
På Stora Torget innanför ringmuren finns det offentlig konst som jag föll för direkt. ”Glömskans bänk” är gjord av röd granit och brons. Tre bronsföremål från olika epoker är förankrade. Kvinnan bakom skapelsen är Hanna Stahle. Hon är en svensk skulptör och videokonstnär, som är utbildad på bl.a. Konstfack i Stockholm.

En perfekt plats med tanke på Visbys berömda historia långt tillbaka genom flera århundraden.

Min fantasi för mig långt tillbaka i tiden. Husen här omkring torget är ungefär de samma. Frågan är vilket av dem som öppnades med den äldre vackra, osmidiga nyckeln? Smart av Hanna Stahle att kombinera med en modernare nyckel. Hade hon fått en chans till 2020 skulle hon säkert haft med ett ”kort” också. (2004 var utsmyckningen färdigställd)

Var det förbjuden frukt? Pallefrukt som vi sa som grabbar? Smakade det surt? Var det alltför bråttom till mötet med de tyska handelsmännen, som precis kommit in med ett skepp, vid hamnen i Almedalen? Måste rört sig om en stor manlig mun.

Att glömma den välfyllda penningpungen på bänken måste skapat oreda för någon och farligt begär hos en annan. Åkte personen fast kunde det bli en enkel resa till Galgberget eller Klinttorget. Mina otäcka tankar glider över till något trevligare. Till en tid då vi i familjen njöt av en tecknad serie som hette ”De bortglömda leksakerna”.
Nu fick jag lust att skriva en berättelse i tre delar om nyckeln-äpplet-penningpungen. Möjligheterna för manuset/manusen är oändliga. Lockande. Tiden finns inte där i år.
Hatten av för Hanna Stahle. Det här gjorde du riktigt, riktigt bra. 😀 Jag tror många instämmer i det.