Kategoriarkiv: Skåningar igen

Smått blir stort

Publicerad den av
19

Det blommar lite varstans i vår omgivning. Det gäller att ge sig ut med kameran då och då så att man inte missar något när det är som finast.

Häromdagen ”firade” jag att det var 40 år sedan jag lämnade lärarhögskolan med ett examensbevis i handen. Sommarloven 1982 och 1983 ägnade jag mig åt att pressa växter och ta reda på vad det var för något. När de var torra nog satte jag in dem i fotoalbum med små skyltar till. Arbetet resulterade i att jag faktiskt lärde mig ganska många…

Med åren har en hel del av dessa kunskaper försvunnit. Numera, när jag jobbar som speciallärare, är jag inte längre ute i naturen tillsammans med elever på samma sätt som jag varit tidigare. Och det är väl ofta så att kunskaper som inte hålls vid liv har en viss förmåga att falla bort…

Att leta upp sådant som är kul att fånga på bild är däremot ett intresse som är relativt nytt.

Det har inte så stor betydelse vad det är jag fotograferar, bara jag och mitt macro blir överens om var skärpan ska ligga i bilden. (Det är vi inte alltid!)

Smått blir stort i ett macro. Det som inte syns så tydligt, när jag tar bilden, kan plötsligt lyftas fram och komma i centrum.

Knoppar har en viss förmåga att vilja vara med på bild…

Utanför vårt fönster är vädret varierande. Alldeles nyss haglade det. Vilken tur att jag inte tänkt ge mig ut med kameran idag. Det får bli en annan dag när solen lyser igen…

Ps. Nu tar bloggen semester ett tag…

En aprilsöndag på Råå

Publicerad den av
18

Det har blivit en hel del promenader på Råå för oss. Ofta i samband med något ärende. Själv har jag cyklat dit väldigt många gånger sista tiden. När jag väljer att cykla Råågatan brukar vinden inte komma åt mig. Just detta tjusiga, stora blå hus finns med på juni månads bild i almanackan, som vi köpte i höstas på Råå museum. Fotona i almanackan är tagna av Bo Sundholm. Men detta foto togs av hans namne.

Det är trivsamt, i rätt väder, att strosa omkring bland gatorna på Råå. Vi upptäckte tacksamt vårtecken lite här och där. Tulpanen nedan blev en av våra favoriter.

När möjligheten finns till hands söker sig alltid mina fötter ner mot…

…mitt älskade hav. ❤

Wallåkra Stenkärlsfabrik

Publicerad den av
8

Vi hade packat fika i en cykelkorg och allt var förberett för att cykla iväg längs Tallskogsleden, men när jag skulle hämta min cykel visade det sig att bakdäcket var helt platt! I all hast bestämde vi oss därför för att ta bilen och köra söderut till Wallåkra Stenkärlsfabrik. Den hade vi läst om och planerat att besöka sedan länge.

Vi parkerade bilen och traskade sedan ner för backen. Det var många som njöt av både det fina vädret och maten från Wallåkras Krog.

Ska man beskriva Wallåkras stenkärlsfabrik, anno 1864, med ett enda ord så får det bli: KULTURARV.

I den lilla foldern som vi fick med oss läser jag: ”På Wallåkra drejas och tillverkas än idag saltglaserade brunglänsande stenkärl i sin ursprungliga autentiska miljö.”

Jag fick en liten pratstund med fabrikören själv, Åsa Orrmell. Hon har fått flera priser genom åren bl.a. Årets Arbetsmyra (2019).
Bosse blev kvar i butiksdelen där han pratade med den trevliga mannen bakom disken (som vi dessvärre glömde att fråga om namnet på).

Man använder lokal lera. Drejar allt för hand. Bränner och saltglaserar i den stora koleldade rundugnen.

Vi tog trappan upp till verkstaden…

Imponerande att vi fick ta del av denna hantverksskicklighet på nära håll.

