Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
På vår nuvarande header kan du se hur vi tar oss ner till udden Hammaren. Sedan körde vi vänster och nådde Brändu fiskeläge. (Föregående fiskeläge i kategorin Fiskelägen på Gotland).
Efter det stoppet körde vi endast en liten bit bort längs viken. Nästa besök blev vid Natudd fiskeläge (Nyudden).
Vad mysigt det är att kunna gå ut på en brygga och betrakta havet en stund och sedan vända sig om och få en inblick i hur fiskeläget ser ut från andra hållet. Vad jag redan börjat sakna dessa otroliga möjligheter på ön som nästan ständigt levererade. Dessutom inom områden som jag inte hade tänkt på så mycket innan vi flyttade dit. Jag hade då mest tankar på en uppföljning till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. ❤
Här rörde det sig om få bodar. Svårt att tidsbestämma dem. Moderna såklart i jämförelse med många andra på Gotland och Fårö. Troligen hade platsen en viktig funktion när det exporterades ålar till grannländerna Danmark och Polen.
Hela bukten Hammaren ska vara väldigt fågelrik. Jag minns mest en död fågel på marken. Tror inte Niklas Strömstedt hade kört på den. Hade vi fortsatt på grusvägen och kört upp lite längre fram när vägen svängde tvärt, hade vi kunnat nå ett par små fiskelägen till. Varje äventyr och berättelse behöver ha sina osedda vita fläckar. ❤
Förhoppningsvis känner du igen vår header. Vi hade tur och var just då inte ”jagade” av några fordon. Därför stannade jag bilen och Solveig kunde gå ur ”Den lilla blå” och knäppa några foton. Sedan följde jag grusvägen till höger, som du kan ana på bilden.
Det här lilla fiskeläget bredvid Lausvik består av ett par bodar, som är riktigt moderna jämfört med de flesta andra fiskelägen som vi besökt tidigare. Det rör sig alltså om nittonhundratalsbodar. Det lär vara människor från trakten av Lau som började fiska här på 1940-talet.
Trivsamt att gå ut på träbryggan och njuta av havet och sensommaren. Vi noterade inga fåglar, som trakten annars är känd för.
Namnet lär ha kommit till av det gutniska namnet ”brännstain” som syftar på en sten som är framträdande på något vis, ligger i vägen, eller ger bränningar i vattnet.
Kärt fiskeläge har många namn. Här handlar det om gutamål, svenska och vardagsprat.
Lägg märke den nyrestaurerade löisarstagnggi som var en ljus och betydelsefull försäkring under den mörka årstiden. Perfekt placerad.
Jag återgår till namnet på detta mysiga fiskeläge. Troligtvis kommer namnet från att inloppet är förhållandevis djupt och att man förr alltid tog tillvara på släke som fanns längs stranden. Släke som heter tång på rikssvenska. En perfekt ”vara” för gödning.
Vi kom varken med båt eller våra cyklar till platsen. ”Vår lilla blå” var annars van att rulla iväg med oss och de pålastade cyklarna i arla morgon. En ösregnsvecka får jag gå igenom mina femårsdagböcker och se hur ofta avgången skedde vid femtiden på morgonkvisten. Allt utom kaffebryggning och tevatten var förberett. Till och med min hjärna verkade inte behöva vänta på att klockradion skulle gå igång. Oftast klev jag upp innan. Livskvalitet av hög rang.
Vår frukost intog vi vid polkagrisfyren på Närsholmen. Detta fiskeläge (förr sa de strandbodar) ligger också på östra sidan av Gotland. Inte så långt ifrån exotiska Närsholmen. Den magiska halvön med all sin charm.
Vi bytte några trevlighetsfraser med mannen, innan han kunde vända sida igen. Han hade såklart inte en aning om att han hade två bokslukare på två ben framför sig. Inte heller visste han att vi var utbildade bibliotekarie. Men att bjuda på ett visitkort med vår bloggadress var alltid avväpnande i sådana här fotosituationer. Ännu mer en i en annan ”huslänga”. No more words. 😉
Lite historisk statistik: Enligt en uppgift från 1895 fanns det 59 stycken fiskare registrerade vid detta fiskeläge. Det gick också att utläsa att namnet på fiskeläget stod på en karta från 1701. Det stod också att det vid denna tidpunkt fanns 12 stycken storbåtar vid bryggorna. Strömmingen var viktigast för hushållen, men fiskarna tog naturligtvis upp all slags möjlig fisk från Östersjön. Delfiner var självklart inte aktuella. Arten tillhörde de omöjliga.
