Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Författare till "Mina fotsteg i ditt hjärta" och "Minnen som stannat kvar". Medförfattare till "Skimrande ögonblick - och dagar i grått".
Bor i Visby. Startar den 1 januari 2019 en blogg som enbart ska handla om Gotland.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför ringmuren i Visby, i denna fotokategori med få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot: Jag läser att butiken olars ulla erbjuder kvinnor unika och färgstarka kläder med fokus på hållbarhet och kvalitet. Kanske är det mest en webbshop? Idag är det ett slags jubileum för denna kategori. 50:e gränden. I november höjs tempot rejält. Då blir det en gränd varje dag. 30:e november kommer ”Grändernas stad” att ha en mästare som belönas med en Skrap-Kryss. Om jag räknat rätt är maxpoängen 465. Om du vill kolla mina ”knappkonster” är det bara att addera 1-2-3-4-5 o.s.v. till 30. 😉 Vinnaren kommer att ha betydligt färre poäng.
Vid Råå södra skola, alldeles vid havet, gjorde vi ett stopp för att fotografera konst.
”Gosse med båt” gör sig bra här, nära stranden och havet. Undra vad han drömmer om? Kanske att båten ska nå ända fram till Danmark eller åtminstone Ven? Personligen tycker jag han ser lite för gammal ut för nakenbad. Annars finns det ett en liten bit norr ut från platsen.
Skulptören Arthur Johansson föddes 1904 i Loshult som ligger i Kristianstads län och dog tio år efter denna skulptur kom på plats. Arthur var både skulptör och tecknare.
Några dagar tidigare cyklade jag förbi här utan Solveig. Då var det rast och många barn befann sig på lekplatsen bredvid. Även några mammor och personal befann sig på området. När jag såg att gossen saknade badbyxor vågade jag inte ställa mig där och fotografera. Personligen blev jag en aning ”sur” på mig själv för att jag kände ett obehag, som en oskyldig konstintresserad bloggare. Om en kvinna fotograferat tror jag ingen hade reagerat över situationen. Men mest störd blev jag när jag en minut senare skulle cykla ut till höger om skulpturen, mellan två låga murar. Där stod fyra cyklar och blockerade vägen. De var inte av elevstorlek… För att inte bli en ny variant av ”En man som heter Ove” flyttade jag inte på de felplacerade tvåhjulingarna. Antagligen hade det blivit dominoeffekten och full uppmärksamhet på ”Gubben med cyklarna”. 🙂 Vilken lyckad roll Rolf Lassgård gjorde av Fredrik Backmans succéroman. Jag och Solveig såg filmen på biografen i Ystad. Vi har den på DVD. Eftersom det är grått och lite dimmigt ute… Ps. Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Är fullt sysselsatt med att få ihop något trevligt till novembers ABC. Förberedelserna som jag alltid gör i god tid tar mycket längre tid än min novembertid framför skärmen. Tio Skrap-Kryss kommer jag att bjuda på. Önskar dig läsare/besökare en fin tisdag.
Det här konstverket hade jag sett fram emot att se i verkligheten, på nära håll. För jag hade i åtanke det lyckade konstverket med fotbollsikonen Nacka Skoglund i full fart dribblande. Vilken tur att jag visste att vi skulle cykla till Klinteskolans skolgård. Mannen är visserligen superstark men inte speciellt lång till växten.
Vad mycket Thomas Qvarsebo hunnit med i sin yrkeskarriär. Thomas är född i Stockholm 1947 och är gift med skulptören Lena Lervik. Hans mest kända offentliga utsmyckning är troligen bysten i brons av Olof Palme som är uppsatt i Sveriges Riksdag. Andra kändisar som han skapat extra minnen av är Greta Garbo och Nils Ferlin som steppar, inte tillsammans. 🙂 Ofta är personerna i någon ”dramatisk” handling. Det är det som enligt mig gör Thomas konst så unik och träffande. Konstnären berör och ”går hem” direkt enligt undertecknad.
Jag tyckte att konstverket var så VIKTigt att jag bad Solveig att fotografera det från alla vinklar. Fåglar tycks tro att det rör sig om en offentlig toalett. Egentligen inte det minsta KONSTigt. Nästa gång blir det också konst på bloggen. Då från på Råå. Hjärtligt välkomna tillbaka.