Vilken tur att det finns de som tar vara på ”gammal” kunskap och levandegör den för oss som lever nu.
Råkar du ha vägarna förbi Vallåkra så rekommenderar vi varmt ett stopp på den här platsen. Nästa gång ska vi vandra längs Råån, i naturreservatet Borgen, och njuta av grönskan också. Den här gången nöjde vi oss med att ta del av detta ”industriminne med kulturhistoriskt värde”.

Ålabodarna

Publicerad den av
15

Ålabodarna är en pittoreskt liten småort och ett fiskeläge i Glumslövs socken i Landskrona kommun. En brant backe från ”rapsfälten” i tidigare inlägg förde oss hit. Den här tidiga morgonen hade solen ännu inte hittat fram mellan molnen. Men det var så fridfullt och vackert.

Vi parkerade trångt vid hamnen och klev ur ”Den lilla blå”. Redan som liten skolgrabb fick jag information om platsen, via en skolfröken som hade anknytning till närmiljön. Nu har jag googlat för att friska upp minnet och lärt mig att det exempelvis på 1940-talet bodde nästan 280 personer i byn. Då hade Ålabodarna i stort sett all service som behövdes för att klara vardagen. Huvudsakligen är fastigheterna fortfarande bebodda året runt, men som på många liknande ställen lutar det mot att allt fler hus används som rena sommarnöjen. Känns mönstret igen?

Inte dumt alls att ha ett eget tassäkert övergångsställe.

Tankarna fladdrade självklart iväg till förr. Tiden då det här bodde ett strävsamt folk som fick sin utkomst av havet. Antingen som fiskare eller som sjömän och skeppare.
Hoppas vi inte störde den ensamma fiskaren, längst ut på piren. Långt där borta i diset kan du se svampen i Landskrona.

Jag ser just nu ett svartvitt foto på två bröder som kallades ”Lassarna”. Lasse och John Larsson ska ha varit de sista av den gamla sortens fiskare i hamnen på Ålabodarna. (På som På Råå)

Jag uppskattar att den gamla skolan finns kvar. Undra om det även finns bevarade små detaljer inomhus? Syftar inte på barn i skamvrån.

Hade vi vetat om det lilla biblioteket så hade vi naturligtvis haft med tre ex. av våra egna utgivna böcker.

Den mest berömda som bott i Ålabodarna borde vara författaren och poeten Gabriel Jönsson. Han föddes här 1892. Hans pappa Petter Jönsson drev i byn en handel. Säkert känner du till Gabrels dikt ”Vid vakten” som tonsattes av Gunnar Turesson och blev känd som ”Flicka från Backafall”. Gabriel ska ha varit mycket förtjust i ön Ven och hyrde under långa perioder ett hus på den lilla Öresundsön.
Som avslutning körde vi längs med havet en bit till innan vi vände på ”skutan”. Vi uppskattar de tidiga morgonturerna, som påminner oss om de fem åren på Gotland.

Färger och Former

Publicerad den av
20

En kort promenad i vår närmiljö resulterade i dagens bilder. Trots att vi bor i en ”stor” stad numera har vi, som tur är, nära till naturen. Jag uppskattar möjligheten att promenera och njuta av naturens alla färger, former, ljud och ljus. Det är ett bra sätt för mig att tanka ny energi.

Det finns många färger som ”lyfter varandra” när de kombineras. Lila och grönt är en sådan kombination som jag tycker om.

Ett blommande äppleträd är något alldeles extra. De rosa knopparna och kronbladens rosa skiftningar. Tänk att till hösten kommer grenen kanske att digna av färdiga äpplen.

Skimrande, fluffiga maskrosfrön som bara väntar på att få ge sig ut på en flygtur och en liten sömnig nyckelpiga.

En färgexplosion, i en speciell färgkombination. Här spretar det åt olika håll.

Jaha, vad var detta för ett träd då? Hm… Vet inte!

Ibland känns det som att livet rusar fram. Det är då jag måste påminna mig själv om att stanna till. Annars finns det ju risk att jag missar allt det fina som naturen visar upp.
Kram Solveig

Ett smakprov av Skåneleden

Publicerad den av
18

Här ser du kullen och rapsen från tidigare inlägg i Glumslövs naturreservat. (Naturvårdsområde) Det rör sig här om ett böljande jordbrukslandskap med mycket vida vyer.

