Med nya ögon

I det här inlägget tänkte jag göra en nostalgitripp tillbaka till Fårö. Med hjälp av några bilder och appen Waterlogue tänkte jag ta med dig runt på den lilla ön och se om bilderna ”med nya ögon”. Vi startar i Langhammars raukområde, 2019. Ofattbart nog har det redan gått fem år sedan vi var där. Bosse och jag är inte speciellt förtjusta i att trängas med massor av turister. Vi lyckades väldigt bra med att hitta tider då vi var helt, eller så gott som, ensamma.

Att åka färja är inget jag njuter av precis, med undantag för Fåröfärjan. Den är faktiskt helt okej att åka över med. Det går fort (ca 12 minuter) och innan man hinner fundera över att man är på en färja så kör man av och är på torra land igen.

En tidig morgon, parkerade vi vår lilla blå vid Digerhuvud. Cyklarna var med och när vi ätit vår frukost med underbar utsikt över havet och lyssnat till havets ljud, cyklade vi iväg och njöt av livet när det är som bäst. Till sist kom vi fram till…

Helgumannens fiskeläge som blev vändpunkten för vår cykeltur.

Husbod/Häusbod – Ett annat fiskeläge, som kanske inte är lika välkänt, men absolut lika fint att besöka.

Och ett tredje – Jauvika – som är det största fiskeläget på Fårö. Beläget i Lautervikens sydvästra hörn. ”En oas för själen” skrev Bosse i sitt inlägg när vi redovisade vårt besök här.

Allt var inte strålande solsken och blått hav på våra utflykter. (Även om vi oftast valde att stanna hemma om vädret inte visade sin bästa sida.) Vid vårt besök vid Norsta Auren, i maj 2019, var det så kallt, blåsigt och regnigt att både mössor och vantar åkte på.

Ryssnäs blev en av våra favoritplatser på Fårö. Frukost i Ryssnäs slår det mesta!

Till Stora Gåsemora gård kom vi bara en gång… Vem vet… Om vi någon gång återvänder till Fårö så kanske vi kan bo i kalkstenskvarnen som syns till höger på bilden.

Avslutar denna nostalgitripp med en vandring på klapperstensstranden vid Fårö fyr. Det ska erkännas att jag i skrivandets stund längtar tillbaka till alla dessa fantastiskt fina utflykter som vi gjorde under våra Gotlandsår. Bortsett från bensinkostnaden så bjöd Gotland och Fårö oss på upplevelser som är svåra att överträffa – alldeles gratis.

Husbod/Häusbod

Jag hade kopierat en sida från ”Gotländska fiskelägen och strandbodar” (av Agneta Larsson och hennes pappa Lennart Nilsson), innan vi åkte iväg norr ut mot färjan. Den kopierade sidan föreställde en karta över Fårö med elva utsatta fiskelägen.
Det gick sådär med att hitta till alla. Fast vi frågade på två ställen var det inte helt enkelt, av mer än ett skäl… Men, ett av de fiskelägen vi faktiskt hittade till hamnade i vår egen privata kategori – ett av de finaste fiskelägen vi besökt – Husbod.

En liten bit från den stora fina kyrkan hittade vi en liten parkering på rätt sida vägen. Sedan gick vi iväg på grusvägen, där vi hade en härlig utsikt över det öppna havet och Alnäsaviken.

.Ibland är bilderna så ”talande” att det inte behövs så mycket text…

Vippfyren, på gotländska även kallad strandljung, ska vara en dansk uppfinning från slutet av 1500-talet. Smart sätt att få upp elden en bra bit från marknivå. Därmed syntes den som en trygghet på långt håll när männen skulle navigera hem igen. Som jag skrivit om en gång tidigare var det äldre män som skötte den livsviktiga sysslan. Deras lön bestod av strömming från varje båtlag. Samtidigt borde de vara tacksamma för att familjerna fick bestå ännu en tid. Ofta handlade det säkert om barn och barnbarn.

Den lilla boden, trea från höger, ska vara en av Gotlands äldsta bevarade knuttimrade fiskebod.

Det är Husbod samfällighetsförening som driver platsen. De har fått ekonomisk hjälp av EU:s landsbygdsutvecklingsfond för renovering av hamnen och utökning av tillgängligheten för allmänheten.

Eftersom vi inte ville störa tidiga badare i hamnbassängen passade vi på att först gå iväg till ruinen av en gammal kalkugn. Du ser den på höjden. Kalkugnen har vi gjort ett inlägg om här tidigare.

Vad vi njöt av denna oväntade vackra del av Fårö. Perfekt morgonväder. Lagom med trafik på vägarna. Vi sa samma sak när vi smälte upplevelsen på hemmaplan. Doldisen Häusbod, som det hette förr, platsar definitivt i trio som kompletteras med Helgumannen och Jauvika.
Tre pärlor på den lilla ön ovanför storebror Gotland.

