Kategoriarkiv: Bornholm: På to ben

Var och en har koll på sitt…

Publicerad den av
12

Jag minns i höstas när jag gladde mig över information om möjligheten att hitta orkidéer även på Bornholm. Visst förstod jag att Solveig på den lilla ön inte skulle kunna ta macrobilder på tjugotre olika arter, som hon gjorde på stora Gotland, men att det skulle finnas så många som femton olika arter var utmärkta ”plåster på såren”.
Jag läste vidare om blomsäsong och insåg att möjligheten fanns att stöta på så många som tre till fem arter på samma plats, under vår semestervecka i slutet av juni.

När jag läste ett reportage i Bornholms Tidende på nätet, med rubriken: Bølshavns saltmarker är ett orkidéparadis, längtade jag efter att Solveig skulle komma hem från jobbet så jag kunde visa på möjligheten.

Redan första morgonen drog vi iväg efter frukost med målet att hitta minst en vacker orkidé.
Allt gick som på räls. Vägbeskrivningen var klockren. Sväng höger innan det första huset vid den klippiga kusten.
Solveig verkar redan ha hittat minst en sort. Kanske är det den köttfärgade gökörten som blommar i juni? I den här trakten ska de ha violetta färger. Samma art kan dyka upp med vita och rosa blommor på andra ställen på Bornholm.

Om du har skaplig fantasi ser du en gubbe som har näsan i vädret och verkar ha extra koll mot land.

Det var blött därnere. Jag hade inga stövlar med på resan. Därför tog jag med min kamera och fikaväska mot en egen liten kulle. För på platsen däruppe hade jag sett en strategiskt placerad bänk. Ett perfekt läge för att ha koll mot havet, Solveig och…

”Vem är du? Du ska väl inte ta mina barn som jag har gömt i en skreva? Kan du titta åt ett annat hål tre sekunder så ska jag ta mig en titt i väskan och se om där finns något dejligt.” (halvdansk fågel) 😉

Solveig hukar sig ner, ställer antagligen in rätt inställningar och förhoppningsvis kan hon börja ”plåta” med sin kamera. Jag hade stenkoll på henne. Liksom fågeln. Men just då mest mitt älskade hav. Trist att det inte var sol. Då hade det varit när allt är som bäst. Första heldagen på semestern. Allt var möjligt och låg framför oss som ett oskrivet blad.

I detta tidsmoment var jag lyckligt ovetande om att en sådan här bild skulle hamna offentligt på vår gemensamma blogg.

En mycket njutbar plats. Jag är säker på att vi kommer att återvända hit fler gånger av olika skäl.

Lite extra färg kan behövas då och då. Tror du att vi gav upp så lätt? Nix. Trots att vi såg många spännande, vackra platser fanns ämnet orkidéer kvar på kvällskvisten när jag ägnade mig åt att tömma dagens bilder och lägga in dem på rätt kategorier, mappar och datum. Vi fingranskade informationen i den medförda blå pärmen och…

Några dagar senare var vi tillbaks på ”brottsplatsen” igen. Nu med målet att Solveig skulle vika direkt åt höger och sedan traska iväg på ängarna i det blöta mot…

Hon nådde de små berömda klippbassängerna. Vattenhål där solen förvandlat havsvattnet till sötvatten. Tyvärr konstaterade hon att vi nog kommit ungefär en vecka försent. Eller var det orkidéerna som kommit på besök en vecka för tidigt?

Vi bet i det sura äpplet. Denna gång. Aldrig att vi ger upp så lätt. Helst inte om det gäller ett återbesök vid denna kustpärla.  

Former och figurer

Publicerad den av
11

En solig eftermiddag passerade vi Bölshavn för andra gången. Himlen var blå och havet likaså. Det var som gjort för att stanna en gång till. Den här gången gick jag runt och upptäckte hur olika figurer plötsligt ”dök upp”, som det här urtidsdjuret.

Den förvånade snigeln kröp fram med sitt skal på ryggen.

Sköldpaddan fick till och med horisonten att luta.

Den sammanbitna mannen, med sitt förskrämda får på nacken, tycks hålla hårt i ratten under färden framåt.

Ett dinosaurieägg håller på att kläckas och den nyfödda dinosaurien kryper upp mot havet.

Ett urtidsdjur som slukar ett annat djur av obestämd sort.

Nallebjörnen med hatt tycks le åt alla samtidigt som han spanar ut över havet.

Jag kan inte så mycket om Minecraft, men utifrån det lilla jag sett så tycks den här figuren höra hemma i den världen.

Avslutar med en landsköldpadda med ett antal år under skalet.
Ja, så kan det gå när fantasin sätter fart och kameran är framme. Vi insåg både Bosse och jag att en och samma plats verkligen kan visa upp olika ansikten beroende på vädret. Som jag skrev i förra inlägget så föredrar jag att fotografera när himlen är blå…

En tidig morgon i Bölshavn

Publicerad den av
10

Att komma till samma plats med bara ett par dagars mellanrum kan tyckas som en onödig repris. Men, om det första besöket är gjort en morgon då himlen är gråvit och det andra en solig eftermiddag är det som att besöka två helt olika platser.