Ps. I dag är det 11 september och jag minns tillbaka från otäcka år med samma datum. Aldrig kommer jag att glömma tillfället när jag precis hade pratat inför 50-55 personer på en ”Smålandsbuss”. Jag tackade dem för att de lyssnat och bjöd in dem i på Lidéns Samlingsmuseum. Som det ofta var fanns det några som direkt ville ha en egen pratstund med mig. Därför märkte jag inte att den trevlige och lite blyga busschauffören, som jag träffat flera gånger tidigare genom åren, försökte ta sig genom ringen som bildats runt mig. Han nästan viskade och fällde en ovanlig fråga. ”Har ni någon TV-någonstans?” Vad menade han? Sedan försvann hans nästa lösryckta fras när någon ny kvinna ville ha ordet. Jag måste ha svarat nej. För inte menade han väl att han under den närmaste 45 minuterna skulle gå upp i vår privata stora lya och se på TV? Så nära kompisar var vi väl inte? När jag blev ensam och hade låst gick jag upp och satte på TV:n. Den overkliga stunden glömmer jag aldrig. Om och om igen visades det osannolika som var sant till 100 %.
Vi stod längst ut på piren vid Ekeviken, på norra Fårö, och spanade. Om vi hade haft med en bra kikare skulle vi ha kunnat granska halvön bättre. Tänk att Norsholmen en gång i tiden var en egen ö. För dem som är fågelintresserade måste det vara som ett paradis på jorden eller i luften. Halvön är känd för som en sevärd lokal för sträckande och rastande fåglar. Under tiden 15 mars till 15 juli är det förbjudet att röra sig utanför de vägar som markerats på skyltar. Motordrivna fordon är förbjudna inom området året runt. Inget undantag ens på skottårsdagen. Halvön är sedan 1967 ett fågelskyddsområde.
För de botanikintresserade kan nämnas att här finns Gotlands enda förekomst av dvärglåsbräken. Det finns också rester av ett stort misslyckande på halvön. 1916 startade Gotlands Fårö Kalkaktiebolag kalkbrytning här. Det handlade om ett storstilat projekt med järnväg från stenbrottet till utlastningsanordning i betong och en utskeppningshamn. Blev det någon världskänd succé? Efter mindre än tre år strandades projektet. Orsaken var att kalkstenen hade för dålig kvalitet. Ännu återstår ett högt betongfundament och tre stora stenhögar som ett minne från den misslyckade industrisatsningen.
Det jag nämnde ovan syns bra på håll. Men det som lockade oss var att få se en glimt av det ”rostiga” som håller på att försvinna, alltmer ner i havet, lite vid varje storm. Havet som både tar och ger. Någon gång i oktober 1969 var ett tyskt skepp med namnet Fortuna på väg från Antwerpen till Örnsköldsvik. Skeppet med en oerfaren besättning råkade ut för oväder. Vindarna uppgick under natten till 25 sekundmeter och sikten var inte mycket att hurra för. Vid tvåtiden på natten kom de för nära land och stötte på grund.
Skönt att besättningen klarade sig oskadda. Tyvärr härjade stormen vidare och därmed gick det inte att göra några som helst bärgningsförsök. Knappt en månad senare hade vädret gjort sitt och Fortuna blev ett vrak och genom åren ett besöksmål för ruinromantiker. Enligt Wikipedia bestod lasten av kaustiksoda. Hm… Bilden ovan blir oskarp vid vårt försök att zooma in så mycket som möjligt, men syftet att du som tittare ska se lite av vraket når förhoppningsvis ändå fram.
Vi rullade vidare på Fårö och nådde det fiskeläge som ligger mest norr ut. Ekevikens fiskeläge kan inte jämföras med våra favoritklassiker Jauvika och Helgemannen på västra sidan. Men här ute på piren finns ett annat intressant blickfång. Mina fladdrande tankar gick till de två städerna Örnsköldsvik och Antwerpen.
Det är Ekevikens Fiskehamnsförening som håller i trådarna för ställplatsen med torrdass, badmöjligheter och nära till långgrund sandstrand. Men det gäller att ha respekt. Jag läste på ett annat ställe upplysningen om att inte bada vid stark vind. Olyckor har förekommit.
Vi lyckades ta några snabba ”klick” utan att störa morgonbestyren innan vi körde vidare mot nya vita fläckar på norra Fårö. Egentligen kom vi inte mycket längre norr upp. Fåglarna vill såklart inte ha besök vid den här tiden på året (läste info dagen före om besöksförbudet). Jag tror heller inte ”vingdjuren” hade nappat på mitt egoistiska förslag om att byta till de två höstmånaderna oktober och november. Trots att jag skulle kunna erbjuda mig att göra både tjusiga textade skyltar och teckningar med sträckfåglar. 😉
Ps. Städerna i alfabetets ytterkanter A och Ö återkommer jag till i nästa inlägg. Då handlar det om en helt annan bloggkategori. Njut så mycket det går av senhöstens värme.