Kalkugnen vid Västerrev

Vi lämnade ”Den lilla blå” och tog oss en ljuvlig bensträckare vid östra kusten på Fårö. Grusvägen, kurvor och det stillsamma havet gjorde oss sällskap. Egentligen var det ett fiskeläge som var orsaken till stoppet. Sedan hände det som ofta hände oss under dessa fem år. ”Undra vad som finns bakom nästa krön?” På långt håll såg jag något som såg ut som en gammal kalkugn.

Vi tog oss med lite besvär upp några nivåer för att njuta av vyn. Ibland behövs inga ord. Men under följande foton kommer jag att använda mig av ord som stod på en anslagstavla utan något namn på förening eller liknande.

Vi kunde där läsa och förhoppningsvis lära oss lite nytt. Som att redan långt tillbaka i tiden har bönderna på Fårö bränt kalk för husbehov. Då rörde det sig om enklare kalkmilor. Sedan fick kalkpatronerna tillstånd, i mitten av 1600-talet, för att bygga större kalkugnar för kommersiell produktion. Det handlade om släckt kalk för både den inhemska marknaden och för export. Omkring 1665 byggdes de första kalkugnarna vid Lauter på Fårö. Bränningen pågick fram till 1882 under flera olika ägare.

Tyvärr är uppgifter om ugnen vid Västerrev knapphändiga. Troligen rörde det sig om ganska få år av verksamhet. Det sista namnet som övertog ugnen var Gustav Emanuel Govenius. Gustav var född i Sala och flyttade till Lilla Hoburga på Fårö 1861. Samma år övertog han ugnen. Det finns noteringar om att Gustav lämnade ön i september 1865. Tydligen var det då verksamheten upphörde i kalkugnen. Alltså ingen större framgångshistoria.

Lite sifferfakta. Ugnen är idag 8 m hög från lägsta marknivå. Den har 3 m tjocka murar. Den var putsad invändigt med kalkbruk för att skydda ugnen från att brännas till kalk under eldningen. Med jämna mellanrum behövde putsen bättras på. Det gick att bränna 29 läster kalk åt gången. Själva stenen bröts i stenbrott ovanför ugnen och staplades i ugnen så att en eldstad och rökgångar bildades. De var smarta och la den grova stenen nederst och småsten överst. Det rörde sig om ett tufft, smutsigt och farligt arbete som ofta utfördes av kvinnor. Stackars deras hud när het kalk frätte den.

Utanför ugnarna ligger rester av två stenkistor som ingick i en brygga som användes för utskeppning och tillförsel av ved som behövdes vid bränningen.
Livet var inte lättare förr, för ”vanligt” folk. Om fantasi- och lekknappen sätts på. Vilket århundrande/årtionde skulle du velat bli född på? Berätta gärna med några ord om skälet till ditt val.

Skeppsvraket Fortuna

Vi stod längst ut på piren vid Ekeviken, på norra Fårö, och spanade. Om vi hade haft med en bra kikare skulle vi ha kunnat granska halvön bättre. Tänk att Norsholmen en gång i tiden var en egen ö. För dem som är fågelintresserade måste det vara som ett paradis på jorden eller i luften. Halvön är känd för som en sevärd lokal för sträckande och rastande fåglar. Under tiden 15 mars till 15 juli är det förbjudet att röra sig utanför de vägar som markerats på skyltar. Motordrivna fordon är förbjudna inom området året runt. Inget undantag ens på skottårsdagen. Halvön är sedan 1967 ett fågelskyddsområde.

För de botanikintresserade kan nämnas att här finns Gotlands enda förekomst av dvärglåsbräken.
Det finns också rester av ett stort misslyckande på halvön. 1916 startade Gotlands Fårö Kalkaktiebolag kalkbrytning här. Det handlade om ett storstilat projekt med järnväg från stenbrottet till utlastningsanordning i betong och en utskeppningshamn. Blev det någon världskänd succé? Efter mindre än tre år strandades projektet. Orsaken var att kalkstenen hade för dålig kvalitet. Ännu återstår ett högt betongfundament och tre stora stenhögar som ett minne från den misslyckade industrisatsningen.

Det jag nämnde ovan syns bra på håll. Men det som lockade oss var att få se en glimt av det ”rostiga” som håller på att försvinna, alltmer ner i havet, lite vid varje storm. Havet som både tar och ger. Någon gång i oktober 1969 var ett tyskt skepp med namnet Fortuna på väg från Antwerpen till Örnsköldsvik. Skeppet med en oerfaren besättning råkade ut för oväder. Vindarna uppgick under natten till 25 sekundmeter och sikten var inte mycket att hurra för. Vid tvåtiden på natten kom de för nära land och stötte på grund.