Vi var på väg från Svaneke mot Gudhjem tidigt på tisdagsmorgonen. När vi nästan var framme i Bölshavn fick vi se en parkering på höger sida. Givetvis stannade vi till och gick ner mot havet.

Det var stilla och både hav och himmel hade olika nyanser av grått. Det finns de som säger att man kan ta bättre bilder då, än i solsken, och kanske är det så att man kan få fram en annan typ av stämning. Får jag välja så föredrar jag att fotografera när himlen är blå.

Med tanke på att vi tidigare fotograferat raukar på många olika ställen på Gotland och på Fårö, så har väl ett visst intresse för stenformationer infunnit sig. Jag brukar försöka att hitta olika figurer. Som den här gubben med hatt som spanar ut över havet.

Så härligt! Det tjocka molntäcket har fått sprickor och plötsligt finns det inslag av blått.

När jag såg att Bosse hade satt sig till ro för att njuta av utsikten över havet kunde jag fortsätta att traska omkring med kameran i högsta hugg.

Det var vilsamt för både kropp och själ. Tidig morgon, helt ensamma, nästan vindstilla, inga störande ljud – bara fågelsång, med utsikt över ett lugnt hav…

I nästa inlägg återvänder vi till samma plats i solsken. Det blev en helt annan upplevelse. Välkomna tillbaka!

Lilleborg del 2

Publicerad den av
14

Det kan vara lite svårt att tro att Lilleborg en gång var en imponerande anläggning. Här krävs en stor portion av föreställningsförmåga för att se framför sig hur det en gång såg ut med murar, torn och ekonomibyggnader.

När jag läser på om Lilleborg kan jag konstatera att det inte var speciellt lugnt att bo på Bornholm vare sig på 1100-talet eller på 1200-talet. Denna mäktiga kungaborg fick bara finnas kvar i ungefär 100 år. 1259 brändes borgen ner.

Tur att vår bil stod kvar och att ”bilvaktaren” skötte sin uppgift.

För jag ville förstås klättra vidare upp till toppen.

Häruppe fanns det möjlighet att se långt…

Spännande! En bro över Borgensø. Hur tar man sig dit?

Så enkelt! Behövde inte ens klättra på stenarna.

Väl på andra sidan valde jag att stanna. Det fanns en stig som ledde ner till bron men den var kantad av något som såg ut som Jätteloka. Dem ville mina bara armar inte göra bekantskap med så jag vände och klättrade ner igen. Nya upptäckter väntade…

Lilleborg – kör inte förbi utan att stanna

Publicerad den av
14

När vi rullade av färjan i Rönne hade vi ett par timmar på oss innan vi skulle checka in på vårt boende utanför Svaneke. Vi hade inga planerade stopp utan tänkte mer att vi skulle ta oss tid att stanna om det dök upp något intressant på vägen. Det gjorde det förstås…
”Lilleborg ligger väl synlig vid vägen och det går nästan inte att köra förbi utan att stanna och ta sig en titt”, skriver Roger Pihl i boken ”Vandringsturer på BORNHOLM”. (En av de böcker som numera finns i vår bokhylla…) Så rätt han har!

Den lilla ”kringlan”, symbolen för fornlämningar, har vi bekantat oss med många gånger under åren på Gotland. När vi ser den vet vi att det kan vänta något spännande runt hörnet. Då gäller det att ratta in på närmsta parkeringsplats. Nu dök den upp när vi var ungefär mitt på ön och Bosse visste direkt vad det handlade om. Han hade läst på ordentligt inför resan.

Men, med tanke på att vår bil var fullastad vågade vi inte lämna den utan uppsikt. Bosse fick därför bara vandra med en liten bit. Sedan blev han utsett till ”bilvaktare”. Själv tog jag på mig rollen som vandrare, klättrare och fotograf.

Tänk om jag haft en tidsmaskin! Då hade jag rest tillbaka till mitten av 1100-talet. Det var nämligen då kung Svend Grathe byggde denna kungaborg.

Idag finns bara ruinerna kvar, men platsen är väl värd ett besök. Med fantasins hjälp kan man ju försöka föreställa sig hur denna borg en gång tronade här på bergknallen.

På medeltiden omgavs Lilleborg av sjön Borgesø. Den är bottenlös enligt sägnen. Numera är sjön delvis torrlagd.

Vid starten fanns en karta över området. Den borde jag ha studerat lite närmare innan jag traskade iväg. När jag gick omkring här uppe hade det varit en klar fördel om jag haft kartan framför mig. Någonstans fanns kanske resterna av det torn som jag nu kan läsa om. Ett torn där det eventuellt fanns glasfönster. I en annan text läser jag att det var i huvudbyggnaden som man, för första gången i Danmark, använde glasfönster.

Hela borgplatsen mäter ungefär 75 x 40 meter så det tar sin lilla tid att vandra runt här. Solen värmde gott, himlen var blå och fåglarna kvittrade glatt… sämre kan man ha det. Fortsättning följer…