Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Den som befinner sig i hamnen i Gudhjem gör klokt i att vända ryggen mot havet och ta sikte på kyrkan. Då upptäcker man nämligen att det finns trappsteg som leder upp till en fantastisk utsikt. Den vill man ju inte missa!
Väl däruppe gäller det att välja mellan att stanna kvar på platsen och bara njuta eller att gå vidare och se vad som väntar runt nästa hörn.
Den här gången fick det bli det förstnämnda, men nästa gång…
Att bara vandra omkring och se sig om räcker gott om man befinner sig i Gudhjem. Speciellt en dag som denna då bilden togs. Färgen på havet och himlen överträffar det mesta.
För den som vill stanna mer än under dagen finns Hotell Klippen. Tänk att sitta på deras terrass en kväll och titta på solnedgången eller att äta frukost en tidig morgon.
Det är härligt med bilder. Det är som att göra om sin resa igen. Kanske är det precis det som behövs en gråmulen, regnig decemberfredag. Snart vänder det igen och dagarna blir ljusare. Jag tror att vi behöver både och. Den långa mörka hösten och vintern gör att vi längtar och plötsligt är vi där. Visst är det härligt!
Så öppnar sig en ny, outforskad stig. Det är bara att traska vidare… mot nya mål.
I Charlottenlund grundade Stephan Peter Nyeland 1875 Danmarks första trädgårdsskola. Han döpte den berömda skolan till Vilvorde i Ordrup Krat. Namnet kom från en belgisk stad, där hans fru var född. Marie Isabelle Caroline Willems Raman kom från en god katolsk familj. Hon var dessutom nära vän med prinsessan Marie av Orlean, som var gift med Christian IX:s yngste son Valdemar.
Det började inte bra. Redan några månader efter invigningen brann skolan ner. Men det är inte dumt att ha bra kontakter. Kung Christian IX som sett lågorna från sin tjusiga balkong på Bernstorff slott såg till att skolan snabbt byggdes upp igen.
Pssst! Haven betyder trädgård på svenska.
Nu undrar du läsare såklart vad detta har med Bornholm och Gudhjem att göra. Lugn i stormen. Här kommer pusselbitarna i min makliga takt. 🙂 Åren och framgångarna på en annan dansk ö flöt på. Men 1905, 30 år senare tvingades tyvärr Nyeland att lämna skolan på grund av sviktande hälsa.
Liksom många andra med ekonomiska möjligheter hade Nyeland sommargästat Gudhjem på Bornholm. Han hade även besökt svenska ön Gotland, där han blivit fascinerad av Botaniska Trädgården. Kan de kan jag, tänkte han kanske?
1903, två år innan Nyeland slutade på trädgårdsskolan, köpte han ett hus på Bokuls sluttning i Gudhjem. Dessutom fick han, så länge han levde, av Gudhjems Hamnkommission och Gudhjems Bergkommission en stor trädgård. Denna döpte han till Prinsessehaven (Prinsessträdgården). Namnvalet var en fin geist till fruns väninna, prinsessan Marie. Marie i sin tur tackade genom att ge honom en vit bulldogg. Jag ser just nu den fina hunden på en egen stol på ett svartvitt fotografi.
Spännande träd och exotiska växter planterades, med Botaniska Trädgården i Visby som förebild. Hans egna ord: ”… Jag ville i likhet med vad jag sett i Visby på Gotland, plantera en samling sällsynta växter och vårda dem, så att den kunde vara av samma ära för Gudhjem och Bornholm som planteringen i Visby är för gotlänningar och särskilt för Visbyborna och de utländska besökarna där…”
Nyeland satte dit en fin grind med lås. Han gick själv dit och öppnade och låste. Trädgården var öppen på söndagar och helgdagar. ”Eftersom barn i vuxens sällskap inte orsakar skada, vilket har visat sig ha hänt vissa dagar då trädgården var öppen på grund av reparationen av grinden försommaren 1906”. Detta är ett utdrag från ett brev till Hamnkommissionens styrelse som tydligen vill att det ska vara öppet varje dag och natt. Det var trots allt Nyeland som själv påkostat allt planterat.
Det blev inget lyckligt slut. Stephan Peter Nyelund tröttnade. Istället flyttade han till grannön Christiansö. Där bodde han i det gamla bryggeriet fram till sin död 1922.
Det hade varit intressant att jämföra Nyelunds prinsessträdgård med ”Botan”, som vi uppskattade att besöka under våra fem Gotlandsår. Vi fortsatte på två ben tillbaks till ”Den lilla blå”, som stod parkerad vid Gudhjems reservhamn. Jag ser nu med mina bruna ögon taket på vår fyrhjulade kompis. Undra vad som rör sig i bilars tankar? Hur många hjärnceller har…? 🙂
Fotnot: De personliga Nyelund-replikerna är från skrift från Bornholms Historiska Förening.
