I väntan på att vi skulle skriva på bostadsrättskontrakt sommaren 2018, gick vi in i en affär och köpte en almanacka inför 2019. (6 månader i förväg) Vid en vårmånad fanns en naturvacker bild på ett ställe som hette Tjaukle.

Ofta frågar jag gotlänningar vilket ställe på ön som är deras personliga favorit. Tjaukle en km söder om Viklau kyrka nämns med vördnad. Deras minnen kan vara från olika delar av deras liv. Allt från barndomsminnen med barkbåtar till nutid.

Den här aprillördagen valde vi – att inte gå in i skogens skugga. Det var i solen livet var enklast.

Istället lockade det betydligt mer att följa Tjaukleåns slingrande väg.
Vanligtvis rätas och dikas vattendrag och charmen riskerar att ebba ut. Därför är denna å ovanlig på Gotland, som tillåts att finna sin egen väg genom landskapet. Till slut mynnar den ut i havet på nordöstra sidan.

Kabbelekan tittar gärna på sin egen spegelbild.

Samtidigt som vi betraktade speglingarna i vattnet njöt vi av fågelsången från träden. (Tänk att träd kan sjunga så vackert) 😉

Vi var inte ensamma. Den lilla parkeringen var ”bilfull” och människor och djur i olika åldrar och generationer satt eller strövade i det natursköna området. De öppna gräsytorna lockade till picknick. Själva hade vi tur och fick ett ledigt bord och egen bänk. Barn sågs roa sig längs åkanten och solen lekte tittut med oss under fikandet.

Bryta upp när det är som bäst. Vi följer ofta den devisen. Kommer vi till en pärla stoppar vi in namnet i minnets skafferi.
Nästa gång ska vi göra ett tidigt besök. Då kommer vi visserligen inte att vara ensamma vid strandbankarna. Betande djur håller till där på sommaren. Däremot är chansen stor att bilen får en p-plats. Bonus är också att orkidéerna blommar i markerna i juni.
Om jag ska försöka sammanfatta min kärlek till Gotland i enbart en mening får det bli denna: Det är kontrasterna som gör ön så unik. ❤

Fotnot: Tusen tack till familjen Berg som gör det möjligt att besöka ”guldkornet”. För marken är privat. 😀