Vi lämnade kvar ”Den lilla blå” vid Herrvik hamn och fortsatte på två hjul. När vi lämnat hamnen nådde vi snabbt Albatrossmuseet. Vid den här tiden på dygnet var där inte öppet. Du som kan krigshistoria minns säkert att den tyska minkryssaren Albatross sköts till sank under första världskriget. Endast 150 meter från land sattes Albatross på grund.

Har du lust å hänga me´ på en huppegupptäcktsfärd. Har du lust å svänga me´ till en huppegupptäcktsfärd…”
Jag köpte, rakt av, Solveigs förslag till bloggrubrik. Allra bäst stämde det i inledningen där vi egentligen kom in på ”fel väg”. För senare nådde vi den grusväg som till och med bilar har rullat på. Fast även där gällde det att ha blicken neråt, väja för ”hålor”, och ändå försöka att inte missa något ögongodis under färden.

Gubben tog täten efter att först ha lämnat över kameran.

Som jag nämnt förr så är jag mycket förtjust i sådana här krön. Vad finns runt hörnet? Fantasin och förväntan tävlar om uppmärksamheten. Livet känns så enkelt och vackert under sådana här cykelturer i en så ljuvlig miljö. En balsam för själen.

Utan att stöta på några gränspoliser hade vi rullat in i ett av alla de härliga naturreservat som finns på Gotland, Grogarnsberget är namnet. Ett naturreservat som består till största delen av hällmark eller alvarmark. Nedanför klintarna ligger stora stenblock som vittrat sönder från klinten. Uppe på klinten finns även partier med tätare skog, buskmarker och öppna klapperstenstränder.

Strax innan första färisten (vi såg denna gång inga djur) dök havet upp igen. Egentligen såg vi det betydligt mer än vad som visas här i inlägget. Vet inte om någon orkat med ett inlägg med ”femtioelva” bilder till. 😉

Hoppas du bloggbesökare trivs på pakethållaren och inte har för ont i baken. Håll i dig!
Nu svänger det igen.

Kom just nu av någon anledning att tänka på Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”.
Vårt vägval var vänster och en tuff uppförsbacke. Grogarnsberget är trots allt mer än
30 meter högt. Vi skulle inte riktigt helt upp. Målet var att ”slå i” parkeringsplatsen som vi besökt två gånger tidigare. Första gången när vi var på semester här 2016. En grå morgon.

Då såg det ut så här. Så den där omtalade utsikten mot exempelvis Östergarnsholm var lite vag. Men fyren syntes betydligt tydligare 2023. i klart väder är det en milsvid utsikt.

Undra vad Solveig tänkte då 2016. Inte kunde hon i sin vildaste fantasi tro att hon skulle återkomma hit sju år senare och om några få veckor ha bott på Gotland i fem år.
Förr stod både vikingar och svenska militärer här på berget (inte tillsammans) och spanade österut.

Nu har vi tagit oss nerför berget genom tallskogen. Jag har lagt beslag på min egen kamera och fotar vägen vi nyss kom ifrån. Solveig har tagit fram kameran med macroobjektivet och lämnat sin cykel. Vad håller hon på med tro?

Dramat kan du följa här. Hon lyckades riktigt bra. https://gotlanduppochner.com/2023/06/29/apollofjaril-parnassius-apollo/

Det verkade som kvarnen var privatägd. Vilken utsikt de måste ha från trädgården.
Vi hade kommit in på en asfaltsväg på slutet. Nu återstod det bara att rulla nerför den slingrande vägen till ”Den lilla blå” och sedan fortsätta till nästa stopp. Denna tripp fick ”Högsta betyg” av oss.