Det känns som att en del av livet levs i väntan på något. Jag tror inte att jag är ensam om att vänta på våren så här års, men givetvis är det fortfarande alldeles för tidigt att hoppas på att vintern redan är förbi. Vi är, trots allt, bara precis i början av vintermånaden februari.

Än en gång har vi grävt i vårt bildarkiv och de flesta av bilderna som ramar in dagens inlägg är hämtade från Botan i Visby.

För 28 år sedan låg jag i väntan på, att för första gången, få syn på vem som skulle bli vår nya familjemedlem. En helt komplikationsfri graviditet hade plötsligt förvandlats till ett planerat kejsarsnitt. Nu blev det inte på den planerade dagen heller eftersom den lilla bebisen tyckte att det var dags att se dagens ljus tidigare än vad som bestämts. Jag var mycket tacksam för att det blivit ett planerat snitt eftersom man med hjälp av ultraljud upptäckt ett myom, stort som en tennisboll. Om vi levt innan kejsarsnittens tid hade förmodligen både jag och lilla Jennifer dött eftersom myomet helt enkelt omöjliggjort en naturlig förlossning.

Det är stort att bli föräldrar. Väntans tid var över. I denna stund, som fångats på bild, fanns inga ord. Bara stor ödmjukhet och tacksamhet till den Gud jag tror på för att allt gått bra.
Idag, 28 år senare, säger vi Grattis till vår fina dotter och önskar henne allt gott framöver.

I väntan på… I veckan som gått har jag gjort två vändor till Lund. Första gången fick jag träffa en mycket trevlig och professionell läkare som informerade mig om den kommande behandlingen med strålning. Dessvärre hör jag till dem där den bortopererade portvaktskörteln innehöll cancerceller. Något som gjorde att jag skulle behöva strålning även mot lymfkörtlarna.
Läkaren informerade mig om ett forskningsprojekt, T-REX studien, som jag fick erbjudande om att delta i. Projektet ska undersöka om man kan minska de volymer som ska strålbehandlas efter bröstcancerkirurgi. Detta erbjudande ges till patienter som har en begränsad spridning till lymfkörtlarna och där tumören hade ”snällare” egenskaper.
Jag tackade ja! Sedan blev det en kort väntan innan jag fick reda på vilken av kontrollgrupperna jag ska ingå i. Den med strålning 15 gånger mot armhåla, nyckelben och ev. bröstbenet – eller den med 5 strålningar på en mindre yta. Eftersom medicineringen mot bröstcancer blivit mer effektiv har man börjat undersöka om det går att minska ner antalet strålningstillfällen. Jag som läst på om eventuella biverkningar av strålning blev mycket glad och tacksam för att jag kom med i den grupp som bara ska åka till Lund fem gånger.

Jag har nog inte riktigt insett hur intensivt min hjärna arbetar med alla tankar och hur tröttande det blir för min kropp. Jag lever ju ungefär som vanligt (bortsett från att jag numera äter medicin). Jobbar, handlar, lagar mat och tvättar. Livet rullar på… och så plötsligt är det som om någon tömt ut all min energi på en gång… Jag tar bara slut… Så blev det när jag kom tillbaka till Helsingborg efter den första Lund-resan, och likadant dagen därpå när jag skulle iväg igen. Jag som trott att jag skulle iväg och jobba några timmar. Det gick bara inte!
Istället fick jag inse att det egentligen inte finns några måsten som är viktigare än att dra ner på farten och vila när kroppen säger ifrån. Helt enkelt vänta tills energin återvänder och det går att köra på igen.

Den andra resan till Lund kändes något mer skrämmande. Läget för hur jag ska ligga när jag ska strålas skulle ställas in. Därför skulle det göras en skiktröntgen. Jag har aldrig tidigare besökt den del av sjukhuset där strålningen kommer att göras, men nu kan jag lägga det till mina nya erfarenheter. Tror att det går att beskriva med ett enda ord: Läbbigt! Detta trots att personalen var jättetrevlig… Ovanstående bild får försöka väga upp mot den dysterhet som jag kände under den tid jag tillbringade i detta ”hus”.

I väntan på… att det ska bli den 12 februari (strålnings-start) fortsätter jag att ta en dag i sänder. Livet är stort, fantastiskt och underbart – men också skört, bräckligt och tufft.