hepatica | bornholmuppochner & gotlanduppochner

Igår såg jag bilder från Gotland, på FB, som visade att det kommit snö igen. Dessutom läste jag att det skulle bli rejält blåsigt och att vissa färjor ställts in. Därför gissar jag att om en och annan blåsippa redan hunnit komma upp så har de genast krupit ihop under snötäcket igen i väntan på bättre väder.

Det kändes som julafton när vi flyttat till Gotland och fick uppleva den första våren 2019.
Det lyste blått i nästan vartenda änge vi besökte. Mina favoritblommor fanns i överflöd lite varstans. Som jag njöt av alla våra blåsippsutflykter.
I år får jag nöja mig med att njuta av gamla bilder, för i vår närmiljö här i Skåne växer inga blåsippor alls.

När jag fick ett macro och började ”experimentera” med det upptäckte jag en ny blåsippsvärld. Att komma så nära de här små blommorna gör att man får se detaljer som ögat annars inte uppfattar.

Vita blåsippor är inte så vanliga. Den här bilden tog jag i Lummelunda, men vi lyckades hitta dem på några andra ställen också.

Visst är det fantastiskt att alla är lika men ändå helt olika – trots att det finns så många!

Ibland dyker det upp en som bryter lite mot mönstret och är helt sin egen…

och ibland lyser de bara helt blått.
En av synonymerna till kavalkad är ”festligt följe” och en annan är ”lång rad”. Dagens inlägg kunde blivit ett ännu längre följe med blåsippor, men då hade det inte passat in i kategorin ”Tio utvalda på Gotland”.

Redan förra helgen gav vi oss ut med våra kameror, till Brucebo, för att leta upp årets första blåsippor. Det gick sådär… eller om sanningen ska fram… det gick inte alls. Två små frusna blommor var det enda vi hittade och de vägrade att fastna på bild trots alla mina försök att ”gräva fram” dem så att de skulle synas lite bättre.

Gårdagens utflykt till Högklint och dagens utflykt till Lummelunda gav ett bättre resultat.

Fast jag måste erkänna att vi höll på att missa att de fanns där igår. Det var tack vare mitt förslag att vi skulle lämna den utstakade leden, och ge oss ut i det okända, som vi upptäckte att det faktiskt fanns många blommor bara vi tog oss tid och tittade efter bland alla bruna löv och torrt gräs.

Det är minst sagt rogivande att titta in i blåsippornas små ”ansikten”. För en kort stund glömmer vi all vår oro för det som händer i världen och fyller på med lite hopp.