Vinter i Charlottendal

Tidigt på lördagsmorgonen körde vi sakta och nästan ensamma söder ut på kustvägen. Solen går numera upp innan åtta. Ljuset är på väg tillbaka. Tillbaka var vi också på parkeringen vid Västerhejde kyrka, med sitt annorlunda torn och sina berömda trappstegsgavlar.

En av de första ställen som vi besökte den varma sensommaren 2018, när vi flyttade hit, var denna plats. Då var vi egentligen på väg till Tofta Möbler för att hämta möbler. Redan i Ystad hade jag knäckt idén om att besöka alla medeltidskyrkor på Gotland. Västerhejde kyrka fick nummer 4.

Till dess hade vi aldrig i våra gemensamma liv sett snö på Gotland. Kan bero på att det är ovanligt i maj-augusti. Annat var det en julidag i slutet av 1970-talet, när jag befann mig i Kiruna på ett Vandrarhem, och skulle besöka toaletten som låg tvärs över gården. Vad överraskad jag blev av att mötas av stora snöflingor.

Solveig hade med sig extrakameran med macroobjektiv. Från och med nu har vi ännu fler foton att välja bland, när det är dags för nya blogginlägg.

Det var en del klafsande i snö och osäker mark. För det var här vi blev överraskade sist av att de tagit ner massor av träd sedan vi var här en sommardag. Nu såg vi inte rötter och stubbar förrän det var för sent. Hade jag varit en ängel skulle det varit betydligt lättare. Eller en koltrast på morgontur.

Målet med den här uppfriskande promenaden kommer i ett annat blogginlägg, i en ny kategori.
Till slut kom vi till slutet av möjligheten att ta sig runt den stora bevattningsdammen. Då vände vi och lät de frusna näsorna peka åt andra hållet.

Ibland var jag orolig när jag noterade att Solveig ville ta sig ner till något intressant. Där fanns ex. spännande saker vid en å vid sidan av dammen. Men lutningen såg lurig ut. Inte heller lätt att få fokus på objektivet. Ett stativ skulle antagligen ramlat.

Själv blev jag nyfiken på guldet tills Solveig berättade om sol och att det var oklokt av mig att kliva ut på isen. Hon nämnde säkert något om några hg för mycket tyngd. Jag hade slutat att lyssna och hittar på ord själv istället. 😉

Sant var i alla fall att mina fingrar började värka av de vantlösa stunderna när jag skulle trycka på kameraknappen. Märktes inte förrän jag satt på vantarna. Mina fingrar ”tänker” tydligen långsamt.

Härliga iskristaller på nedersta bilden.

Tillbaka vid bron, kyrkan och bilvärmen en stund efteråt.
Vi ska hit två gånger till under året. Varför får du fundera på om du har lust. I nästa blogginlägg ska du få se en speciell bänk, som jag blev väldigt förtjust i. Min fantasi satte direkt igång med olika scenario.