När jag innan vårt femårsprojekt startade, noterade att det under ”glansdagarna” fanns nästan tvåhundra fiskelägen på Gotland/Fårö fantiserade jag om att vi skulle hinna fota hundra stycken. Men vi såg skymten av många som inte gick att nå av olika anledningar. Sedan hade såklart ”Den lilla blå” och Solveig något slags hemligt avtal. 😉 Men jag är så tacksam för alla stunder som jag fick tillbringa vid bodarna och mitt älskade hav. Ett hav som jag helst vill njuta av från en torr plats. Tänk om bodarna kunde tala.
Vi var i en skön harmoni med naturen, havet och den svenska sommaren. Efter frukosten vid polkagrisfyren i När rattade vi till olika vita fläckar på vår gemensamma inre karta på Östra Gotland. En av dem var Närsakar som vi läst om i våra två gotlandstidningar. På sommaren pågår här både teater och musikarrangemang.
Vilken smart idé att skapa en amfiteater mitt i naturens skönhet. Med hjälp av stora ideella insatser av bygdens folk skapades 2004 scen, servicebyggnader, belysning och plats för hela 450 besökare. I pauserna mellan akterna kan de kanske njuta av gratis fågelsång. Allan Nilsson har säkert legat bakom flera av produktionerna genom åren.
Efter att ha klättrat upp och ”provstått” vid olika platser passade vi på att gå vidare ner längs med Närsåns mynning.
De som betalt för platser på de översta raderna har möjligheten att vila ögonen på Laus holmar och havet. Har de extra skarp syn kan de skymta Ljugarn vid horisontens rand. Eller så kan de ”småLJUGA” om att de gör det för sin bänkgranne. 😉
Skyltarna informerar om platser som det går att vandra till på östkustleden som går mellan Anga och Närsholmen. Leden invigdes sommaren 2020. Hela sträckan är ungefär 8 mil. Själva tog vi bron till ”Den lilla blå” på under 8 minuter…
Det var ett helt annat ljus och annan färgsättning när vi sakta rullade in på Närsholmen, än när vi tidigare siktat in oss på ”blå havet” på land (blåeld). Tänk att denna södra del av Närsholmen, för bara några hundra år sedan var en egen ön. Det var då som fenomenet som kallas vågomböjning skedde på platsen. Fortfarande syns spår av händelsen när vågorna kastade upp strandvallar. Tydligast syns de när man närmar sig fyren norrifrån.
Jag älskar denna cirka två kvadratkilometer stora ”savann”. Sakta rattade jag ”Den lilla blå” och stannade till några gånger så Solveig kunde gå ut och fota. Vid detta sista besök såg vi varken någon människa eller nyfiken kalv. Vi hade platsen bakom fyren för oss själva. Där längst ute, bakom den rödvita polkagrisfyren, intog vi vår tidiga frukost. En trevlig tradition som vi lagt oss till med när vi varit på östra Gotland. Ett kort vemod gled in i min hjärna. Kanske därför jag inte tog några kort på havet? Några dystra tankar försökte slå ner sina klor på mitt hjärnkontor. De envisades med att detta var sista besöket. Istället bestämde jag mig för att placera besöket både i min minnesbank och på en hedersplats i mitt bultande hjärta. ❤ Vi plockade upp efter oss och fortsatte därefter runt resten av halvön, innan vi åkte till ”vita fläckar på kartan”. Här är några utvalda bilder från tidigare besök. En av dem syns redan på vår senaste header.
Fyren kan du läsa om i vår kategori FYRAR PÅ GOTLAND och gissa i vilken kategori som Adam & Eva finns med i? 😉 På tal om våra kategorier. Närsholmen borde varit given i kategorin FYRA ÅRSTIDER PÅ GOTLAND. Orsaken till att det inte blev så är vinterbilden. Vi kände ingen förtjusning eller längtan efter att åka ut på osaltade vägar när det i naturen m.m. var som vackrast av snöbetäckningen. Men vi respekterar deras kloka beslut om att tänka på framtiden. Ska bli spännande att se vad som gäller på en annan, mindre ö.
Den lilla blå tog oss, sista biten lite guppande, från Herrviks fiskeläge upp till Kuppen. Ett smultronställe som jag tror många turister missar under sina besök på östra Gotland. Namnet har det efter en kopp i bestämd form – KUPPEN.
När vi klivit ur bilen, vid det gamla restaurerade sjömärket, och började betrakta havet slog det mig att det faktiskt är närmare till Balticum än det är till svenska fastlandet. Den magnifika utsikten rensade bort mina mörka tankar.
Men allra närmast ser du Östergarnsholm som även lär kallas Austagansholm. På holmen finns det två fyrar. Den gamla byggdes 1817-1818. Den ”nyaste” byggdes samma år som min pappa föddes, 1921. På sommaren är det möjligt att besöka platsen som förutom fyrarna har spännande strandgrottor och bitvis mysiga, lysande vita stränder.
