Bloggrubriken ”lånade” jag från en text av Länsstyrelsen. Den närmaste fortsättningen lyder, ”Längs leden har du utsikt från höga, mäktiga klintar…”

Antagligen fick vi sista parkeringsplatsen vid Svarthäll. Efter vår frukost, i skydd av en sanddyn och med solen uppvärmande i ansiktet, började vi traska iväg på Klintkustleden. Starten var ”snäll”. Men vi visste vad som väntade längre fram. Barnet inom mig såg med spänning fram emot just den etappen.

Redan under vår första halvtimme såg vi folk vakna till liv. Många drog sig ner till havet för diverse vattenaktiviteter.

Själva funderade vi aldrig på tanken att ”bergsklättra” för att få upp kroppsvärmen.

Otroligt generöst att lägga dit ved, på de tre eldplatser som vi passerade förbi. Måste vara mysigt att sitta där runt lägerelden på kvällskvisten.

Vresrosen var en vacker färg- och energikick, innan starten uppför. Nu fanns det ingen återvändo.

Det grova repet kom väl till pass. Ingen av oss var andfådd när vi kom upp. En lång stund stod vi bara och njöt innan…

…vi traskade vidare på stigen längs klintkanten.

En halvslumrande havsvakt och en lite bister, äldre vakt, på andra fotot. Snacka om att ha stoneface. 🙂

Här hade vi suverän utsikt mot Ireviken, varifrån vi har flera trevliga minnen.

Den välgjorda trappan var snäll mot båda riktningarna. ”Repetappen” var lättast uppåt. Ner kom vi såklart. Annars hade du inte fått se någon av bilderna. 😉

Sammanfattning:
Gotlands största naturreservat, Hall-Hangvar, lyckades återigen leverera ögongodis av hög klass. ❤