Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot:
Himlen är blå och utan moln. Men solstrålarna når knappt ner till marken. Skuggränd borde gränden hetat. Ganska häftiga skuggor. Den kuperade lilla gränden löper mellan de välkända långa gatorna Hästgatan och S:t Hansgatan.
Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen. Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper:
(Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder.)
Byzantios (13 kyrkor), Hegwald (11 st), Majestatis (6 st), Sigraf (6 st),
Semi-Byzantios (4 st), Barlingebomästaren (1 st) och Calcarius (1 st).
Viklau dopfunt. Den enda bland de elva dopfunterna från denna verkstad som är åttkantig. Övriga är runda.
Dopfunten i Etelhem var Johnny Roosvals favorit. Han beskrev dopfunten som ett enastående mästararbete.
Ganthem dopfunt
När dopfunt
Stånga dopfunt
Vänge dopfunt.
Dessa fyra + Etelhems dopfunt (längst upp) bär enligt Johnny Roosval mästarens prägel.
Endre dopfunt
Halla dopfunt
Lojsta dopfunt
Sjonhem dopfunt
När det gäller övriga kan Roosval tänka sig att de är tillverkade på verkstaden EFTER mästarens död.
Gemensamt för alla 11 dopfuntarna från Hegwald är djävulens ständiga närvaro och skrämmande hot. Ett hot om att snabbt se till att barnen döps, innan det är försent.
Kuriosa:
Vänge ska vara Hegwalds märkligaste verk.
Halla, Stånga och Vänge är mycket välbevarade. Medan dopfuntarna i Sjonhem, Rone, Lojsta och Endre är kraftigt vittrade. När det gäller dopfunten i Rone förvaras cuppan i Statens Historiska Museum. (Därför bara tio bilder från vår kamera)
Stånga dopfunt skiljer sig från övriga. Här är ett av de fyra odjurshuvudena ersatt av ett människohuvud. Synd vi inte kände till det när vi var där och fotade. Antagligen var det inte ”estetiskt” snyggt när vi stod vid den vinkeln.
Fotnot:
Faktatext är tagen från boken GOTLANDS LANDSKYRKOR av Kristina Berglund och GOTLANDS KYRKOR av Erland Lagerlöf och Gunnar Swahnström.
Vi har ägnat oss åt en nostalgisk resa, på flera sätt, i veckan som gått. Med hjälp av Öppet Arkiv på SvT och första säsongen av Pippi Långstrump gjorde vi en resa tillbaka både till Gotland och till vår barndom. Jag var bara fyra år när de första avsnitten spelades in, Bosse var hela nio.
Det har gått många år sedan jag såg avsnitten för första gången på TV (vet faktiskt inte vilket år det var). Men, när jag såg dem då hade jag aldrig satt min fot på på Gotland. Som den bokslukare jag alltid varit och är så tror jag faktiskt att jag tyckte bättre om Pippi i bokform än på film.
Nu när vi såg om avsnitten gjorde vi det med helt andra ögon. Så snart det dök upp en utomhusmiljö stannade vi till och försökte känna igen oss. Det var sannerligen inte lätt!
Det har ju gått ungefär 50 år sedan avsnitten spelades in så allt är sig förstås inte likt… Dessutom är inte allt inspelat på Gotland.
Vilken tur att det finns kreativa och duktiga människor som gjort en fantastisk guide: ”Upptäck Visby i Pippis fotspår”. Den har vi tagit till vår hjälp för att hitta rätt bland hus och gränder. Bosse har dessutom gjort ett gediget detektivarbete i att leta upp rätt bilder. För bilderna som finns med i inlägget är såklart våra egna. Följ med…
Redan i inledningsavsnittet rider Pippi längs med muren och man ser en skymt av både Dalmansporten och Domkyrkans torn, men när hon sedan rider in genom muren gör hon det genom…
Brunnsporten. Denna port tyckte vi var lätt att känna igen. Den dyker upp i flera avsnitt.
Fick ta fram kameran och knäppa en bild mot TV-rutan för att få med en bild på Villa Villekulla. Vi har aldrig kommit i närheten av Villa Villekulla så att vi kunnat ta några kort. När TV-avsnitten spelades in tillhörde huset Gotlands Regemente på Visborgsslätt. På 70-talet flyttades det till Kneippbyns Sommarland. Och trots flera semesterresor och fem år som fastboende på Gotland, blev det aldrig något besök på Kneippbyn… Den som vill läsa mer om Pippis hus kan göra det på kneippbyn.se. Själv plockar jag fram ”Boken om Pippi Långstrump” och läser: ”I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år och bodde där alldeles ensam.”