Från Herrvik hade vi kört genom tallskog. I de gamla döda tallgrenarna ska det finnas många sällsynta skalbaggsarter. Här på klinten kunde vi notera att marken bär rejäla spår av havets otroliga krafter. Vågorna som med sina virvlande rörelser genom alla dessa år har gröpt ur fördjupningar, strandgrytor, i den flata berghällen.
Tryggt att veta att det finns stenhårda, men rättvisa, kustvakter som aldrig slösar bort en hundradels sekund på att blinka eller väja.
Det var en mycket fin sträcka att gå, som givetvis även lämpar sig för jogging eller cykling.
Jag har aldrig tröttnat på att röra mig vid Gotlands kuster och studera omgivningarna med sina skiftande ansikten.
Jag hade berättat för Solveig om möjligheterna att stöta på den vackra fjärilen karminspinnaren som enbart finns i Sörmland och på Gotland. Tyvärr så såg hon bara en, en kort stund. Innan hon fått fram sitt macro så var chansen bortflugen. Det fick bli en färgglad blomma istället…
Vi lämnade kvar ”Den lilla blå” vid Herrvik hamn och fortsatte på två hjul. När vi lämnat hamnen nådde vi snabbt Albatrossmuseet. Vid den här tiden på dygnet var där inte öppet. Du som kan krigshistoria minns säkert att den tyska minkryssaren Albatross sköts till sank under första världskriget. Endast 150 meter från land sattes Albatross på grund.
Har du lust å hänga me´ på en huppegupptäcktsfärd. Har du lust å svänga me´ till en huppegupptäcktsfärd…” Jag köpte, rakt av, Solveigs förslag till bloggrubrik. Allra bäst stämde det i inledningen där vi egentligen kom in på ”fel väg”. För senare nådde vi den grusväg som till och med bilar har rullat på. Fast även där gällde det att ha blicken neråt, väja för ”hålor”, och ändå försöka att inte missa något ögongodis under färden.
Gubben tog täten efter att först ha lämnat över kameran.
Som jag nämnt förr så är jag mycket förtjust i sådana här krön. Vad finns runt hörnet? Fantasin och förväntan tävlar om uppmärksamheten. Livet känns så enkelt och vackert under sådana här cykelturer i en så ljuvlig miljö. En balsam för själen.
Utan att stöta på några gränspoliser hade vi rullat in i ett av alla de härliga naturreservat som finns på Gotland, Grogarnsberget är namnet. Ett naturreservat som består till största delen av hällmark eller alvarmark. Nedanför klintarna ligger stora stenblock som vittrat sönder från klinten. Uppe på klinten finns även partier med tätare skog, buskmarker och öppna klapperstenstränder.
Strax innan första färisten (vi såg denna gång inga djur) dök havet upp igen. Egentligen såg vi det betydligt mer än vad som visas här i inlägget. Vet inte om någon orkat med ett inlägg med ”femtioelva” bilder till. 😉
Hoppas du bloggbesökare trivs på pakethållaren och inte har för ont i baken. Håll i dig! Nu svänger det igen.
Kom just nu av någon anledning att tänka på Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”. Vårt vägval var vänster och en tuff uppförsbacke. Grogarnsberget är trots allt mer än 30 meter högt. Vi skulle inte riktigt helt upp. Målet var att ”slå i” parkeringsplatsen som vi besökt två gånger tidigare. Första gången när vi var på semester här 2016. En grå morgon.
Då såg det ut så här. Så den där omtalade utsikten mot exempelvis Östergarnsholm var lite vag. Men fyren syntes betydligt tydligare 2023. i klart väder är det en milsvid utsikt.
Undra vad Solveig tänkte då 2016. Inte kunde hon i sin vildaste fantasi tro att hon skulle återkomma hit sju år senare och om några få veckor ha bott på Gotland i fem år. Förr stod både vikingar och svenska militärer här på berget (inte tillsammans) och spanade österut.
Nu har vi tagit oss nerför berget genom tallskogen. Jag har lagt beslag på min egen kamera och fotar vägen vi nyss kom ifrån. Solveig har tagit fram kameran med macroobjektivet och lämnat sin cykel. Vad håller hon på med tro?
Det verkade som kvarnen var privatägd. Vilken utsikt de måste ha från trädgården. Vi hade kommit in på en asfaltsväg på slutet. Nu återstod det bara att rulla nerför den slingrande vägen till ”Den lilla blå” och sedan fortsätta till nästa stopp. Denna tripp fick ”Högsta betyg” av oss.
