När vi åkt ”inlandsvägen” 142, mellan Visby och Hemse, har jag flera gånger noterat vattensågen. I höstas blev det av att vi stannade till.

Det gick att läsa att de på påskafton i år hade återupptagit, efter två års coronapaus, traditionen med ”sågdagar”. Besökarna kunde då köpa kaffe, fika och varmkorv. Den första sågningsvisningen hölls klockan 14. Den andra på kvällen lät mysig med tända fotogenlyktor.

Lite historia så får du läsare mer ”kött på benen”. Jag läste att det redan på femtonhundratalet fanns vattensågar på Gotland. Under 1880-talet gick det att räkna till ungefär 300 st.
När andra kraftkällor ersatte vattnet togs sågen ur drift. Men 1983 påbörjades en restaurering av Hembygdsföreningen. Därför har sågen varit i gångbart skick i flera år.

En slipsten.

Intressant och kul att det var okej att göra ett inre besök.

En fin gammal stenbro som borde få synas lite mer. Förr fanns det god tillgång till vatten i Sigsarve-ån på höstar och vårar. Vattnet kom från flera olika myrar i närheten.
”Mindre sly, mer bro. Tycker gammal tvåbent Bo.” 🙂

Ett trevligt stopp som manade till eftertanke.
Överkursinfo: Diametern på vattenhjulet är 6,40 meter. Omkretsen på vattenhjulet är 20 meter. Sågbladets längd är 120 centimeter.