Gotlanduppochner har under fyra år åkt runt och besökt alla Gotlands medeltida kyrkor. Nu är det dags för vår sextionde kategori som kommer att bli en fotokategori med få ord. Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför muren. Vi svarar på kommentarer med en symbol.
Fotnot: Inget skinntorrt butiksnamn precis. Läste att de senaste butiksägarna hittade en skylt med namnet Äppelblomman på ägorna. Det finns delar i husen i gränden som är från 1700-talets mitt. Korta Klockgränd finns mellan affärsgatan Adelsgatan och Vårdklockegatan. Tänk att bo längst ner på gatan och ha den vida underbara utsikten över havet. ❤
Säkert var ringmuren runt Visby innerstad bidragande orsak till att staden blev världsarvslistad. Idag finns 27 marktorn kvar i den 3,5 km långa och 11 meter höga ringmuren som numera är Nordens äldsta bevarade profana byggnad. Vi tänkte visa dig ringmurens torn och portar. Häng på. 😉
I den gamla muren finns Lantporten. Du kan även tydligt se den större och ursprungliga porten.
Från början byggdes antagligen Lantporten för att det skulle finnas en förbindelse ut till Södra vallgravarna utanför muren. När Wisborgs slott byggdes förminskades öppningen rejält. Troligtvis för att göra slottet säkrare. Inte så konstigt att de ändå ville behålla en förbindelse mellan slottets inre borggård och de yttre försvarsverken åt söder.
Vilka spännande fotsteg vi tog genom den gamla muren. Både på fysisk plats och tankemässigt, bakåt i historien. Nu befann vi oss plötsligt ute vid kuperade Södra Slottsgränd. Jag läste att detta ursprungligen var en port i första stadsmuren. När slottet byggdes murades porten nästan fullständigt igen. Det spekuleras ibland om det kanske var den första Söderport i Wisby?
Vi var ensamma på platsen, så vi hade möjligheten att kunna röra oss i egna valda mönster. Min nyfikna sida undrade självklart hur det såg ut innanför den röda porten? Tänk att ha en insynsskyddad trädgård och ett hus som bär på flera hundra års händelser. Vad härligt att Gotland och Visby inte rycktes med i den sorgliga ”riv-epok” som jag själv fick uppleva i min barndomsstad. Den världsarvslistade Hansestaden Visby har både sitt skydd och ansvar för att få behålla utmärkelsen.
Tidpunkten var midsommarveckan i juni 1994. Vi hade hyrt en stuga på Bornholm. Efter att först bott en natt i ett trångt vandrarhemsrum i Ystad tog vi morgonfärjan, som på den tiden tog sin tid att färdas med. Två timmar och en halvtimme. Extra trevlig start var att vi fick träffa och fika en stund med min bror, fru och deras två pojkar. Deras vistelse på ön var inne på sista timmarna. Vår hade precis börjat. Nice att det fanns en blå dörr och många blå detaljer på stugan och i trädgården. Annars var den på tok övermöblerad. Vi stängde direkt till rum som vi därmed slapp städa i om en vecka. I det fina lusthuset i trädgården satt vi och åt bara vid några få tillfällen. Vädret var orsaken. Kaffet hann nästan både bli kallt och skvalpa över innan jag kom dit med brickan. Sedan var vi såklart i rörelse under dagarna på många skiftande ställen.
Vi bodde nära havet, på en plats som heter Balka. Därifrån gick vi snabbt ner till stranden. Det småregnade och blåste rejält under ankomstdagen. Vid ett tillfälle under veckovistelsen låg vi på en filt på den fina omtalade stranden i Dueodde. Vi såg bara ett fåtal människor omkring oss. Vi kände på vattnet. Iskallt. Inte en tanke på att bada.
Likt turister tittade vi i broschyrer och besökte kända, fina sevärdheter. Här tog vi en stillsam paus vid en fotvandring i det rejält kuperade området Paradisbakkerne.
Solveig njöt i den frodigt grönskande sprickdalen med namnet Döndalen. Nästa år hoppas jag hon kryper omkring där med m-objektiv och studerar smådetaljer. Men framför allt att min älskade pusselbit njuter och trivs med de nya ö-besöken. ❤
Helligdomsklipperne är en av mina absoluta favoritplatser på Bornholm. Där har vi varit vid ”alla” våra tre besök på ön.