Även denna bild är knäppt mot TV-rutan. Tror inte att min mamma riktigt uppskattat om jag fått Pippi till bästa kompis. Fast jag hade säkert tyckt att det varit både omväxlande och kul… om inte annat så är det väl inte helt fel att ha en kompis som har en hel kappsäck med guldpengar… och som är så generös och givmild som Pippi.
Enligt den tidigare nämnda guiden är Uddens gränd det enda gatunamnet som skymtar förbi. Det konstaterade vi också. Som vi spanade för att försöka hitta någon mer gatuskylt… men inte då. I en av scenerna stannar Pippi, Tommy och Annika till och kikar ner på en bebis i en barnvagn. Då syns gatuskylten tydligt på husväggen. Vilken tur att vi fotograferat nästan alla gatuskyltar i innerstan…
Övre Finngränd. Här sitter alla barnen och spelar på sina nyinköpta Lergökar. Kling och Klang rycker ut för att få dem att skingra sig. I det röda huset, på den övre bilden, bor Allan. Han kommer ut från sitt hus när Pippi bjuder in till sitt avskedskalas.
Pippi, Tommy och Annika springer nedför kyrktrappan. Sprungit har vi inte gjort, men väl vandrat både uppför och nerför. Puh! Utsikten ner över Visby får bli dagens avslutningsbild. Den här utsikten är en av de finaste vyerna jag vet från Visby.
Fortsättning följer…
Vi gick direkt igång PÅ det häftiga, att kombinera sitt företag med den fysiska platsen.
Här rör det sig om ett SPA, Hotell och butik m.m.
De flesta foton har vi tagit på Rååvägen. Självfallet skulle denna skylt får vara med i vårt blogginlägg. Brud & Baluppsättningar lät romantiskt. ❤
En skönhetssalong som riktat in sig på hud och ansikte. Numera satsar jag mest personligen på inre skönhet. 😉
Hårvård & Fotvård. En ståtlig skylt från ett år som ligger mig varmt om hjärtat. Igår firade vi 400 månader som gifta. Vår gemensamma livsresa med ringbyte och bröllop började just år 1990. ❤
”Sömmerskan på Råå” kunde varit både en filmtitel eller en storsäljande romantitel. Nu stannade mina fingrar på tangentbordet och min fantasi fick vandra fritt en stund.
Om några veckor stämmer texten dubbelt. Syftar på en efterlängtad årstid på tre bokstäver. Smart sätt att få med RÅÅ i namnet.
Den här häftiga skylten blev vår gemensamma favorit. Briljant tänkt. Antagligen blir det en fight med klubba & boll en ljuvlig sommarkväll. Förr hade vi en vandringspokal i familjen där fyra gröna ögon mötte fyra bruna ögon.
Pluspoäng för det fortfarande kan heta minigolf. 🙂
Denna butik startade redan 1970. Här kan man exempelvis få hjälp med att välja rätt symaskin.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot:
Detta är ett speciellt inlägg för oss. De första bilderna tog vi redan vid vår första foto-promenad, inför kategori nummer 60; Grändernas stad. Då var det en kall och isig januarisöndag. Vid de två andra fotobesöken var det betydligt mysigare väder. Det rör sig alltså om en lång ”gata” som löper mellan välkända affärsstråket Hästgatan och förr ökända Rackarbacken, med sin egna otäcka historia i bagaget.
Den observanta kan se både domkyrkan, den medeltida muren och Dalmanstornet. Själv funderar jag på hur många gånger som jag cyklat på Nygatan.
Ovanstående bild, tagen mellan Hamra och Vamlingbo, får inleda dagens inlägg. Dels för att jag gillar stenmurar. (De är ett tecken på tålamod, styrka, byggkunskaper m.m. Skickliga människor har fogat samman en mängd olikformade stenar och skapat en prydlig och stabil mur.) Och dels rent symboliskt, en bild över mitt liv från november och fram tills nu. (Delvis är muren fortfarande stabil men några stenar har rasat och behöver byggas upp igen.)
Dagen efter det att jag fått cancerbeskedet satt jag på bussen på väg mot jobbet. Det var kolsvart utanför bussfönstret. Mina tankar var, om möjligt. lika svarta som novembermörkret och jag funderade på allt och ingenting. Någonstans genom bussens mullrande, radions bakgrundssorl och de andra passagerarnas småprat trängde plötsligt Thomas Stenströms röst igenom. ”Andas in andas ut, andas in andas ut. Det blir bättre till slut. Så andas in andas ut.” Där och då kändes det som en hälsning till just mig.