Den här morgonen glömmer vi inte i första taget. ❤ Cyklarna var med bakom ”Den lilla blå”. Vårt första stopp var hamnen i Herrvik.
Vi parkerade vid den stora fiske- och gästhamnen. Sedan gick vi ut så långt det gick att gå utan att ”gå på vatten”.
Ingen dålig utsikt vid en utomhusfrukost. Vi klagade inte precis. I Herrvik kombineras ett stort traditionellt fiskeläge med en liten modern hamn. Regelbundet har det gjorts förändringar och utbyggnader i hamnen.
Under stora delar av 1900-talet var Herrvik ett av de viktigaste lägena för yrkesfiskare på Gotland. Parallellt med fritidsfiskare har yrkesfiskare arbetat på ett sätt som inte varit vanligt i andra fiskelägen.
Fiskebodarna i tre rader var denna morgon inbäddade i solsken. För första gången fick vi uppleva kombinationen sol, värme och måttlig vind vid ett besök i Herrvik. Tidigare gånger har det varit grått, regnat eller blåst rejält vid våra besök. Ändå blev jag direkt förtjust i Herrvik fiskeläge vid första besöket 2016. Därför fick det bli omslagsfoto till min kåseribok ”Minnen som stannat kvar”.
Frukosten var avklarad. Vi satt kvar en liten stund till och betraktade allt vackert. Sedan var det dags att plocka av cyklarna och trampa iväg mot Grogarnsberget. En utmaning som vi såg fram emot och som vi redovisar i nästa inlägg.
Plötsligt händer det! Kameran med macro-objektivet var med i cykelkorgen och när vi stannade till, för att vila en kort stund under vår cykeltur, såg jag flera apollofjärilar. Som vanligt gäckade de mig. Trots att jag höll ögonen på var de landade så fladdrade de iväg så snart jag kom närmare.
Så plötsligt såg jag en som landade i en buske…
Det förvånade mig att den satt kvar trots att jag kom riktigt nära. Fram med kameran… Då såg jag anledningen… Den hade fastnat i ett spindelnät.
Med en stor portion dåligt samvete skyndade jag mig att knäppa några bilder. Här fanns inte tid för att ta fram stativet.
Det kändes som om fjärilen tog ögonkontakt med mig och i dess blick kunde jag utläsa en besvikelse över att jag inte skyndade mig att rädda den.
Jag har läst och jämfört med bilder i vår eminenta fjärilsbok ”Gotlands dagfjärilar”. Är det en hona eller en hane? Jag blir inte riktigt klok på svaret. Boken berättar i alla fall att apollofjärilarna är rödlistade men att de har sitt överlägset starkaste fäste i landet här på ön. ”De vita vingarna med svarta fläckar på framvingen och röda ”ögon” på bakvingen gör den helt unik”, skriver Ola Malm.
Givetvis befriade jag fjärilen och fick se den fladdra iväg. En trasig vinge hade den redan från början. Kanske den varit fast i ett spindelnät redan tidigare, vad vet jag. Spindeln som var ägare till nätet såg jag inte till. Apollofjärilar är alltför vackra för att bli någons frukost. Åtminstone när jag får bestämma!
På östra Gotland, längs med väg 146, finns en slingrande avtagsväg till Vike minnesgård. Här har du på sommaren möjlighet att få uppleva en genuin gotländsk strandgård med anor från medeltiden.
Det stod att det var okej att gå in på gården och titta. Vi swishade en slant till stiftelsen och öppnade grinden. Ända in på femtiotalet brukades gården av tre syskon som hette Ole, Agnes och Emma Wedin. Deras släkt hade ägt gården åtminstone sedan mitten av 1700-talet. Enligt ryktet hade Ole på femtio år inte varit längre bort än till Visby. Under slutet av femtiotalet blev gården ett byggnadsminne. Boningshuset av kalksten är från 1833. Smedjan som ansågs brandfarlig byggdes på behörigt avstånd.
Det handlade såklart om självhushållning. Fiske var minst lika viktigt som jordbruket. Endast ett par hundra meter är det till havet från gården. Vid stranden finns kvar någon fiskebod. Från stranden tog de släke (tång) för att gödsla åkrarna med.
Till gården hörde också en drygt trehundra år gammal humlegård, i vilken en örtagård anlagts. Där finns också många fruktträd.
Taken är täckta med ag som har en lång tradition på Gotland. Länsstyrelsen lämnar årligen bidrag till taktäckning och omryftning för att bibehålla traditionen och kunskapen om ag. Runt gården finns strandtunar som skyddade mot vind. De tycker jag är vackra att beskåda.
Jag läste någonstans att de på sommaren haft olika tillställningar genom åren. Spelmansträffar och folkdansuppvisningar nämndes.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 