Helt otroligt att Skåneleden består av 130 mils vandring i en underbar natur, längs både kust och inland. För den intresserade är det bara att följa de orangea skyltarna.

Följande foton är från en gemensam promenad och två egna under två olika veckor.

Det krävs en hel den fysik för att kunna njuta av den här rutten längs Glumslövs enorma backar. Det står att jorddjupet är över 100 meter och tydligen är mäktigast i Sverige.

Undra om han fick något ”stornapp”? Själv skulle jag haft stor respekt för svanarna.

Min vänsterfot blev trött på mig för att jag hela tiden är så ”väluppfostrad” och klev åt sidan när det kom möte med vandrare. Underlaget blev då lite för ojämnt.

Jag gillade att det var olika underlag i de svåra partierna. Inte bara vanlig traditionell trappa. Det jag saknade var dock en hiss med nyputsade fönster, bekväma säten och en svalkande dryck med sugrör. 😉 Men det hade räckt med att flytta tillbaka tiden med XX antal år. Här hade jag gärna sprungit med mina barnsben.

Att nästan hela tiden ha en härlig utsikt över vad som händer på Öresund uppskattades naturligtvis. Det där havet har så många olika ”ansikten” och temperament.

Graven vid havet

Publicerad den av
13

Här ser du mitt i rapsfältet en av Skånes bäst bevarade gånggrifter.

År 1843 hände mitt i vardagslivet en märklig sak. Det var en oxe som råkade trampa igenom den överodlade högen. Det var den dagen som Örenäsgånggriften upptäcktes.

Vi får resa långt tillbaka i tiden för att försöka sätta oss in det liv som rådde 3600-3200 år före Kristus födelse. Det var under denna tid som folkgruppen, som kallas Trattbägarkulturen, uppförde megalitgravar eller storstensgravar som dösar och som i det här fallet gånggrifter. Ordet ”Megalit” kommer av grekiskans mega och litbos, vilket tillsammans står för STOR sten.
Mycket långt senare i tiden traskade paret Lidén på gången i rapsfältet.

Vilka var Trattbägarkulturen? Jo, det rörde sig om Sveriges och grannlandet Danmarks första jordbrukare.

Den här graven är uppbyggd av elva stenblock och tre takblock.

Gången består av sex stenar på vardera sidan och tre takhällar. Solveig röstades fram som ”inkrypare”. Hon är i nutid klart vigast av oss.
Gånggriften är undersökt vid följande tidpunkter. Givetvis upptäcktsåret 1843, nästa gång var i början av 1900-talet. Tredje gången hände det under 1950-talet. Slutligen år 2015 då det gjordes en restaurering.

Saker som hittats i graven är bland annat yxor, spånknivar, borrar, pilspetsar, bärnstenspärlor, mejslar, skrapor av flinta, lerkärl m.m.
Dessutom upptäcktes skelettrester av minst sju människor.

Vid gångens mynning påträffades omkring tjugotusen krukskärvor.
Vad mycket vi kan lära av människorna som gått före oss på jorden. Ändå…

De gula underbara majfälten

Publicerad den av
17

Förra lördagen gjorde vi samma rutt. Då drog vi slutsatsen att nästa helg… om värmen kom… kunde det vara läge att göra ett återbesök i Glumslöv.
Värmen och sommaren kom med besked. Från vinterjacka, mössa, vantar och långkalsonger gick jag nästan direkt till Adamsdräkten. 😉
Jag gjorde igår ett stopp mellan de två husen som du ser på nästa foton, medans Solveig gick över vägen och tog kortet. Sedan parkerade jag vid platsen du ser på översta bilden.

Bilden är tagen från p-platsen. De har anlagt en bred asfalterad cykel & gå väg. Det måste vara en stor skillnad mellan att rulla ner från ”stora vägen” och knappt behöva trampa, jämfört med att svettig ta sig uppför den kuperade cykelvägen (på en vanlig cykel utan ”motor”). Tar vi med cykelhållaren kan en av oss göra nerresan någon gång.

