Vilken tur. Det fanns endast en ledig p-plats vid Kruttornet. Solveig gick iväg för att göra sitt ”macromånadsbesök” i Botan. Själv hade jag bestämt mig för att njuta av solskenet i Almedalen. För det var lovat sämre väder inom en kort tid. Då gällde det att passa på.

Vilken oas Almedalen är under årets alla tolv månader, för alla åldrar. Jag vet inte hur många olika aktiviteter som jag sett människor syssla med här. Ibland spontant. Andra gånger planerat.
Men vad behöver man mer än att lugnt ta del av allt som sker på promenad genom stan…

Det är svårt att ta in att denna plats var hjärtat i den medeltida staden Visby och att Almedalen var en del av hamnen. Stora skepp från norra Europa gled in här för att göra affärer.

Det finns igenmurade portar från den tiden. Från dessa portar gick det ut bryggor. Sedan var det en kort sträcka till Strandgatan med sina mäktiga handelshus. Tänk om jag kunde göra en tidsresa och få vara med om en dag på den tiden, när det kom in ett stort skepp.

Vilket håll du än går så följer jag med…

Till slut blev hamnen för grund och i slutet av 1400-talet flyttades den till sin nuvarande plats. Ändå fanns förbindelsen med havet kvar till mitten av 1800-talet. Vattnet utarrenderades och vid Kruttornet fanns ett fiskeläge.
Vid slutet av århundradet fylldes hamnområdet igen. Vad hände här sedan? Jo. Det fanns ett tag en kålgård och i början av 1900-talet grönsaksland. En del stadsbor anlade trädgårdar. På sommaren drevs ett tivoli i en del av området. Som tur var fick den lilla dammen vara kvar som ett minne av hamnen.

På 1870-talet planterades almar i det gamla hamnområdet. Det är därför parken fick namnet Almedalen. Men det var först på 1950-talet som det blev en parkanläggning.
På heder och samvete. Det var INTE jag som böjde stolpen. 😉

Jag hade för skojs skull satt på tidtagaruret i mobilen. Det hade gått 88 minuter sedan vi skiljdes åt vid Kruttornet. Så lång tid tar det inte att gå runt Almedalen. Men det du inte ser är alla foton som jag tog till andra blogginlägg och att jag hade ett möte med ”mitt älskade hav”. Eftersom Solveig inte gett sig till känna gick jag in genom Fiskarporten för att gå henne till mötes. Antagligen låg hon med sina objektiv nära någon växt/blomma. En del av mig kände en frestelse att gå uppför Skogränd eller berömda Fiskargränd och sedan gå ner till Botan via S:t Olof. Men det var såklart inte den vägen hon skulle ta tillbaka till ”Den lilla blå”.

Säkert blev hon förvånad av att det var så enkelt att hitta mig – denna gången.
Idag för 31 år sedan bytte vi förlovningsringar. ❤

Fotnot:
Kom du på vilket album som rubriken och de kursiverade citaten är hämtade ifrån? Det var Solveig som kom på att vi skulle ha den ”trenden” på rubrikerna i kategorin Morgonpromenad i Visby. Givetvis köpte jag den rakt av. Men en sak gillar jag inte att äta till fika. Det gjorde min pappa som ibland kom hem med en påse… 🙂