Gotlanduppochner har under fyra år åkt runt och besökt alla Gotlands medeltida kyrkor. Nu är det dags för vår sextionde kategori som kommer att bli en fotokategori med få ord.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför muren.
Vi svarar på kommentarer med en symbol.
Fotnot:
Artilleribacken sluttar ner som en backe från Södertorg. På södra sidan finns ringmuren och södergravar. På norra sidan de fem djurgränderna.
Omkring 1240 byggdes Drotten, som kyrkoruinen kallas i folkmun. Det egentliga namnet tycks ha varit Heliga Trefaldigheten. Tidigare låg några äldre stenhus på platsen.
I den lilla parken framför ruinen står statyn Christopher Polhem, mekanikens härskare, uppfinnaren av polhemslåset.
Fotona är från två olika tillfällen. Det gick inte att komma in i kyrkan vare sig i höstas eller nu. I år pågår renovering.
Från början byggdes kyrkan som en församlingskyrka för de bofasta tyskarna som bodde i området. Kyrkans äldsta del är det halvrunda koret. Troligen har nuvarande kor bytts ut mot ett äldre.
Duvorna har första parkett. Det ligger en kyrkoruin en liten bit ifrån. Den gick vi till direkt efter det att vi tagit dessa bilder. Tillsammans kallades Drotten och S:t Lars för tvillingkyrkorna. Vilken tur att Solveig var sugen på att ”klättra” upp i den sistnämnda och ta kort på utsikten därifrån. Inlägget därifrån kommer troligen någon gång i augusti.
Denna kyrka helgades alltså åt Trefaldigheten. Ordet Drotten nämns i Gutalagen som beteckning på någon som äger en träl. Men det kan också betyda härskare eller furste.
I samband med reformationen övergavs Drotten 1528 då borgarna började ta ut ”ransoner” ur kyrkans inventarier.
Visst är det härligt att ”Den lilla blå” är morgonpigg. Själv vaknade jag när klockradion gick igång klockan 04:29.
Klockan 05:02 var mina solbrillor på plats. För solen är fortfarande mer morgonpigg än jag – än så länge.
Vi bor i norra Visby och tar oss snabbt ut på väg 148 mot Fårösund. Målet var samma som förra sommaren, att hinna till färjan, kl 06.00, mot Fårö. Förra året hade vi sällskap av några fordon och medmänniskor på färjan. Denna gång var vi helt ensamma. Förutom, såklart, någon som lotsade oss dit.
Som vanligt gick vi ut en kort stund och betraktade omvärlden.
Lite sifferfakta. Sträckan på vatten är 1300 meter och tar 6 minuter. Vilken lyx att den är avgiftsfri. Tack!
Du kan konstatera på de tre sista bilderna att vi på tillbakasträckan inte var helt allena. Men det fanns fortfarande utrymme för fler fordon.
Innan vi åkt våra sex minuter tillbaka till Fårösund mötte vi en färja. De hade nämligen börjat gå en gång i kvarten. Den här färjan var antagligen ”fullastad”.
Jag bad Solveig ta kort på kön och vi konstaterade att den sträckte sig upp till kvarnen som vi skrivit om i tidigare blogginlägg. Med jämna mellanrum får de köande veta hur lång väntetiden beräknas vara. Undra vad rekordet är när de ska åka tillbaka till Gotland efter en het julieftermiddag?
Fotnot:
Nya bloggbesökare kanske tror att en av bloggägarna är en siffernörd som gillar att åka till Fårö och sedan direkt göra en U-sväng och åka hem igen. 😉 Så är inte fallet. Vi hade underbara, soliga, lugna timmar, varvat med promenader och fotografering, på Fårö och hann med väldigt mycket mysigt och trevligt. Det fanns en planerad rutt som improviserades med jämna mellanrum. Då och då, framöver, kommer vi att lägga in ett Fåröinlägg.
Förra gången vi var i trakten fortsatte vi vidare ner till vackra Hammars fiskebodar. Den här gången gjorde vi ett stopp vid Liste ängar.
Någonstans i fotot går det att skymta Solveig. Liste ängar är uppdelat i tre delar. Den första delen skulle varit mer spännande som barn. Nu gällde det att försöka undvika ögonskador och annat riv. Här handlar det om igenvuxen betesmark. Fram till 1930-talet släpptes djur ut på bete i strandänget. År 2023 gick vi en fight mot aspsly och annat mindre trevligt.