Den smala kuperade gången ledde till en plats som kommer att få ett eget inlägg.

Ett eget blogginlägg får även leden som går upp och ner, med den härliga utsikten mot havet och Danmark. Förra lördagen traskade Solveig iväg på den kuperade kuststräckan en bit. Igår var det jag som gjorde det under tiden som hon använde macroobjektivet.

Det var inte lätt för min fru på den oskyddade höjden, med en blåst som aldrig lydde hennes vädjan om att de skulle vara stilla i åtminstone tre sekunder. Inte heller var det lätt för henne att hitta sin man. Hade han gått till vänster eller höger mot Helsingborg? Hon har gått i den hårda skolan i 34 år så hon är van och idag behöver hon inte hålla reda på mig. 🙂 För ett tag sedan tog hon buss och sedan tåg mot grannstaden Ängelholm för att träffa en gammal arbetskompis. Tyvärr tog hon värmen och solen med sig. Hoppas du besökare får en skön majhelg. ❤

Örby ängar – Helsingborgs mest artrika plats

Publicerad den av
14

Från ingenstans blev det plötsligt sommar i onsdags. Jag och Solveig bestämde oss för att lasta in en fikakorg ”i den lilla blå”. Vårt mål var att åka till naturreservatet Örby ängar, en plats som ligger en liten bit söder om Råå.

När Solveig stannade för att ta några macro-bilder fortsatte jag ner mot havet.
Vilken trevlig plats vi kom till. Jag läste på nätet att platsen blev ett naturreservat 2010.

Vi insåg att vi ganska lätt skulle kunna ta oss hit hemifrån med våra egna cyklar. Kanske skulle det till och med gå fortare, eftersom det blir mer gent via bron över Råån på Råå. För där måste bilister ta en omväg. Likaså för att ta sig ner till parkeringen vid fotbollsplanen. På köpet skulle vi komma närmare det gamla vattentornet, som inte är tillåtet att köra bil till.


Häftigt att vi hann se så många typer av sätt att förflytta sig på. En del sprang, andra promenerade som vi. Några höll till nere vid den långgrunda stranden.

Hoppas de hårda bollarna inte rymmer iväg och hamnar på någon dum yta.

Givetvis störde vi inte fladdermössen. Däremot satte vi oss på en bänk och drack kaffe och mumsade på något gott. Därefter fick vi nya hästkrafter…

En mycket fin röd dag mitt i veckan. Sedan trodde jag igår kväll att det var måndag nästa dag.

Det vackraste…

Publicerad den av
14

Det vackraste jag vet… är när ”naturen ”slår ut”. När nästan varje dag lockar fram något nytt. Vädret har varit ombytligt de senaste veckorna. Trots kylan, vinden och regnet har det fortsatt att slå ut runtomkring oss.

Häromkvällen tog jag med kameran och drog nytta av den nedåtgående solen som gav ett fint ljus. Det som inte syns på bilderna är att det var ordentligt kallt när jag tog dem. Mina händer protesterade mot kylan och fingrarna blev allt stelare…

men, min envishet vann över kylan och jag fortsatte min promenad.

En forsythiabuske fångade min uppmärksamhet från långt håll. Vilken färgprakt!

Tulpanträdets knoppar gjorde mig nyfiken. Är det bara blad i knoppen eller finns det en liten blomma som väntar därinne? (Dessvärre tror jag att det bara är blad. Kunde inte låta bli att gå dit idag och titta lite närmare… Hoppas att jag har fel.)

Några få vitsippor tävlade om att fånga upp solens sista strålar.

I daggkåpans blad fanns spår av regnet som fallit tidigare under dagen. Som små diamanter skimrade vattendropparna i solen. Det vackraste jag vet… finns alldeles utanför huset där vi bor. Vilken lycka det är att med hjälp av sina sinnen få ta in och njuta av allt detta alldeles gratis!