Det har gått flera veckor sedan den där novembermorgonen. Steg för steg har prickats av på listan över allt som skulle hända. Först hämtade jag ut den första burken Letrozol. I december var det dags för operation. Sedan två veckors sjukskrivning och därefter två veckors jullov med många stunder av vila. När lovet var slut kunde jag börja jobba igen.
Då började jag också att närma mig slutet på den här ”resan”.
Men först var det dags för fem besök på Onkologen i Lund. Efter ett inledande samtal med en sköterska och en kort instruktionsfilm på iPaden fick jag gå med in i behandlingsrummet. Att gå in där kändes lite som att delta i en science fiction-film. Teknik på avancerad nivå.
Min kropp skulle ligga i exakt samma läge som den gjort när jag röntgades. ”Lite till vänster”, ”Ta upp hakan något”, ”Nu flyttar jag lite på din högra arm”…
Sedan blev jag ensam kvar i rummet. Jag valde att blunda så snart personalen lämnade rummet. Därför är minnet av strålningen framförallt ett surrande ljud och ljudet då apparaten flyttades till rätt läge.
Själva strålningen tog väl bara ett par minuter även om det kändes betydligt längre. Jag skulle ju ligga helt stilla. Bara ”andas in andas ut” och tänka på något annat än strålning. För varje gång som personalen kom tillbaka och meddelade mig att jag fick ta ner armarna igen kändes det något lättare. En gång avklarad. Två gånger… tre… fyra… fem!
Jag kände mig verkligen som fågeln på bilden när jag fick gå ut från avdelningen igår. Äntligen var det sista steget klart. Jag lämnade sjukhusområdet (med en förhoppning om att jag inte ska behöva återvända…) Himlen var inte alls blå i Lund, men vad gjorde väl det.
Ett stort tack till alla som funnits med mig under den här resan. För kramar, meddelanden, böner, ”hjärtan”, blommor, telefonsamtal och hälsningar av olika slag.
Jag har verkligen känt mig buren och omsluten av vänlighet och värme. Så tack! (Även denna bild är symbolisk – vänder du den uppochner så ser du alla hjärtan!)
I år blir det inga nya bilder från Botan eller från några gotländska ängen. Vilken tur att vi har så många bilder i vårt bildarkiv! Jag hoppas på att få fotografera skånska blommor istället. Ser med spänning fram emot att hitta backsippor någonstans i närheten där vi bor. Kanske kan det till och med bli några blommor på Tulpanträdet som finns alldeles bakom vårt hus.
Vem vet? Nu fortsätter livet och det har blivit bättre till slut.
Det har konstaterats att ett sextiotal landskyrkor på Gotland har medeltida dopfuntar. Antingen hela eller åtminstone med en cuppa bevarad. I övriga medeltidskyrkor är dopfuntarna från 1600- eller 1700-talen.
Den berömda forskaren Johnny Roosval (1879-1965), som för mig är förknippad med vackra Muramaris, en halvmil norr om Visby, har indelat de gotländska verkstäderna/mästarna i följande sju grupper: (Övriga arton medeltida dopfuntar har okända verkstäder.)
Byzantios (13 kyrkor)
Majestatis (6 st)
Hegwald (11 st)
Semi-Byzantios (4 st)
Sigraf (6 st)
Barlingebomästaren (1 st)
Calcarius (1 st).
Atlingbo kyrka har en niokantig dopfunt från verkstaden Byzantios. Övriga tolv i dagens blogginlägg är åttkantiga.
Under medeltiden var altare och dopfuntar kyrkornas viktigaste inventarier. Vid denna tid stod alltid dopfunten vid den västra delen av långhuset, nära huvudingången.
Under 1100-talet höggs dopfuntarna av sandsten. Under nästa århundrade var det kalksten som gällde i verkstäderna.
Dopfunten i Hejde kyrka.
De två dopfuntarna tidigare och denna i Vamlingbo är de tre bäst bevarade dopfuntarna från Byzantios verkstad. De övriga tio från denna verkstad kommer nedanför.
Eskelhem
Garde
Guldrupe
Hogrän
Källunge
Mästerby
Sanda
Träkumla
Väte
Endast cuppan i Öja kyrka ingår bland de tretton.
Många dopfuntar gick till export. Landskap som kan nämnas är Östergötland, Skåne och Uppland. Från Danmark, Norge och norra Tyskland kom också beställningar. Du som följt gotlanduppochner vet att Danmark ”ägde” Gotland vid olika tidpunkter. Ibland till och med väldigt länge under denna aktuella ”dopfuntarstillverkningstid”
Kuriosa:
Det ska nämnas att flera av dopfuntarna är kraftigt vittrade. En orsak är att de stått utomhus i längre perioder.