Vi lämnade de fyra Hestestenene bakom oss och förflyttade oss tillbaks mot Gudhjem.
När jag ser det här tuffa trädet går direkt mina tankar till ett liknande på Gotland, som kläddes med upphittade skor av alla de slag. Alltid lika kul att stanna till vid det trädet och låta fantasin få fritt spelrum.
Här skulle vi kunnat slått oss ner en stund och njutit av Salene Bugt. Men lockelsen på något annat till vänster var för stor.
Så många gånger jag sett denna vy på Instagram. Då oftast med termen ”Bornholms rocks”. Inte förrän igår fick jag mer kött på benen och dessutom helt gratis ett namn på platsen.
Visst ser det häftigt dramatiskt ut? Givetvis rör det sig inte om en riktig historisk borg. Sanningen är att berättelsen har sina rötter i en lokal turistförening i Gudhjem, en förening som bildades 1907. Några kreativa medlemmar ville skapa både dramatik och ge en exotisk känsla till turisterna. Håller du inte med om att de lyckades väldigt bra? För det handlade verkligen inte om något luftslott.
Här fanns från början till och med en träbro mellan Ravneskaerte-klippan och Røvenborgen.
Tio år senare. Alltså årtalet 1917. Detta år hände något riktigt spännande. En berömd filmstudio med namnet Nordisk Film producerade en film med titeln ”De sicilianska banditernas bröllop.” I denna film spelade Røvborgen en mystisk och central roll. Detta girerade i att platsen fick vida uppmärksamhet uti i världen.
Som du kan se är inte bron kvar. En rostig variant som smälter in i miljön skulle enligt mig vara riktigt smart att placera här. Vilken utsikt ”brobesökarna” skulle haft. Det finns faktiskt en sådan bro på ön, på ett annat känt ställe. Ibland är det kul att få med en livs levande människa på bild tillsammans med sådana här historiska och dramatiska motiv. Tur Solveig observerade ”mannen med keps”, som liksom jag höll reda på var vi satte ner fötterna. Därför vet jag med all säkerhet att jag på just denna plats inte tog några foton. Säkert inte på nästa heller…
Nu hade vi nått fram till Salene Bugt och kunde ana vårt egentliga etappmål. Förutom att njuta av havet och klipporna. Sedan älskar vi dessutom hemskt gärna, att det dyker upp nya oväntade platser längs trippen. Eller en spännande dansk skylt som leder oss till…
Ute vid klippkanten står fyra stora bautastenar. Kvartetten kallas för Hestestenene. (Häststenarna) Ner till havet är det ungefär 34 meter.
Det är lätt att tycka om denna kuststräcka. Helst i fint väder. Men du såg på de två första bilderna, att det längre fram snabbt börjat dyka upp mörkare moln. På tal om ”mörker” vilken av dessa tre sorgliga historier håller du för mest sann?
A) Enligt en sägen ska denna plats varit en offerplats för vikingarna. Av något skäl offrade de levande människor, som antagligen puttades nerför stupet. En resa på trettiofyra meter, som ingen borde utsättas för. B) En annan mer medmänsklig sägen nämner istället att vikingarna reste stenarna som ett minne för personerna, som aldrig kom tillbaks levande från havet. C) Ett nygift par åkte hästdragen vagn längs kusten och hamnade plötsligt i tät dimma. Kusken såg inte klippan… Endast de skräckslagna hästarna klarade sig.
Stenarna är därmed en symbol för de skrämda hästarna.
Jag hoppas B som i Busiga Bosse är den enda sanna berättelsen. Nu vände vi på ”klackarna” och gick tillbaka mot Gudhjem. Vi hoppades hinna med att besöka två platser, som vi gått förbi på hitvägen.
Ps. Jag läste på sajten Rundt i Danmark att det ska finnas runt tusen bautastenar på Bornholm. Känns som en alltför stor mängd. Vi får räkna dem. Jag lovar att inte spraya tal på dem. 😉
En kombination av appen VÄDER och det vi såg från frukostbordet mot havet och himlen, fick oss att inse att denna sista heldag på ön måste utnyttjas på allra bästa sätt. Därför tog vi oss ner till Gudhjems reservhamn och parkerade ”Den lilla blå”.
På två ben började vi följa serpentinvägen en bit uppåt. Du ser den svängda stenmuren på båda dessa foton. Fast våra blickar var såklart just då mest riktade ut mot det mörkblå vattnet.
