Minnen av Raukar och Hav

Efter att ha bläddrat mig genom vår kategori ”Raukar på Gotland och Fårö” fastnade jag till sist för tio bilder som jag med hjälp av appen ”Waterlogue” omvandlat till akvareller.
Den första, Snäckschimpansen, är egentligen en ”falsk” rauk, men med tanke på att det är ont om raukar på Gotlands västra kust så får den vara med ändå.

Det här kortet tog jag en solig kväll då Bosse och jag cyklade norrut, från Holmhällar, längs den vackra kusten. Holmhällar kommer för alltid vara en plats som jag förknippar med lugn och ro, fantastisk natur och en känsla av att livet, trots all oro i världen, ändå kan innehålla stunder då det är gott att leva..

Lickershamn var en plats som vi besökte som familj redan på den tiden då vi var på Gotland som turister. Jungfrun är en pampig rauk. Den kan till och med ståta med titeln Gotlands högsta rauk.

S:t Olofsholm – Första gången vi var här missade vi att gå ner till raukarna. Vid vårt andra besök vandrade vi längs havet en riktigt varm förmiddag och kunde njuta av en fantastisk utsikt och en mängd olika raukformationer.

Den som varit på Fårö känner kanske igen ovanstående bilder.

Här har vi Vändburgsgubben. Ser han inte lite sammanbiten ut?

Asunden – ännu ett cykelminne från en solig sommardag.

Lergravsporten

Naturreservatet Lörgeudd – på vägen mot Smöjen. Hit kämpade vi oss med cykel från Kyllaj. Väl värt det när vi kom fram. Kaffekannan eller kamelen kallas denna rauk i folkmun.
Visserligen har vi flyttat ifrån Gotland nu, men oj så många minnen vi har.

An apple a day, keeps the doctor away

En bit norr om huvudentrén till Visby lasarett finns ett konstverk av textilkonstnären Marianne Olsson.

Det står att Marianne var inspirerad av det klassiska ordspråket och bestämde sig för att göra ett jätteäpple. Konstverket är i gjuten betong och väger hela tusen kilo. Jag tror inte ens tunglyftaren utanför Klinteskolan skulle kunna få upp äpplet i luften. Eller vad tror du? https://gotlanduppochner.com/2023/09/11/ett-perfekt-genomfort-ryck/

Marianne Olsson är född och uppvuxen i Stockholm. Sedan 1992 bor hon på Gotland. Sedan många år är hon framför allt textilkonstnär. Hon hämtar sin inspiration från naturen. Tre ställen som hon nämner är Stockholms skärgård, det norrländska och gotländska landskapet.

Björkanderska huset i kvarteret Berget

I utkanten av den medeltida stadskärnan ligger kvarteret Berget, just under kanten till Söderklint.

Omkring 1810 uppfördes huvudbyggnaden av handelsmannen Jonas G W Ekman. Byggmaterial var sten från de närliggande kyrkruinerna. Den klassiska fasaden tillkom på 1800-talet.

Här mot S:t Hansgatan ingår ett väl bevarat medeltidshus med kryssvalv från slutet av 1200-talet där bl.a. målningar från sent 1500-tal återfinnes.

Under 1900-talet har huset använts dels som kontor för Björkanderska handelshuset, dels som privatbostad.

Åtskilliga gravar har hittats på tomten vid arkeologiska undersökningar. Detta bör vara beviset som visar att huset är beläget på gammal kyrkogårdsmark.

Huset ägs sedan 1986 av Bostadsrättsföreningen Björkanderska fastigheten.

Närsakar

Vi var i en skön harmoni med naturen, havet och den svenska sommaren. Efter frukosten vid polkagrisfyren i När rattade vi till olika vita fläckar på vår gemensamma inre karta på Östra Gotland. En av dem var Närsakar som vi läst om i våra två gotlandstidningar. På sommaren pågår här både teater och musikarrangemang.

Vilken smart idé att skapa en amfiteater mitt i naturens skönhet. Med hjälp av stora ideella insatser av bygdens folk skapades 2004 scen, servicebyggnader, belysning och plats för hela 450 besökare. I pauserna mellan akterna kan de kanske njuta av gratis fågelsång. Allan Nilsson har säkert legat bakom flera av produktionerna genom åren.

Efter att ha klättrat upp och ”provstått” vid olika platser passade vi på att gå vidare ner längs med Närsåns mynning.

De som betalt för platser på de översta raderna har möjligheten att vila ögonen på Laus holmar och havet. Har de extra skarp syn kan de skymta Ljugarn vid horisontens rand. Eller så kan de ”småLJUGA” om att de gör det för sin bänkgranne. 😉

Skyltarna informerar om platser som det går att vandra till på östkustleden som går mellan Anga och Närsholmen. Leden invigdes sommaren 2020. Hela sträckan är ungefär 8 mil. Själva tog vi bron till ”Den lilla blå” på under 8 minuter…

Repslagaregränd; akt 52

Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför ringmuren i Visby, i denna fotokategori med få ord.
Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤

Fotnot:
En kort gränd som löper parallellt med betydligt längre och mer uppmärksammade Hästgatan. Närmaste porten är Österport som du skymtar på femte bilden.