Mina bruna ögon noterade även att Byzantios en tid verkade vid Lunds domkyrka.
Fotnot:
Faktatext är tagen mestadels från boken GOTLANDS LANDSKYRKOR av Kristina Berglund.
Den här stimulerande vandringsboken fick jag av Solveig i julklapp julen 2022.
O! Vad den redan är välbläddrad. Min fru hade godkänt min önskan om att göra något liknande som vi gjort under fem år på Gotland. Fast den här gången på en lite mindre ö. Hade vi enligt vår hemliga femårsplan direkt hamnat i Ystad skulle vi som ”förr” bara haft ungefär 800 meters bilresa till den danska ön Bornholm. På den snabba färjan står ”Den lilla blå” helt stilla. Hoppas jag. 🙂
Efter att ha njutit av den stimulerande faktaboken av norska författaren Roger Pihl började mitt eget planerande. Givetvis gjorde jag detaljerade tabeller. Rangordnade vandringarna efter min egen smak. Vissa turer passar bäst i ”rätt väder” och under en speciell årstid. En del kommer vi att korta ner eller ta från två håll. Många turer fick en femma i betyg (maxpoäng).
Jag har på vägkartor i min mobil fingranskat vägnätet. De ”vanliga” vägarna har vi kört på vid våra tre semesterbesök. Nu vill vi gräva djupare och känna oss som mer än bara tillfälliga turister.
Åhalsestien i Svartingedalen är ett ställe som vi ska försöka matcha in med när blåsipporna är som vackrast där. Vi blev verkligen bortskämda med alla blåsippor på Gotland.
Bortskämda blev vi också med häftiga raukar, både på Gotland och Fårö. På Bornholm finns det andra trevliga alternativ.
Tack Roger Pihl för en aptitretande bok som vi kommer att få stor glädje av. 😀
Med spänning och en hel del flås ser vi fram emot att räkna trappstegen upp från Jons Kapel. Blir det 222 eller 182 som en annan ”Boksnickare” fick det till? Antagligen får jag och min fru Solveig två helt andra svar. Undra om jag i så fall vågar be henne att räkna en gång till? 😉 Vilka starka vader vi kommer att få.
Efterord:
Inte helt sant. ”Den lilla blå” väckte uppmärksamhet sist på färjan. Själv låtsades jag som om mina öron hörde fel. Solveig befann sig någon annanstans. Jag satt snällt på en bänk när det hördes danska i en högtalare. Någonstans i flödeskummet hörde jag något om en blå bil som antagligen var på lyset eller hade ljuset på. 😉 Både de tre bokstäverna och de tre siffrorna påminde starkt om… vilken tur min fru dök upp från ingenstans och verkade vara sugen på att gå ner bland bilarna och…
Det rörde sig bara om lite efterblinkningar. När vi kom ner uppförde han sig ordentligt igen. Någon medresande hade varit för snabb i sitt beslut med att rapportera. Tycker i alla fall jag…
Förhoppningsvis känner du igen vår header. Vi hade tur och var just då inte ”jagade” av några fordon. Därför stannade jag bilen och Solveig kunde gå ur ”Den lilla blå” och knäppa några foton. Sedan följde jag grusvägen till höger, som du kan ana på bilden.
Det här lilla fiskeläget bredvid Lausvik består av ett par bodar, som är riktigt moderna jämfört med de flesta andra fiskelägen som vi besökt tidigare. Det rör sig alltså om nittonhundratalsbodar. Det lär vara människor från trakten av Lau som började fiska här på 1940-talet.
Trivsamt att gå ut på träbryggan och njuta av havet och sensommaren. Vi noterade inga fåglar, som trakten annars är känd för.
Namnet lär ha kommit till av det gutniska namnet ”brännstain” som syftar på en sten som är framträdande på något vis, ligger i vägen, eller ger bränningar i vattnet.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot:
Då tror jag vi är framme vid den sista gränden i anslutning till Kyrkberget. Nästa är en längre gata som passerar förbi den fina utsikten däruppe.
Igår läste jag om en ”kändis” som svimmade på denna gränd. En del förstår säkert att kvinnan blev chockad över vad hon såg i luften. I ett kommande inlägg faller bitarna på plats. Precis som jag hoppas det gör i det verkliga livet. Snart… helst idag… eller gärna precis nu. 😉
Kram, Bosse ❤
bornholmuppochner & gotlanduppochner 