Plötsligt kom vi ut till andra delen och möttes av ljus och öppenhet. Jag blev inte klok på vad byggnaden hade för syfte. Området ska vara ett av Gotlands orkidériktaste änge. Undra om vi kan få både medalj och diplom för att vi inte lyckades hitta en enda orkidé?
Solveig gick ner på knä och började fota med sin kamera. Själv hade jag kommit in i tredje delens nedre kant och hade mina bruna ögon inriktade på något som jag aldrig tröttnar på att betrakta. Havet med alla sina olika ansikten. Denna morgon var EBB-ansiktet på.
Olika mönster i sanden.
Någon bloggbesökare som vill briljera och hjälpa till med namnet?
Solveig tog larven på bar gärning.
Liljekonvalj klarar jag av. Hoppas att det går lika bra för mig att sortera och dela upp alla foton från morgonens besök innanför ringmuren. Tur att vi alltid tar en bild i marken när vi byter gränd. För alla gränder/gator har inte gatuskyltar i båda hörnen.
Så många olika dialekter och språk jag hört idag. Ibland fick jag lust att lägga mig i och visa upp mina kunskaper i halländska. Eller inte… Jag gillar att lyssna och betrakta.
Efter vi ätit frukost vid hamnen i Klintehamn och cyklat våra 88 minuter var det dags för nästa äventyrliga etapp med ”Den lilla blå”.
Redan vid cyklingen hade vi sett skylten mot Rannarve i Klinte socken. Efter vi kört en bit på asfalt i ett villakvarter tog den lite hoppiga smala grusvägen, en väg som är en rest av den gamla banvallen till järnvägen mellan Roma-Klintehamn, över. Vi gick ut från bilen och njöt av stillheten och fågelkvitter. Sedan fortsatte vi till fots ungefär 250 meter genom skogen.
Informationsskylten berättar om en liten ”flotta” på fyra stenskepp som seglar på rad mot norr. Skeppen är alla lika stora, ca 9 meter långa och 5 meter breda. Relingens mittstenar är högre än de övriga. I ett av skeppen fann man vid undersökningarna 1966-67 en husurna med brända ben och 2 miniatyrknivar i brons.
Fotot är taget från norra sidan och bakåt från där vi kom.
De fyra stenskeppen har gemensamma manshöga stävstenar. Ser du mansansiktet på ”översta” bilden? Jag tycker han ser eftertänksam ut.
På andra sidan stigen finns en mindre skeppssättning och ett röse med en kista av hällar. I kistan upptäcktes vid utgrävningarna ett lerkärl. Kärlet är format som en rund hydda s k husurna. Den finns numera att beskåda på Gotlands fornsals förhistoriska avdelning.
Vi är överraskade av att denna fina plats inte tycks få det utrymme i sociala sammanhang m.m. som det är värt. (Trots att det inte ligger nära en havsutsikt)
Ps. Stigen leder vidare till ett stort bronsåldersröse som ligger ca 300 meter bort.
Gotlanduppochner har under fyra år åkt runt och besökt alla Gotlands medeltida kyrkor. Nu är det dags för vår sextionde kategori som kommer att bli en fotokategori med få ord.
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga gränderna innanför muren.
Vi svarar på kommentarer med en symbol.
Fotnot:
Längre söder ut längs insidan på ringmuren går inte att komma. Det krävs skaplig kondition & fysik för att ta sig upp och nerför den branta gränden.
Huset på bild fem har vi skrivit om förr. Bostaden som är inbyggd i slottsruinen och var till salu för nästan 6 miljoner kronor. Jag hade gärna besökt dess källare där den gamla tjänsteingången till frustugan i Visborgs slott finns kvar. Snacka om att väva in ett unikt kulturarv i nutidens vardag.
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
Huvudmålet för vår utflykt på midsommardagen var Hägsarve kärräng, fem kilometer sydväst om Hablingbo kyrka.
Jag kan inte påstå att jag håller med Robban Broberg – ”Målet är ingenting – vägen är allt”.
I det här fallet var det precis tvärtom. Vägen till Hägsarve kärräng var en utmaning. Enligt Bosses anteckningar skulle det vara en rak grusväg. Det var det till att börja med. Sedan blev vägen visserligen fortfarande ganska rak, men… alltmer lik en väg som man gör klokast i att ta sig fram på med cykel eller till fots…
Känslan när vi nådde fram till skylten ”Naturreservat” var obeskrivbar. Vi klarade det!