Vi åkte till Almindingen enbart för att försöka hitta denna häftiga sjuträdsskapelse. Det gick inte lika bra tjugo år senare när vi skulle visa våra döttrar ”trädkonsten”. Jag läste vid hemkomsten att den hade ruttnat och sågats ned.
Vid vårt första besök, blev rejält kuperade kuststaden Gudhjem min personliga favorit. Det händer att vi fortfarande dricker kaffe ur de tuffa blå muggarna, som vi köpte där i en butik på den branta… nu tog jag en snabb tur till skåpen och insåg att muggarna i keramik inte fick följa med på vårt sista äventyr. Snyft. Då blir det inget trettioårsfirande nästa juni. Minns nu faktiskt att Solveig frågade. Alla dessa tusen beslut som vi var tvungna att fatta. Helst snabbt om det inte var väsentligt.
Trots att vi inte hade så mycket erfarenhet drog vi redan då jämförelser med Ystad och Simrishamn i Skåne. Kullerstensgator och liknande hus med rosor växande framför med minimalt med jord omkring rötterna.
Cyklarna var med. Vi var pålästa och visste att det nedlagda järnvägsnätet hade gjorts om till cykelvägar. Mycket klokt beslut som vi uppskattade.
Förutom all cykling hade vi två minigolffighter, rodde i en sjö, spelade boule på stranden och prövade på utomhusbowling.
Ändå hann jag med att titta på fotbollsmatcher från USA under sena kvällar och in på nätterna. ”Bara det inte påverkar dagarna”, sa min söta fru till mig. Det gick bra både för mig och de svenska hjältarna som senare bärgade ett brons. Thomas straffräddning blev till och med ett frimärke. Men då var vi hemma i Halland igen. Jättekul var det att jag och Solveig hade tippat 40 strörader på VM-tipset. I och med att det var utsträckt på flera dagar var det länge spännande. Vi hade chans att vinna på flera rader – ett tag.
Vi besökte en av de berömda rundkyrkorna. Jag klev uppför en slingrande brant stentrappa och…
…fick med Solveig på bild. Tror inte att hon såg mig. Fast det ser så ut på fotot.
Två dagar kvar till hemfärd. Vi blev lite oroliga att blåsten skulle finnas kvar eller ännu värre öka i styrka. På färjan svepte istället den nästan tropiska värmen in. Detta höll i sig i flera veckor. Visst minns du? Synd den inte kom en vecka tidigare. Då hade det blivit ett helt annat semesterminne.
Det är samma sak vid varje flyttning. De två utbildade bibliotekarierna sökte sig snabbt till närmaste bibliotek på Kaptensgatan. Intressant att det går snabbare att cykla än att ta bilen mellan vår nya lya och bibblan (skulle lätt kunna gå på mindre än tio minuter). Förutom frisk luft och motion får vi en underbar utsikt över havet och det känns som det skulle vara möjligt att simma över till Ven. Vii ser även norra Själland. Jag som alltid älskat havet och öar får därmed en dubbel dos av det sistnämnda.
Efter vi fått våra nya lånekort kunde vi på hemmaplan äntligen börja bläddra i juli månads ”Bokspegeln” och därefter beställa en rejäl dos titlar. Vi har inte precis haft tid för läsning under många veckors tid. ”Aldrig mer flytta”, brukar vara en sliten fras mellan oss. Aldrig tycks vi hålla det oskrivna avtalet. Eller hade vi taskigt minne redan 1992? 😉
Vilken förmån att kunna göra beställningar på hemmaplan och sedan inte ens betala en riksdaler när vi hämtar dem. Samma förmån på vackra Gotland. När vi bodde i Ystad fick vi betala för varje beställning. I Skummeslövstrand var det antagligen familjen Lidén som gjorde att bokbussen behöll sitt stopp vid vår återvändsgata. Våra döttrar var då riktiga bokslukare. Vår bästa tid var naturligtvis när vi lånade hem böcker som vi packat upp från en låda. Själv var jag socialbibliotekarie och måste såklart veta först om böckerna passade mina låntagare. Solveig som jobbade som barnbibliotekarie hade en rejäl trave böcker vid sängen när vi bodde i Hjo. Hennes nya guldkorn passade jag också på att läsa. Alla dessa nostalgiska minnen… ❤
Då syftade jag på nostalgiska och fina minnen. Min första beställning kom redan dagen efteråt. Romanen handlade om motsatsen. Den gripande romanen som Kelly Rimmer gediget snickrat ihop är inspirerad av en sann historia. Här handlar det om NASA:s kontroversiella underrättelseprogram som anställde före detta nazister efter andra världskriget. Kapitlen växlar mellan Sofie i Berlin och i Huntsville, Alabama och Lizzie i Texas och i Huntsville i Alabama. Tidsperioden flyttar sig framåt från 1935 och in på femtiotalets första del. Jag är känd för att ”suga” i smådoser av innehållet i en bra bok. Gå och fundera ett tag. Hur hade jag gjort i samma sits? Det är så lätt att ha åsikter och låta präktig i olika sammanhang. Men känner vi oss själva till 100 %? Här handlar det inte om svart eller vitt. Rimmer plockar fram många olika nyanser. Det allra sorgligaste är att vi människor TILLSAMMANS inte har blivit klokare och lärt oss av historiens mörkaste tider. I min fantasi försökte jag lista ut hur jag skulle gjort i Sofie och Jürgens knepiga situation. Betyg 5/5.
