Etikettarkiv: gravfält

Intill Tofta slott

Publicerad den av
8

Det finns som jag ser det tre vägar till och från Gnisvärd. Nästan alltid väljer vi att inte ta samma väg tillbaka till kustvägen 140. Det var då som Solveig uppmärksammade en sevärdhet som vi inte sett förut. ”Stanna till här en stund.”

På Gotland finns det cirka 350 skeppssättningar. Det är inte så konstigt om inte alla nämns i litteraturen och på nätet. Redan under första bloggåret hade vi ett inlägg om Gotlands största skeppssättning, som finns i just Gnisvärd. En plats som vi nådde ungefär en kilometer upp från denna plats.

Ofta är skeppssättningar till skillnad från rösen en gravplats åt en enda person.

Den döde brändes på bål. De krossade benen tvättades först och lades sedan i lerkärl.

Här kan du se/läsa och förstå varför jag skrev blogginläggsrubriken Nära Tofta slott. Nyfiken som jag kan vara tog jag en ensamtur in för att se hur där såg ut. Undrade såklart om det var ett skämt som var baserat på någon historisk plats. Strax bakom fanns XX antal ”stugor”. På sommaren finns det säkert lockande affischer på den bruna anslagstavlan. Nu fick jag hålla till godo med att läsa en smula hackigt vad det stod på runstenen. 😉

Dåtid, nutid, framtid

Publicerad den av
9

Gotlands största sammanhängande gravfält, Lilla Bjärs, ligger sydost om Stenkyrka medeltidskyrka. Den största anläggningen, ”Äuglehaug”, är detta röse med 17 meter i diameter.

Jag upplever det som om vi byter ”värld” när vi kliver över stättor. Den grå vardagen lämnar plats för något nytt; vackert, sevärt, lärorikt, Tänkvärt, motion m.m.

Det finns på området över 1 000 synliga gravar från brons- och järnåldern.

De vanligaste gravformerna är nämnda rösen och låga stensatta gravar. De flesta rösen är över sex meter i diameter.

Tyvärr har flera av dem blivit plundrade.

Vi kunde också njuta av nutidens färgskala i naturen och…

…och få en glimt av nästa säsongs blåbär. Men nu gällde det mest att sätta sig i säkerhet, innan det blev ösregn. Himlen var mörkblå och det var lugnet före nästa skur, som vi väntade ut i bilen, innan vi rullade vidare.

Troll-Oxen busade med mig

Publicerad den av
20

Vi var på väg mot Bara ödekyrka, när vi stannade till vid kanten av ett litet berg. Nyfikenheten tog oss ur bilen och fram till informationsskylten. Vi läste att berget hette Baraberget och var en fornborg, begravningsplats och före kristen tid ett känt offerställe på Gotland.

Offerkällan låg nedanför berget, men togs bort i samband med en vägomledning på 1950-talet. I källan offrades ull och pengar för djurs och människors hälsa.
På Baraberget växte en helig ”esk” (ask) som enligt legenden var grön året runt. Ändå tills en man försökte flytta trädet. Då dog det tvärt.

När det begav sig för länge sedan trodde människorna att det bodde troll på berget. Troll-Oxen var en elaking som ställde till med mycket förtret. Åtminstone fick han skulden för olika saker. Drömläge för oärliga och elaka människor utan svans.

Baraberget är ungefär 40 m högt. Det är inte mycket av den drygt 100 m långa vallen, som omgärdar borgen, som syns 2020. Däremot går det att betrakta ett litet bronsåldersröse och kanske träffa på en…

… arbetande insekt som aldrig hört talas om semester och sommarlov.

Utsikten mot vidderna var sevärd. Jag läste att det åktes pulka här när det var tillräckligt med snö.

Ett tag funderade jag var bilen befann sig. Var helt säker på den följt med hit. Så dök taket upp och mina tankar gick kvickt till kvicksand. Sa inget till Solveig. Varken om det eller lappen som jag diskret tog bort bakom vindrutetorkaren. ”Jag gillar inte blå plåtleksaker/ Hälsningar Troll-Oxen. 😉