I juni 2016 invigdes Svenskbygården i Roma. Där finns numera en utställning, studierum och ett litet kafé med uteplats. Vi åkte dit en lördag i september.
(Kontrollera öppettider innan du åker dit.)

Vid ett besök här får du en god inblick i Svenskbybornas historia och livet i en by. Är du extra intresserad kan du höra höra gammalsvenska och Svenskbybornas traditionella sånger vid en lyssnarstation.
Alla texter i museet är på svenska och engelska. Utställningen är producerad av Sofia Hoas. Forskaren och författaren Jörgen Hedman fixade faktatexter och Peter Knutas var formgivare.

En kort sammanfattning om Svenskbyborna. Låt oss börja på medeltiden. Flera svenska bönder bodde på ön Dagö utanför Estlands kust. Där bodde också en brokig samling av andra människor och kolonister. 1781 lämnade ungefär tusen av dem Dagö. Hälften av dem flyttade till byn Gammelsvenskby i dagens Ukraina. Livet blev inte som de blivit lovade. Bland annat hade de lovats färdigbyggda gårdar, odlingsbar jord m.m. Efter flera tuffa år med krig, missväxt och revolution kämpade svenskbyborna för att få återvända till Sverige. 1929 gav Sovjetmyndigheterna tillstånd för 90 % av befolkningen. Ungefär tusen tog sig med båt till Trelleborg i augusti där de möttes med pompa och ståt av en stor delegation med prins Carl i spetsen. Två tredjedelar kom till Gotland, en stor grupp till Vätterns södra strand och några till Stockholmsområdet. Åtta år senare fanns 750 svenskbybor kvar i Sverige. Flera av de andra tog sig till Kanada och USA. Men det fanns också de som åkte åt andra hållet, Omsk i Sibirien och Pavlodar i Kazakstan för att nämna två städer.

Vad fint det måste vara nu när det är färdigmålat i min favoritfärg.
Det här är ingen politisk blogg. Men jag kan avsluta med att jag läser allt som Sofia Hoas skriver om i vår morgontidning, där hon berättar om hur svenskbybon i Ukraina har det efter det fruktansvärda som pågått där sedan februari.