Vägen är ingenting – Målet är allt!
Ännu gladare blev vi när vi upptäckte att vi kommit till rätt plats den här gången. Förra året gick det inte lika bra.
https://gotlanduppochner.com/2022/08/14/trodde-vi-kommit-till-dukat-bord/
Kärrnyckel – en orkidé som, i Norden, bara växer här på Gotland. Rubrikens ord om den ”gotländska florans gaseller” har jag lånat från Staffan Rosvall (Fagningsros och jordsyren, 1976).
Den är gracil med purpurfärgad stjälk och har ett glest ax. Därför får varje blomma plats att visa upp sin skönhet.
”Oftast har axet endast 6-7 blommor” (läser jag i ”Gotlands orkidéer” av Gun Ingmansson).
Så många roliga figurer jag hittade när jag gick igenom bilderna:
Ängel
Hare
Flygande fågel (Den upptäckte Bosse och plötsligt såg jag den också!)
Räv
Kanin utan skärpa.
Vi kände oss extra nöjda och belåtna när vi nådde Hablingbo kyrka igen. Dels för att vi inte fått motorstopp, eller mött någon bil längs vägen, men framförallt för att vi nu fått se och fotografera även kärrnyckeln. Nu kan vi pricka av att vi sett de tre orkidéer som, i Sverige, bara växer på Gotland.
Vad lugnt det kan vara på vägarna på Gotland. Helst när det är midsommardagen och klockan precis passerat fem på morgonen.
Vi gick upp innan klockradion gick igång. Som alltid är det mesta förberett på kvällen. Endast kaffe och te ska fixas och saker ska förflyttas från kylskåp till kylväskor. Vi checkar alltid av från listan ”frukost & fika”.
Det märkliga var att när jag nollade mätaren och la i backen noterade jag att klockan var 05:11. Just det klockslaget har vi tangerat 5 gånger under våra tidiga turer.
Nästan aldrig åker vi iväg långt ifrån Visby för att göra endast ett blogginlägg åt gotlanduppochner. Själva huvudmålet den här gången var att lyckas med något som vi totalt misslyckats med för två år sedan. Men första etappen där vi planerade att inta vår frukost var vid ett fiskläge som heter Valbybodar Fiskeläge.
Vi hade tagit väg 140 söderut. Jag hade sett bilder från detta fiskeläge, hos en Instagramvän. Fiskeläget finns inte med i mina inköpta böcker.
Vi lämnade stora vägen och rullade in på en lugn väg nedanför kyrkan och passerade den gamla skolan vi berättat om tidigare. Vi hade kört här förr några gånger. Jag visste att vägen snart skulle leda upp till väg 140 igen. Därför bestämde jag mig för att köra ner för en smal grusväg, som ledde oss både mot fiskläget och den underbara stillsamma hamnen med den gudomliga utsikten mot Karlsöarna.
Det fanns spår av midsommaraftonen lite överallt. Vi försökte vara tysta när vi promenerade runt knutarna bland de 20-tal bodarna. En del sov säkert skönt därinne. Vi mötte endast en kvinna som gick ut med sin hund.
Förr höll Fröjes bönder på med husbehovsfiske. Då var det strömming, flundra, ål, gädda, lax och torsk som hämtades in från näten. Nu är det fritidsstugor och mer dopp från bryggan som gäller. Lite fritidsfiske förekommer säkert ändå.
Vi funderade på om vi skulle ta frukosten vid det här bordet.
När vi nådde bilen och skulle ta ut våra grejer var det ingen tvekan om vad vi skulle välja istället för att få ut mest av upplevelsen.
Något dopp blev det inte…
Vädret var perfekt. Utsikten njutbar. Det var svårt att slita sig därifrån. Vi höll tummarna för att det skulle fortsätta i den stilen och att vi skulle hitta vårt huvudmål när vi fortsätte trippen söderut.
Fotnot:
Detta är ett ålderdomligt fiskeläge som regleras av gamla regler från 1770-talet. På den tiden regerades Sverige av Gustav III.
Det finns en hamnordning från 1771. Den beskriver i sex kapitel hur hamnen ska fungera.
Första kapitlet beskriver hamnrätt och hamnfogde. Där tas rättigheter och skyldigheter upp.
Andra kapitlet handlar om kyrkogång, sabbatsbrott och svordomar.
