom och väldoftande liljekonvaljer. Under maj och juni kan du hitta rikligt med sankt persnycklar, johannesnycklar, krutbrännare och vit skogslilja, arten som trivs i skuggan av buskarna. (Kvartetten finns med i vår kategori ORKIDÉER PÅ GOTLAND.)

Innan vi fikade gick vi in i naturskogen som skapade ett slags djungeläventyr. Dagghagen består nämligen till stor del av svårtillgänglig sumpskog. Naturen har här tillåtits att sköta sig själv under en lång tid. Vi såg många nedfallna och döda träd från vår stigposition.
Jag köper helt resonemanget om att många skogar är alldeles för ”välstädade”. När jag läser på inser jag att flera tusen arter djur, växter och svampar är beroende av död ved. Under 1900-talet minskade arterna starkt och en del är till och med utrotningshotade. Här i Dagghagen finns möjlighet för återhämtning. Naturens egna fiffiga SPA.

Inom reservatet finns flera gravfält och husgrunder från järnåldern. Tidigare stod här fem vikingatida bildstenar. Dessa står numera på Bungemuseet. (Se vår kategori MUSEUM)

När Solveig tog macrobilder på s:t persnycklar, gullviva och gökärt, hämtade jag fikakorgen.

Ett helt änge för oss själva. Solen värmde och ingen kylig vind kom åt oss. Vi bjöds på fågelsång från olika stämmor. Kanske stämmer texten från en bok framför mig på skrivbordet.
”Grönsångaren, som tycker om högstammig skog utan tät undervegetation, trivs bra i Hammarsänget och brukar ackompanjera halsbandsflugsnapparen i försommarens fågelkör.”
Jag glömde på platsen bort att jag läst om att änget är en av Gotlands viktigaste platser för flera arter av fladdermöss.
Gotland är bra på att leverera. Vi uppskattar stunderna när vi tidigt ger oss iväg mot äventyr. Livskvalitet när den är som bäst. En skön blandning av planerat och spontant.

Väster om Liffride gård

Publicerad den av
7

Vi var kvar längs vägen mellan Lärbro och Hellvi och hade promenerat till västra sidan av gårdsanläggningen.

Den västra gravfältsdelen av Domarlunden domineras av ett drygt tre meter högt bronsåldersröse. Det hårda materialet består av kalk- och gråsten. Diametern är
ca 30 m.

Vid sidan om ”storhögen” finns det resta stenar samt stensättningar och mindre rösen. 1877 gjordes en undersökning där fynd påträffades från romersk järnålder.

Domarlunden & Skeppssättningar

Publicerad den av
10

Det finns ett område mellan Hellvi och Lärbro som är av historiskt intresse.

Området med gravfält kallas för Domarlunden och har använts i ungefär 1500 år.

Vid vägen ligger Liffride gård. I samband med ett laga skifte i slutet av 1800-talet och dragningen av en ny landsväg blev gravfältet tyvärr splittrat. Det du ser på bilden är gravområdet öster om gården. De flesta av gravarna är brandgravar. Brända ben och föremål visar att varje grav användes för begravning av endast en människa.

Skeppssättningarna är byggda av högkantade gråstenar samt skepp bestående av i marken nedsänkta glest ställda kalkstenshällar.

1917 och under 60- och 70-talen genomfördes en totalundersökning av gravfältet. Här på östra sidan kom man fram till att gravfältet använts under yngre bronsåldern och början av järnåldern.

Du kan bakom tallarna skymta landsvägen, där vi ställt ”Den lilla blå” en bra bit bort.
Tyvärr fanns där staket och djur innanför. Därför kunde vi inte ta oss in på Lajkarhajd. Enligt sägnen stod det år 1030 en strid på heden mellan gutar och den landsflyktige norske kungen Olaf den helige. Hans avsikt var att tvinga gutarna till att bli kristna. Det gick inte så bra. Han blev rädd och knäföll på en sten. Än idag syns groparna efter hans armbågar och knän på det som numera kallas Sangelstenen. Om man knackar på stenen ska det höras en dov klang.
Jag gjorde ett försök att se stenen genom att köra in på en grusväg, men vände när jag kom till en gård.
I ett senare inlägg ska vi visa en annan del av gravfältet. Men innan dess kommer fem inlägg med annat ögongodis.