Den 8 augusti 2016

”Titta noga ner på Gotland för nu var det sista gången vi åkte hit.”

Efter en trevlig semestervecka på Sveriges största ö, satt jag vid flygplansfönstret och njöt av utsikten. Samtidigt gjorde jag första summeringen av intrycken. Nu fick min frus fjorton taggiga ord, eller det hon inte sa mellan orden, solen att gå i moln.
”Du menar att vi aldrig mer ska flyga tillbaka till Gotland?” sa jag med min mest vemodiga röst.
”Det finns många andra fina ställen att upptäcka.”

Aldrig mer … Inte ens om fem, sju år? Orden hängde ensamma kvar i luften och gled iväg till min barndomsdröm, som aldrig helt suddats ut under mina levnadsår. Den stora önskan att någon gång få bo på en ö – i minst ett år.

Den 3 augusti 2018

Solveig hade två rätt på flygplanet hem till Skåne. Det ska erkännas.
A: Vi kom inte med FLYG. (Det blev bil och färja från Oskarshamn.)
B: Vi åkte inte till Gotland PÅ SEMESTER. (Hastigt och lustigt var vi folkbokförda i Visby och låg i startgroparna för vårt åttonde gemensamma boende.)

Livet kan vara mycket. Oväntat är en sida. Framtiden bär med sig svaren i igenklistrade kuvert.
Jag tror att det finns en mening med det mesta i våra liv. Ibland är vi för små för att inse det själva. I efterhand när vi samlat in pusselbitarna kan vi förhoppningsvis se helhetsbilden.

Målet med denna personliga blogg är att visa upp hur jag upplever Gotland med mina bruna fastlandsögon.
Jag hälsar dig läsare hjärtligt välkommen. ❤