Här någonstans vek vi höger och lämnade asfalten. Då hade vi ingen aning om att det inte rörde sig om vilken grön bänk som helst.
Appar i all ära. Gamla hederliga skyltar fyller fortfarande sin viktiga funktion. Nu var visserligen inte vårt mål att återbesöka Helligdommen, som vi redan gjort under veckan. Förresten, jag vet inte om jag vågar släppa min älskling ensam där mer. ❤ Ni som läste hennes inlägg vet vad jag syftar på. Läbbigt hur snabbt en olycka kan ske.
Vårt slutmål var att nå en historisk känd plats, som det finns två legender om och dessutom en tredje variant. (Läste jag nyss.)
Ibland hade vi havsutsikt. Ibland vandrade vi i grön omgivning.
På några ställen finns möjligheten att ta en paus.
Jag läste med ett leende på läpparna i norrmannen Roger Pihls bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Där nämner han att det finns två vandringsturer på Bornholm som tituleras öns vackraste. Den ena går från Gudhjem till Helligdomsklipperne och den andra turen från Helligdomsklipperne till Gudhjem. När mitt leende lagt sig inser jag också sanningen att om man inte vänder sig om stup i ett, så kan man uppleva helt nya saker på tillbakavägen. Dessutom brukar vackra saker förstärkas när jag återser dem igen. Är det så för dig med? Ny skymtade vi vårt slutmål.
När vi är ute och kör på väg till eller från ett planerat besök händer det att vi gör ett spontant stopp för att utforska en plats som vi inte vet så mycket om. Bron över Bobbe å hade vi kört över några gånger tidigare. Vi visste därför att det fanns möjlighet att stanna till på en närliggande parkeringsplats, men nu var det dags att ta reda på vad som fanns mer att upptäcka.
Bosse bestämde sig för att vandra vidare på bron. Jag tog kameran och vandrade ner för alla trappstegen, nyfiken på vad som kunde vänta längre fram runt hörnet.
Jag hörde vattnet från Bobbe å som brusade längre ner, en och annan fågel som kvittrade och ett svagt brus från trafiken på vägen jag nyss lämnat. Jag fick ha blicken sänkt mot marken för att se var jag skulle sätta fötterna. Telefonen hade jag ju redan kraschat i en tidigare promenad, men ben och armar var fortfarande intakta och så ville jag att det skulle fortsätta att vara. Det var en skön och stillsam atmosfär runtom mig. Eftersom grönt är min absoluta älsklingsfärg så trivdes jag bra.
Innerst inne väntade jag förstås på att det skulle öppna sig en vacker utsikt över Bobbe å eller mot havet. Det gällde bara att traska vidare med lite tålamod…
Det krävs bara en gnutta fantasi för att konstatera att jag, helt utan att veta det, passerade en gigantisk dinosaurie. Dessvärre var det bara en del av hans stora ben som fastnade på bild 🙂 Så går det när man har blicken riktad framåt utan att se sig åt sidorna…
Kanske var det nyss nämnda krasch som låg kvar i mitt minne… eller bara en insikt om att det nog var bättre att vända när stigen plötsligt såg ut så här. Utsikten kanske fanns längre fram, eller inte. Det får varken jag eller ni som läser det här veta.
Promenaden vid Bobbe å blev kanske inte den mest fantastiska naturupplevelsen jag gjort på Bornholm. Men den blev verkligen en vandring i grönt.
Så var vi här igen. Självklart ville jag inte göra om samma missar som förr. Då när jag bara rattade igenom långsmala vägen i Bölshavn. Hann antagligen endast notera havsutsikten och några idylliska hus längs stråket. Sedan våra fem Gotlandsår har vi båda ett helt annat tänkande och avstressande djup.
Den här gången handlade det inte om någon ”jakt” på orkidéer. Därför gled Solveig iväg med ”vanliga” kameran, medan jag ordnade med något annat en stund…
…innan mina intränade fötter själva sökte sig till kustremsan. Finns allt lite likheter med Gotland. Både här och där.
Visst stämmer det?
Vi hade sammanstrålat någonstans vid havet. Jag och Solveig som denna soliga blogginläggningsdag i oktober firar 35 år som gifta. ❤
När vi denna aktuella junidag såg upp mot vägen genom Bölshavn såg vi ännu fler cyklister och olika ekipage rulla fram. För det ska tilläggas att vi hade kört förbi x antal sedan vi kom ner till kustvägen. Bara de inte var på väg mot Svaneke och det var något slags tävling och jippo? Själva tänkte vi vara kulturella och gå på en utställning i Baltic Sea Art Project och kunde gärna tänka oss en parkeringsplats i närheten. För risken för ny regnperiod var stor. Precis som den varit alltför många gånger under semesterveckan.
