Författararkiv: http://bosseliden.wordpress.com

Profilbild för Okänd

Om http://bosseliden.wordpress.com

Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått". Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.

”Blåsippsfrossa”

Publicerad den av
22

Det finns flera synonymer till verbet frossa som skulle kunna passa för att förklara dagens titel. Jag har hängett mig åt att fotografera blåsippor. Jag har också ”vältrat mig i” blåsippor. Man skulle till och med kunna säga att jag njutit till överdrift när jag krupit runt med kameran bland alla dessa, små, underbara blommor.

Kärt barn har många namn, sägs det. Tydligen är det fler än jag som gillar blåsippor.
Hepatica nobilis eller Anemone hepatica kallas även blålock, blåveror, blåves, blåviringen, guldklöverblad, gyllenväppling och ädelt levergräs. På Gotland säger en del killingeblomma.
(Jag tackar för denna information som jag fått från sidan alltpaoland.se).

Blåsippor ska vara lite extra tacksamma till myror eftersom det är myror som bär iväg de oljerika blåsippsfröna och som på så vis bidrar till att sprida dem.

Nu tror jag inte att blåsippor bryr sig så mycket om vare sig myror eller fotograferande tanter som jag. De bara står där och sträcker sig mot ljuset. Först när man tittar genom macro-objektivet blir det tydligt hur många små detaljer man kan upptäcka i en och samma blomma, och att de trots sin mångfald inte alls är några kopior av varandra.

Snarare är det så att de tycks tävla i att hitta sin egen färgnyans.

Blåsippan är fridlyst i hela landet, men i vissa landskap får man plocka enstaka blommor medan man i andra landskap inte får plocka dem alls. Det är förbjudet, i hela landet, att gräva eller dra upp blåsippor med rötterna. Det är inte heller tillåtet att plocka blommor för att sedan sälja dem.

Det latinska artnamnet nobilis betyder förnäm, ädel. Ett mycket passande namn, eller hur?

Även jag fick slita mig från blåsipps-fotograferingen efter en stund. Det finns ju trots allt en gräns för hur länge man kan frossa, till och med i ett hav av blåsippor.

En vilsam promenad

Publicerad den av
19

Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.

I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.

Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in.
”Att se en fågel som flyger
högt upp i skyn, omedveten
om allt dumt vi människor
gör här på jorden,
är något av det vackraste
i livet.”

Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.

Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren.
Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.

Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner.
Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här.
På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.

Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten:
”Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits.”
Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤

Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”.
Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen?
Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet.
”Om vi kunde tvinga körsbärsblom
att alltid täcka trädets grenar,
skulle vi inte längre beundra dem.”

Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.

Novgorodgränd; akt 23

Publicerad den av
10

Fotnot:
Här rör det sig om en kort gränd mellan Strandgatan och Mellangatan. En rysk stad med samma namn, utan grändslutet, är säkert anledningen till namnvalet. För den historiska staden är känd för sina kopplingar till gamla Wisby.
På de översta bilderna ser du trappgavelhuset Langeska huset eller Visby Börs som det också kallas. Det har vi tidigare berättat om under våra vandringar på Strandgatan. Det ena leder ofta till det andra när jag ”forskar” runt om gränderna. Plötsligt ställer jag en fråga till mig själv. Hur var det möjligt? En nyfikenhet väcks till liv, mitt i min egen privata sorg.

Domarlunden & Skeppssättningar

Publicerad den av
10

Det finns ett område mellan Hellvi och Lärbro som är av historiskt intresse.

Området med gravfält kallas för Domarlunden och har använts i ungefär 1500 år.

Vid vägen ligger Liffride gård. I samband med ett laga skifte i slutet av 1800-talet och dragningen av en ny landsväg blev gravfältet tyvärr splittrat. Det du ser på bilden är gravområdet öster om gården. De flesta av gravarna är brandgravar. Brända ben och föremål visar att varje grav användes för begravning av endast en människa.

Skeppssättningarna är byggda av högkantade gråstenar samt skepp bestående av i marken nedsänkta glest ställda kalkstenshällar.

1917 och under 60- och 70-talen genomfördes en totalundersökning av gravfältet. Här på östra sidan kom man fram till att gravfältet använts under yngre bronsåldern och början av järnåldern.

Du kan bakom tallarna skymta landsvägen, där vi ställt ”Den lilla blå” en bra bit bort.
Tyvärr fanns där staket och djur innanför. Därför kunde vi inte ta oss in på Lajkarhajd. Enligt sägnen stod det år 1030 en strid på heden mellan gutar och den landsflyktige norske kungen Olaf den helige. Hans avsikt var att tvinga gutarna till att bli kristna. Det gick inte så bra. Han blev rädd och knäföll på en sten. Än idag syns groparna efter hans armbågar och knän på det som numera kallas Sangelstenen. Om man knackar på stenen ska det höras en dov klang.
Jag gjorde ett försök att se stenen genom att köra in på en grusväg, men vände när jag kom till en gård.
I ett senare inlägg ska vi visa en annan del av gravfältet. Men innan dess kommer fem inlägg med annat ögongodis.

Prima gård

Publicerad den av
13

En av de soliga påskdagarna for vi norrut. Efter att ha letat upp och fotograferat några fornminnen fortsatte vi upp till Bunge. Strax innan kyrkan svängde vi av mot Prima gård.
”Prima gård är en kalkstensgård med anor från 1600-talet” läser jag på primagard.se
Där berättar Emma och Martin om hur allting började och hur verksamheten vuxit under åren som gått. Nytt för i år är att det finns möjlighet att bo i en nyrenoverad flygelbyggnad.

Vi stannade till en stund för att bestämma oss för vilket håll vi skulle gå åt. Det finns mycket att titta på och njuta av. Alla sinnen får jobba på högtryck.