Skönt att besättningen klarade sig oskadda. Tyvärr härjade stormen vidare och därmed gick det inte att göra några som helst bärgningsförsök. Knappt en månad senare hade vädret gjort sitt och Fortuna blev ett vrak och genom åren ett besöksmål för ruinromantiker. Enligt Wikipedia bestod lasten av kaustiksoda. Hm…
Bilden ovan blir oskarp vid vårt försök att zooma in så mycket som möjligt, men syftet att du som tittare ska se lite av vraket når förhoppningsvis ändå fram.

Ekevikens fiskeläge

Vi rullade vidare på Fårö och nådde det fiskeläge som ligger mest norr ut. Ekevikens fiskeläge kan inte jämföras med våra favoritklassiker Jauvika och Helgemannen på västra sidan. Men här ute på piren finns ett annat intressant blickfång. Mina fladdrande tankar gick till de två städerna Örnsköldsvik och Antwerpen.

Det är Ekevikens Fiskehamnsförening som håller i trådarna för ställplatsen med torrdass, badmöjligheter och nära till långgrund sandstrand. Men det gäller att ha respekt. Jag läste på ett annat ställe upplysningen om att inte bada vid stark vind. Olyckor har förekommit.

Vi lyckades ta några snabba ”klick” utan att störa morgonbestyren innan vi körde vidare mot nya vita fläckar på norra Fårö. Egentligen kom vi inte mycket längre norr upp. Fåglarna vill såklart inte ha besök vid den här tiden på året (läste info dagen före om besöksförbudet). Jag tror heller inte ”vingdjuren” hade nappat på mitt egoistiska förslag om att byta till de två höstmånaderna oktober och november. Trots att jag skulle kunna erbjuda mig att göra både tjusiga textade skyltar och teckningar med sträckfåglar. 😉

Ps. Städerna i alfabetets ytterkanter A och Ö återkommer jag till i nästa inlägg. Då handlar det om en helt annan bloggkategori.
Njut så mycket det går av senhöstens värme.

Friggars

När man tar färjan över till Fårö får jag nästan varje gång en känsla av att ha kommit till ett annat ”land”. Alltså inte bara en annan liten ö. Det är så mycket som skiljer sig från Gotland. En sak som dock är gemensam är att det finns gott om fiskelägen. Både stora och små till antalet bodar. Det sägs att man måste vara skriven på Fårö för att få äga en bod här.

Det här lilla fiskeläget på östra sidan heter Friggars. Jag sträckte på benen och gick ut och hoppade lite mellan stenarna i vattnet och balanserade på smala träbitar medans Solveig plåtade. När jag tog mig tillbaka igen bad jag att få låna kameran för att zooma in ett fiskeläge en bit bort vid Kyrkvikens strand.

Här på hemmaplan kan jag konstatera att det inte är Verkegards/Verkas länning som ska bestå av fem röda bodar. Därmed slår jag till med att facit är Hagalunda.

En stund runt Fårö fyr

Vid vårt återbesök på Fårö blev det en fin stund vid fyren på Fårö.

Som du kan läsa stod den höga stenfyren klar 1847. År 1977 lämnade den sista fyrmästaren sin post.

Här satt vi och njöt av picknickkorgens innehåll.

Sedan var frågan om vi skulle gå en sväng söder ut eller vandra till vänster, norr ut? Först en titt på fyren från kustsidan.

Förra gången vi var här var i slutet av maj 2019. Då sov vi över två nätter i en stuga. Vid besöket vid fyren minns jag att både vantar och mössa satt på plats. Dessutom snöade det en kort stund innan regnet tog över senvårmakten.
Här kan du läsa mer fakta om fyren och se andra foton från vårt förra besök. https://gotlanduppochner.com/2019/05/24/faro-fyr/

Klapperstensvandring i otroligt vacker miljö. Vi stannade till och njöt ofta. En sak som är stensäker. Det krävs rejäla vandringskängor om dina fötter också ska uppskatta tillvaron. Belöningen kommer längre bort runt hörnet. Då njuter både kropp och själ. Det är svårt att hitta en finare och lugnare badstrand än den vid Norsta Auren. Betydligt lugnare än de andra fina stränderna på Fårö. Tänker först och främst på en halv mil långa hästskoformade,
superpopulära och barnvänliga Sudersand.