Den andra gången… del 1

Det var bara en slump att det råkade bli ett slags jubileum. Exakt tjugo år efter vårt första besök på Bornholm var vi tillbaka på den danska ön. Under tidsförloppet hade vi ”snickrat ihop” två härliga döttrar som hunnit komma upp i de övre tonåren. Vi hade också hunnit flytta x antal gånger och långsamt börjat närma oss södra Skåne. Från Ystad behövde vi bara köra 2 km för att hamna på Bornholm. Vilken bensinspararlyx.

Under tiden som vi väntade in att checka in på lägenhetshotellet sökte vi oss ner till havet.

Jag hann också bevisa att jag kunde hitta till stugan som vi hyrde på Myrvägen 1994, utan hjälp av någon teknisk möjlighet. Min inre kartbild sökte sig i snabbt till Balka och rätt väg. Solveig nämnde för någon dag sedan att hon tyckte jag börjat tappa den förmågan. Måste erkänna att det finns ett uns av läbbig sanning i de orden. Men på Råå hittar jag redan skapligt.

Kvinnan som var föreståndare var mycket trevlig, glad och lättförstådd. Kanske inte så konstigt när det gäller det sistnämnda. Innan Skåne 1658 blev en del av Sverige talade man på ungefär samma sätt på Bornholm. Båda dialekterna tillhörde den öst-danska språkfamiljen. Sedan dess har givetvis mycket hänt som påverkats av riksmålen. Men ändå. Fortfarande finns någons slags stark släktskap som gör att vi svenskar har betydligt lättare att förstå en bornholmare än danskar på de andra öarna.

Det här var enda bild som jag hittade på vårt boende i Dueodde. Minns att vi bodde på bottenplan med en altan. Jag måste göra en koppling till första resan. Efter jag lagt in inlägget från 1994 kom jag på att de riktigt bra bilderna finns i ett magasin för diabilder. Min diabildskarriär sträcker sig från 1980 och fram till ungefär 1997. Tekniken tar hela tiden nya vägar. Här hade vi någon enkel digitalkamera.

Kvartetten gjorde såklart mycket tillsammans där vi tog vår vita Volvo ut på ö-äventyr till städer, sevärdheter, shopping, matintag, naturupplevelser, stränder, sport m.m. Men jag tror döttrarna älskade att snabbt själva kunna ta sig ner till Dueodde strand. Stranden som är omtalad för att den vita sanden är så finkornig att den förr användes i timglas och som skrivsand för att torka bläck.

De gamla päronen ville kanske inte få sand mellan tårna? Vårt ankomstmål var högt den gången.

Tyvärr var inte Dueodde fyr öppen. Det och ”tusen” andra saker tänker vi ta revansch för i framtiden. Vi fick den gången spara våra fötter från att transportera oss 196 trappsteg och 47 meter upp i den smala fyren.

Duon med gröna ögon la rabarber på vår ”vandringsguldboll”. Duon med bruna ögon fick såklart sina gliringar då och då under de kommande tolv månaderna.
Vad kul och intressant det ska bli att få återkomma till Bornholm och försöka fånga möjligheterna, som vi gjort med Gotlanduppochner. En intressant detalj är att Bornholmarna själva säger ”landet” om sin ö. ”Ön” är för dem Christiansö.

Kalkugnen vid Västerrev

Vi lämnade ”Den lilla blå” och tog oss en ljuvlig bensträckare vid östra kusten på Fårö. Grusvägen, kurvor och det stillsamma havet gjorde oss sällskap. Egentligen var det ett fiskeläge som var orsaken till stoppet. Sedan hände det som ofta hände oss under dessa fem år. ”Undra vad som finns bakom nästa krön?” På långt håll såg jag något som såg ut som en gammal kalkugn.

Vi tog oss med lite besvär upp några nivåer för att njuta av vyn. Ibland behövs inga ord. Men under följande foton kommer jag att använda mig av ord som stod på en anslagstavla utan något namn på förening eller liknande.

Vi kunde där läsa och förhoppningsvis lära oss lite nytt. Som att redan långt tillbaka i tiden har bönderna på Fårö bränt kalk för husbehov. Då rörde det sig om enklare kalkmilor. Sedan fick kalkpatronerna tillstånd, i mitten av 1600-talet, för att bygga större kalkugnar för kommersiell produktion. Det handlade om släckt kalk för både den inhemska marknaden och för export. Omkring 1665 byggdes de första kalkugnarna vid Lauter på Fårö. Bränningen pågick fram till 1882 under flera olika ägare.