Här har vi varit förut… var min första tanke då vi parkerade den lilla blå på parkeringen. Skillnaden var att vi inte kom längre än till parkeringen den gången… Nu gick det bättre!
Vi reser, i fantasin, nästan 4000 år bakåt i tiden och hamnar på bronsåldern.
Så här efteråt har vi konstaterat att det finns ett hällristningsfält till, en bit ifrån detta. Det får bli ett besök där nästa sommar. Flera gamla stenbrott i området gjorde att två hällristningsfält förstördes.
På lite avstånd ser det ut som vilka släta berghällar som helst. Nästan lite tråkiga. Men tittar man närmare så…
De 14 olika skeppen vid Madsebakke har ristats in under många år. Det här är troligen det äldsta.
Skeppet var det viktigaste transportmedlet under bronsåldern. Skulle man få tag på brons behövde man ett skepp. Inte så konstigt då att man valde att rista in just skepp.
Visst är det spännande att fundera kring hur bronsåldersmänniskorna tänkte. Tydligen var skeppet även en religiös symbol – solens resa över himlen eller en resa till dödsriket?
Det här skeppet funderade jag lite extra över… ?
Andra heliga figurer; fotavtryck och hjulkors. Med en stor portion fantasi kan man strosa omkring på Madsebakke och leva sig in i hur det var på bronsålder, Fast ändå inte… Det är svårt att tänka sig in i hur det var att leva här för så länge sedan.
Vi hittade på Helligdomsvej en smal avtagsväg innan Serpentinvägen och vek av mot höger. Antalet p-platser gick lätt att räkna på en hand. Vanligast är såklart att traska upp på slingrande stigar från bebyggelsen i Gudhjem. (Eller vika av från Serpentinvägen)
Vi befann oss alltså på det 48 meter höga och berömda klippmassivet Bokul på Bornholm.
Helt ensamma var vi inte på de branta sluttningarna. Så gott det gick försökte jag gömma mitt förmiddagsfika. 😉
Vi fick hålla till godo med utsikten ner mot bebyggelsen i Gudhjem och den ena hamnen. Hade det varit soligare och klarare väder hade vi kunnat se Christiansö i Östersjön.
Men jag njöt för fullt vid fikat på den strategiskt placerade stora bänken vid flaggstången. Panoramautsikten gick inte att klaga på. Jag insåg att det inte var så konstigt att Bornholms världskända och berömda målare Oluf Höst hämtade inspiration härifrån och flera av hans motiv målades på just denna plats. Oluf hade inte speciellt långt hit upp. Undra om han hade en egen favoritstig som han valde för att nå toppen?
Det finns flera anledningar att återkomma hit en mer solig och ljusare dag. Det ena föder det andra. Nyss lärde jag mig att det finns ett annat smultronställe på andra sidan ”stora vägen”. Där skulle Solveig kunna ta macrobilder på höga vackra näckrosor, som finns i en ljuvlig skogssjö, eller varför inte på en långsamt simmande karp…
Vi bestämde oss för att dela på oss en kort stund. Jag tog kameran, stoppade ner min mobil i bakfickan och fortsatte på den lilla stigen åt vänster. Havet var härligt blått och utsikten helt fantastisk.
Det är spännande att hitta nya stigar som man aldrig gått på förut och ta reda på vart de leder. Ibland kan äventyrslusten bli lite för spännande…
Där gick jag i lugn och ro på en stenig stig och njöt av livet. Det ändrade sig snabbt. Plötsligt halkade jag! Ena foten for iväg och jag med den. Jag landade med en hård smäll på en sten. Bakfickan gick sönder. Mobilen tog en del av kraschen och flög ur. Min ena arm hjälpte till att dämpa fallet.
Jag är väldigt glad och tacksam över att det hela slutade med bara en trasig skärm på mobilen (den är numera utbytt mot en ny), ett par trasiga jeans och ett blåmärke på ena armen. Det hade ju kunnat bli så mycket värre. Tur i oturen också att jag ramlade bakåt och höll kameran framför mig. Därför tog den ingen skada av fallet. Det var bara för mig att kravla mig upp och fortsätta upptäcktsfärden.
Jag har respekt för höga stup och håller mig på behörigt avstånd från kanten. Tur, med tanke på hur snabbt det går att göra en vurpa.
Jag vandrade tillbaka till Bosse utan några fler incidenter. Min äventyrslust hade tagit slut och nu längtade jag efter att få åka tillbaka till lägenheten och få en kopp kaffe.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 