Vi gick upp till tallskogen och sökte oss till norra delen av fyren och området som inte är till för vem som helst. Mina tankar gick en stund till en bloggvän, Lollo, som har en den fantastiska möjligheten att via sitt jobb kunna bo och vistas innanför muren. Kanske var hon en av dem som vi såg satt och åt frukost? Under ”fyrens dag” brukar det vara visning och finnas möjlighet att gå upp i fyren. Men vi prickade in en av årets andra 364 dagar.

Bilkyrkogården – en av världens kultplatser

Vi hade tänkt fika på Elsies café på Fårö. Tyvärr var vi för tidiga. På hemvägen från lillön, när trafiken mot oss tätnat, noterade jag att bommen var borta. Plötsligt blev det en lucka och jag gjorde en snabb vänstersväng.

Kutens Bensin har sedan länge ett kultrykte som sträcker sig över hela världen. Mängder av människor har besökt stället. Kända artister har uppträtt här genom åren. Men jag förstår att det snackades på Fårö och på Gotland på 1980-talet. Vad sysslade jämtlänningen Thomas Lindholm med? Dra ihop en massa skräp och skrot på gården.

Undra hur ”Den lilla blå” i bakgrunden känner sig som en färgglad katt bland hermelinerna? Själv har jag i min ensamhet försjunkit mig in i femtiotalet. Undrar vilket bilvrak som ägdes en tid av Thomas stora idol James ”Jimmy” Dean? Kvart i sex 1955 dog ikonen i sin Porsche Spyder. Datumet var den 30:e september. Det sägs att alla klockor på Kutens Bensin stannat på kvart i sex.

Det finns även bilar i luften.

Inte konstigt att den är tom. Många i bilarna måste behövts plåstras om. 😉

Det finns andra häftiga, rostiga prylar också.

Tuffa skyltar går att upptäcka här och där.

Det var här vi skulle ha fikat för några timmar sedan.

På området finns förutom Elsies café (Döpt efter Thomas mamma) Slow train bed & breakfast, Bistro Albatross och populära Creperie Tati.
”Jag har skapat allt det här för att slippa bli vuxen, för att få återuppleva den värld som jag växte upp i”. Personligen är jag djupt imponerad av Thomas Lindholms livsverk.
Nu gällde det att försöka hitta tillbaks till min egen kärlek som aldrig rostat genom snart 33 år. Syftar på att hon tåligt suttit och väntat i ”Den lilla blå” i… börjar det inte mörkna över havet? 😉

Frukost vid Ryssnäs

Efter stoppet vid Broakiosken väntade en tidig frukost på södra Fårö. Här har vi varit några gånger tidigare. Både som turister och som fastboende på Gotland.
Det var lite kallt om benen när vi gick från parkeringen och hamnade i skuggan. Vi såg en husbil på parkeringen och de som ”bodde” i den sov antagligen.

Lambgift heter de gotländska fårhusen. På loftet finns det plats för foder.

Engelska kyrkogården i Ryssnäs är både vacker och sorglig. Kolera tillhör inte de snällaste sjukdomarna. Här kan du se och läsa om ett tidigare besök på platsen: https://gotlanduppochner.com/2019/05/28/engelska-kyrkogarden-och-naturreservatet-ryssnas/

Vi utforskade den vackra klapperstenstranden en stund innan…

… det började kurra i våra magar.

Fortfarande var det lite kyligt i morgonluften. Vägen på bilden ovan passar nog bäst för promenader. Tror inte att Solveig gått med på att vi kört vidare på den. Istället gick vi tillbaka till bilen och fortsatte på en annan väg, en som var helt ny för oss.

Broakiosken – Porten till Fårö

Vi var ensamma ”gäster” på 06:00 färjan från Fårösund. Eftersom vi var så morgonpigga kunde vi inte köpa något på första stället, Broakiosken, som resenärer möts av när de anländer till Fårö. Därför får du som bloggbesökare hålla tillgodo med ”mörka motsolsbilder”.

Kiosken byggdes redan 1947 av familjen Lindholm. Sedan har det såklart skett flera förändringar och förbättringar. Verandan där det går att njuta av solnedgångar är en av dem. Snabbmat, möjligheten att spela kubb eller boule är andra.

De som väljer att hyra cykel får en tuff startsträcka. Bäst de köper med sig rikligt med dryck. Vem vet? Den tuffa gula jeepen kanske också går att hyra? Eller hämtar ”den” dem som gett upp halvvägs i backen?

Ingmar Bergmans dotter Linn skriver i sin bok ”De oroliga” om hur hennes pappa alltid handlade sin kvällstidning i Broakiosken. Den här familjen verkade inte vara oroliga. Här rådde det familjeharmoni.

Nu åkte färjan som vi kom med tillbaka till Fårösund. Själva körde vi en liten bit uppför backen innan vi vek av till höger. En frukost nära havet lockade…