Ps. Jag svarar på eventuella kommentarer med en symbol. Det enda mörkar jag vill tillåta mig att befinna mig är november månads naturliga kretslopp. Hundratals timmar återstår innan jag förhoppningsvis kan välkomna alla leksugna till fråga 1. Det ser ut att bli tio Skrapkryss i potten. En av dem går till någon som navigerar rätt i Grändernas stad. Men först ska vi åka med en fullastad ”Den lilla blå” till vårt magasin i Kurt Wallanders stad, som var det givna nästa bostället, under våra fem underbara Gotlandsår. Livet går inte rakt fram på räls. Min nästa bloggplan fick sig en ”käftsmäll”. Kanske får du redan i nästa inlägg en glimt av den. Då tittar jag i nostalgins backspegel. Gotlandsinlägg kommer givetvis att fortsätta trilla in på gotlanduppochner. Men de får vackert lära sig att ibland stå tillbaka under resten av året. Längre fram i tiden lägger vi i nuläget inte ner någon energi på. Du som nåt ända hit ner i texten. Var rädd om dig och alla dina medmänniskor runt omkring dig. ❤
En söndag i juli lämnade vi Visby och åkte norrut. Första stoppet blev Harudden. https://gotlanduppochner.com/2023/07/22/det-galler-att-vanda-blicken-at-ratt-hall/ Där klarade vi oss precis från att bli genomblöta, men när vi väl satt i bilen igen öste regnet ner över oss. Därför fick parkeringsplatsen utanför Halls kyrka bli vår fikaplats. Där satt vi i bilen en stund och njöt av kaffet samtidigt som vi väntade på uppehållsväder. Vi hade turen på vår sida. Ganska snart kunde vi packa ihop fikakorgen, plocka fram våra kameror och traska tvärs över vägen.
Hall kyrkänge – Jag läser på hembygd.se att det finns en karta från 1695, över Hall socken, där man kan se att det då var ängsmark både norr och söder om kyrkan. Idag är det bara kyrkänget kvar av den hävdade ängsmarken. Hall sockenförening ansvarar för skötseln av änget. Tack till alla er som ser till att änget sköts om.
Både Bosse och jag har njutit av många av de gotländska ängena. Vi har lämnat ”stan” med trafik och turister bakom oss, åtskilliga gånger, och åkt ut till lugnet och grönskan. Förvånande nog har vi ofta varit helt ensamma.
Nja, det var förstås en sanning med modifikation. Det beror förstås på vad man menar med ensamma. Vi har träffat på många djur, speciellt småkryp. En del har vi lyckats fånga på bild, andra har frestat tålamodet till max.
I det här änget kunde vi läsa på om olika växter och djur tack vare de fina och informativa skyltar som Länsstyrelsen Gotland ligger bakom.
Ganska snart insåg vi att det hade varit en klok idé om gummistövlarna fått följa med på resan. Det hade de förstås inte… och därför började det bli blött om fötterna.
Men vem har tid att tänka på blöta fötter när det finns både humlor och fjärilar som sitter helt stilla och väntar på att bli fotograferade?
Öppet och ljust med fin och örtrik markväxtlighet (hembygd.se). Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv.
Är det något jag kommer att sakna från Gotland, nu när vi blivit fastlänningar igen, så är det möjligheten att ta med fikakorgen och åka ut till ett Gotländskt änge. Därför blev jag lite extra glad igår när vi cyklade ut och upptäckte Tallskogsleden. Det verkar som om Helsingborgs kommun gjort en stor satsning på att skapa grönytor och möjlighet för alla att upptäcka naturen även i Skåne.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 