Tyvärr är uppgifter om ugnen vid Västerrev knapphändiga. Troligen rörde det sig om ganska få år av verksamhet. Det sista namnet som övertog ugnen var Gustav Emanuel Govenius. Gustav var född i Sala och flyttade till Lilla Hoburga på Fårö 1861. Samma år övertog han ugnen. Det finns noteringar om att Gustav lämnade ön i september 1865. Tydligen var det då verksamheten upphörde i kalkugnen. Alltså ingen större framgångshistoria.

Lite sifferfakta. Ugnen är idag 8 m hög från lägsta marknivå. Den har 3 m tjocka murar. Den var putsad invändigt med kalkbruk för att skydda ugnen från att brännas till kalk under eldningen. Med jämna mellanrum behövde putsen bättras på. Det gick att bränna 29 läster kalk åt gången. Själva stenen bröts i stenbrott ovanför ugnen och staplades i ugnen så att en eldstad och rökgångar bildades. De var smarta och la den grova stenen nederst och småsten överst. Det rörde sig om ett tufft, smutsigt och farligt arbete som ofta utfördes av kvinnor. Stackars deras hud när het kalk frätte den.

Utanför ugnarna ligger rester av två stenkistor som ingick i en brygga som användes för utskeppning och tillförsel av ved som behövdes vid bränningen.
Livet var inte lättare förr, för ”vanligt” folk. Om fantasi- och lekknappen sätts på. Vilket århundrande/årtionde skulle du velat bli född på? Berätta gärna med några ord om skälet till ditt val.

Vingmursporten – kanske inte den mest fängslande

Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad.
Vi tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉

Det här blir sista ”redovisningen” av portar i denna kategori. Vi befann oss nära havet och Gotlandsfärjorna. Just denna port hittar jag bara information om i en liten tunn bok som Solveig köpte förra året. Annars finns den inte med i broschyrer och andra böcker. Det står att den möjligen är upptagen när slottet byggdes.

Ibland har vi tagit oss genom porten på väg mot vackra Palissaderna. Helst när scillan på våren ”snickrar” ihop ett blått hav på land.
En sak som är sann är att vattenledningen drogs in här från Kopparsvik.
Det gamla fängelset som numera är ”sovställe” för de som betalar logi har vi skrivit om tidigare. Därför några ovala foton på slutet.

Tunnbindaregatan; akt 51

Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför ringmuren i Visby, i denna fotokategori med få ord.
Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤

Fotnot:
En gata som ligger på den östra sidan. De närmaste portarna är Skolporten och Österport.

Hade detta varit ett novemberinlägg skulle en lätt fråga i början på månaden kunna vara denna; hur många bilder finns det i inlägget? En lite svårare kunde varit denna; hur många människor ser JAG totalt på bilderna? Ingen av de trettio ”gränderna” är fixade. Varken med kvalité eller vilka som får äran att vara med på gotlanduppochner. Inte ens nästa gränd i nästa vecka.

De flesta har snurrat färdigt

Jag har sedan min barndom varit förtjust i att betrakta kvarnar av olika slag. På Gotland finns de lite överallt. Men det är inte alltid det finns någon möjlighet, av olika orsaker, att komma dem nära. Här rullade vi omkring på två hjul på den fina Grötlingbo ringväg på södra ön. I det inlägget, 21 augusti 2022, fick denna väderkvarn inte glänsa. Detta är inlägg nummer 13 i kategorin KVARNAR PÅ GOTLAND & FÅRÖ. Kvarnar har dock, i flera andra inlägg, varit med som en dekoration. Vad har du bloggbesökare för förhållande till kvarnar?

Tre olika platser som vi inte ens kommer ihåg, mer än att jag stannat till och bett Solveig gå ut och plåta. Minns dock att det på Gotland & Fårö fanns ungefär 450 väderkvarnar i drift, i slutet av 1800-talet.

Här däremot bjöds man in som bilist att parkera, stiga ur, betrakta och få information om stolpkvarnen, som Eke Hembygdsförening lät uppföra 1975. Deras önskan var att gammalt hantverk och självhushåll skulle visas för dagens ungdom och andra intresserade. Jag har en vag känsla av att vi tillhörde gruppen gårdagens ungdom. 😉
Stommen till kvarnen var 1975 nytt virke, men själva konstruktionen utfördes helt efter traditionellt mönster.

Den här kvarnen låg i intilliggande Rone på södra Gotland. Spår av midsommarfirande syns i bakgrunden. Undrade i min fantasivärld om både sångkvarnarna och pratkvarnarna hade det trevligt tillsammans. Nu sitter jag här i utkanten av Råå och tänker på en annan kvarn på Öjn, som jag med råge fotograferade alltför många gånger, när jag egentligen ville studera något helt annat i närheten. Vandra en stund på markerna och tänka på ruskig ö-historia. De två inläggen lär vid något senare tillfälle läggas in på gotlanduppochner. Var för sig…