En behaglig huppegupptäcktsfärd

Vi lämnade kvar ”Den lilla blå” vid Herrvik hamn och fortsatte på två hjul. När vi lämnat hamnen nådde vi snabbt Albatrossmuseet. Vid den här tiden på dygnet var där inte öppet. Du som kan krigshistoria minns säkert att den tyska minkryssaren Albatross sköts till sank under första världskriget. Endast 150 meter från land sattes Albatross på grund.

Har du lust å hänga me´ på en huppegupptäcktsfärd. Har du lust å svänga me´ till en huppegupptäcktsfärd…”
Jag köpte, rakt av, Solveigs förslag till bloggrubrik. Allra bäst stämde det i inledningen där vi egentligen kom in på ”fel väg”. För senare nådde vi den grusväg som till och med bilar har rullat på. Fast även där gällde det att ha blicken neråt, väja för ”hålor”, och ändå försöka att inte missa något ögongodis under färden.

Gubben tog täten efter att först ha lämnat över kameran.

Som jag nämnt förr så är jag mycket förtjust i sådana här krön. Vad finns runt hörnet? Fantasin och förväntan tävlar om uppmärksamheten. Livet känns så enkelt och vackert under sådana här cykelturer i en så ljuvlig miljö. En balsam för själen.

Utan att stöta på några gränspoliser hade vi rullat in i ett av alla de härliga naturreservat som finns på Gotland, Grogarnsberget är namnet. Ett naturreservat som består till största delen av hällmark eller alvarmark. Nedanför klintarna ligger stora stenblock som vittrat sönder från klinten. Uppe på klinten finns även partier med tätare skog, buskmarker och öppna klapperstenstränder.

Strax innan första färisten (vi såg denna gång inga djur) dök havet upp igen. Egentligen såg vi det betydligt mer än vad som visas här i inlägget. Vet inte om någon orkat med ett inlägg med ”femtioelva” bilder till. 😉

Hoppas du bloggbesökare trivs på pakethållaren och inte har för ont i baken. Håll i dig!
Nu svänger det igen.

Kom just nu av någon anledning att tänka på Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.
Vårt vägval var vänster och en tuff uppförsbacke. Grogarnsberget är trots allt mer än
30 meter högt. Vi skulle inte riktigt helt upp. Målet var att ”slå i” parkeringsplatsen som vi besökt två gånger tidigare. Första gången när vi var på semester här 2016. En grå morgon.

Då såg det ut så här. Så den där omtalade utsikten mot exempelvis Östergarnsholm var lite vag. Men fyren syntes betydligt tydligare 2023. i klart väder är det en milsvid utsikt.

Undra vad Solveig tänkte då 2016. Inte kunde hon i sin vildaste fantasi tro att hon skulle återkomma hit sju år senare och om några få veckor ha bott på Gotland i fem år.
Förr stod både vikingar och svenska militärer här på berget (inte tillsammans) och spanade österut.

Nu har vi tagit oss nerför berget genom tallskogen. Jag har lagt beslag på min egen kamera och fotar vägen vi nyss kom ifrån. Solveig har tagit fram kameran med macroobjektivet och lämnat sin cykel. Vad håller hon på med tro?

Dramat kan du följa här. Hon lyckades riktigt bra. https://gotlanduppochner.com/2023/06/29/apollofjaril-parnassius-apollo/

Det verkade som kvarnen var privatägd. Vilken utsikt de måste ha från trädgården.
Vi hade kommit in på en asfaltsväg på slutet. Nu återstod det bara att rulla nerför den slingrande vägen till ”Den lilla blå” och sedan fortsätta till nästa stopp. Denna tripp fick ”Högsta betyg” av oss.

Langhammars/Langhammarshammar


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.

Digerhuvud


Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.

I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.

Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.

Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.

De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉

Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr.  ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”

Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.

Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.

Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här.  ❤