Tredje kapitlet behandlar ordningen i fiskeläget och åverkan å andras fiskeredskap.
Fjärde kapitlet handlar om snatteri och stöld och böter.
Femte kapitlet handlar om ”oqwädings ord, slagsmål, spel och dryckenskap”.
I sista kapitlet står det: ”Denna hamnordning bör alla år en gång å predikstolen i skärgårds-församlingarne, och tvenne gånger inför sittande hamnrätt till fiskeriidkare, föreläsas, att ingen må om om innehållet i detta okunniga wara.”
I Rådhuskammaren den 24 januari 1771.
P.G. Ekenkrona. (namnteckning)
Tänk att det redan är första juli. Den 12:e juni skickade Solveig följande mobiltext till mig:
”Har sökt tjänstledigt på torsdag. Planera utflykt.” Denna text läste jag i vårt kök, som du ser på de tre bilderna. Jag älskar sådana överraskningar!
Den trevlige mäklaren som var här i torsdags gillade vår fotovägg på Fiskargränd.
Häromdagen sa Solveig: ”Gör en lista på de platser som du absolut vill se innan…” Sådana fraser känns både stimulerande och läbbiga att höra.
Det här är inget hastigt beslut. Jag kände väl till våra privata tankar och oskrivna ”regler”. Det skulle bli högst fem år på Gotland. Nu är det dags för uppbrott. Solveig har fått ett jobb och en ny utmaning i livet väntar bakom hörnet.
De här bilderna tog Solveig när vi var klara igår med fixandet. Strax skulle fotografen komma på besök. I nästa vecka är troligen ”allt” på plats på Hemnet.se och karusellen rullar igång på allvar.
På den här stolen har jag suttit många gånger och lagt in blogginlägg. Då har det funnits x antal saker till, till hands. Nu är det mer avskalat.
Solveig har många gånger sagt att hon skulle vilja flytta med tapeten vi har bakom vår dubbelsäng. Jag har på sista tiden börjat kontra med meningen:
”Jag vill flytta med hela Gotland.”
Fotnot:
Ett ovanligt personligt inlägg på gotlanduppochner. I fortsättningen blir det ”vanliga” inlägg och detta håller jag gärna på avstånd och ventilerar inte öppet. Vad kul det var att på statistiken se att bloggen hade 1 395 visningar och 789 besök under ett dygn i denna veckan. Vi hoppas hinna med att åka på fler utflykter, lägga in nya inlägg m.m. Visst kommer det att bli några bloggfria dygn mellan varven. Precis som det varit under hela tiden, sedan starten 1 januari 2019. Sedan har jag en hemlig plan inför framtiden. Jag behöver en morot för att lämna denna underbara ö. ❤
Plötsligt händer det! Kameran med macro-objektivet var med i cykelkorgen och när vi stannade till, för att vila en kort stund under vår cykeltur, såg jag flera apollofjärilar. Som vanligt gäckade de mig. Trots att jag höll ögonen på var de landade så fladdrade de iväg så snart jag kom närmare.
Så plötsligt såg jag en som landade i en buske…
Det förvånade mig att den satt kvar trots att jag kom riktigt nära. Fram med kameran…
Då såg jag anledningen… Den hade fastnat i ett spindelnät.
Med en stor portion dåligt samvete skyndade jag mig att knäppa några bilder. Här fanns inte tid för att ta fram stativet.
Det kändes som om fjärilen tog ögonkontakt med mig och i dess blick kunde jag utläsa en besvikelse över att jag inte skyndade mig att rädda den.
Jag har läst och jämfört med bilder i vår eminenta fjärilsbok ”Gotlands dagfjärilar”. Är det en hona eller en hane? Jag blir inte riktigt klok på svaret. Boken berättar i alla fall att apollofjärilarna är rödlistade men att de har sitt överlägset starkaste fäste i landet här på ön. ”De vita vingarna med svarta fläckar på framvingen och röda ”ögon” på bakvingen gör den helt unik”, skriver Ola Malm.
Givetvis befriade jag fjärilen och fick se den fladdra iväg. En trasig vinge hade den redan från början. Kanske den varit fast i ett spindelnät redan tidigare, vad vet jag. Spindeln som var ägare till nätet såg jag inte till. Apollofjärilar är alltför vackra för att bli någons frukost. Åtminstone när jag får bestämma!
bornholmuppochner & gotlanduppochner 