Bra med vägledning för den som blir villrådig…

Hållbart, miljövänligt, ekologiskt och närproducerat är ord som tilltalar mig.

Både Bosse och jag är svaga för detaljer. Gammalt och nytt som kombinerats på väl genomtänkta sätt.

Det fina vädret gjorde att alla mat- och fikagäster valt att sitta utomhus. Bra för oss som kunde gå runt utan att störa någon.

Ett gammalt lammhus har blivit en keramikverkstad. Här skapar Emma keramik; koppar, skålar och fat m.m. Hon har utvecklat en egen metod och använder ekologiska jordpigment och giftfria glasyrer – allt för att undvika farliga ämnen. Så bra!

Det finns en historia bakom det mesta som serveras eller säljs på Prima gård, så även kring kaffet. Kaffebönorna (handplockade, ekologiska, odlade av kvinnor) rostas på gården. Påsarna är illustrerade av konstnär Anette Floss. 20 kr/såld påse skänks till jämställdhetsorganisationer.

För den som vill veta mer om Prima gård rekommenderas att läsa vidare på hemsidan eller varför inte göra ett eget besök om du är på Gotland i sommar?

Visne ängar

Publicerad den av
12

När vi ända befann oss i just När socken passade vi på att åka vidare till Vissne ängar i Alskog socken. Denna avskilda plats är en slags kombination av historia och botanik.

Under järnåldern fanns det fyra gårdar i Visne. Vid en stor utgrävning på 1930-talet hittades tio husgrunder. Varje gård hade sitt eget gravfält, som låg på lite avstånd från husen. Under femhundratalet övergavs gårdarna. Detsamma hände på många andra håll på Gotland under samma tidsperiod.

Vi förstod att detta också var en vacker och avkopplande plats. Under försommaren täcks marken av otaliga blommor. Om man följer vita markeringar går det att ta sig runt en två kilometer lång kulturstig. Under denna påskaftonspromenad var det svårt att ta sig fram utan att bli blöt. Vi gjorde några ”våghalsiga” hopp här och där.

Denna gång får Solveig visa upp gult och blått. Snart kommer det finnas massor av vitsippor, i Visne ängar, som i sin tur får ge plats åt gullvivor, tusenstjärnor och fina orkidéer. Det är en vacker tid som väntar oss i naturen. Ett himmelrike på jorden!

Det kändes nästan högtidligt bara att köra den gamla raka skogsvägen tillbaka. En gång i tiden stod det två bildstenar längs vägen.

Rådstugugränd; akt 22

Publicerad den av
10

Fotnot:
Den korta gränden mellan de långa gatorna Mellangatan och S:t Hansgatan upplevs som smal och trång när man ser på bilderna. Men i verkligheten ligger ett litet torg framför gatan åt ett håll. (S:t Hansplan). Utsikten från fönster på översta våningen har säkert mycket att visa upp.
2020 köpte någon en tvåa med 68 kvadratmeter för 3,3 miljoner. En 91:a på 3 rum gick tre år tidigare för 3.950 000 kr. ”Money, Money, Money”.

På promenad i Linnés fotspår; Del 2

Publicerad den av
15

Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)

Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.

Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg.
”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.

Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)

Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.

Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.

Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.

Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.

På promenad i Linnés fotspår; Del 1

Publicerad den av
12

Efter en alltigenom grå långfredag såg vi fram emot påskaftonen. Med hjälp av Bosses väder-app hade vi sett att det fanns chanser till sol då även på Gotlands östra sida. Våra planer var att åka till När, parkera vid sockenmagasinet och vandra längs med Närsån.

Den första bron vi skulle gå över heter Prästbron. Vi läste på en skylt att den fått sitt namn eftersom den går över marker som tillhört Prästgården och som än idag tillhör Svenska Kyrkan.

Bosse hade som vanligt läst på innan vi gav oss iväg och därför visste vi att det är Närs Hembygdsförening som ställt iordning denna fina natur- och kulturstig längs Närsån.

Vattnet porlade fram i ån. Fåglarna höll vårkonsert och solen värmde skönt.

Söndagen den 5 juli 1741 hade När fint besök av självaste Carl von Linné. Nu fick vi möjlighet att gå i hans fotspår. Tänk att det gått nästan 300 år sedan dess. Vår fantasi vaknade genast till liv. Hur såg det ut här när Carl von Linné besökte platsen?

Ljudet av vatten som porlar fram är vilsamt på något sätt. Eftersom gräset fortfarande inte återhämtat sig efter vintern och börjat växa var det lätt att ta sig fram.

Den som är extra uppmärksam ser att vi inte kommit så långt på vår promenad. Det här är ännu en bild på Prästbron.

Vi var ganska tungt lastade med kameror, stativ och fikakorg (som istället för fikakorg blev en fikaryggsäck den här gången).

Och så dök de äntligen upp. De små blommande skönheterna som helt klart är mina absoluta favoriter.

Vita, blå, rosa eller lila spelar ingen roll. Blåsippor heter de och de är och förblir små underverk där de lyser upp den för övrigt ganska brunmurriga marken.

Den här skalbaggen råkade gå förbi och den hade inte lika bråttom som sina två kompisar. Därför fick den också komma med på bild.

Eftersom vi hade två kameror med oss blev det fler bilder än vanligt… Fortsättning följer…

Brännerigränd; akt 21

Publicerad den av
12

Fotnot:
En marseftermiddag inledde vi med att traska uppför Brännerigränd mellan Strandgatan och S:t Hansgatan. (På sjätte bilden ser du välkända Burmeisterska huset på Strandgatan.)
På den här kuperade gränden har fyra fastigheter fått en likartad gul fasadbehandling.