Jag hade länge längtat efter att få komma till Sigsarve fiskeläge, när det antingen var full blom på blåeld eller en magisk solnedgång var på gång. Nu stod vi där istället och såg ner mot den kultförklarade platsen, som låg inbäddad under en himmel som skvallrade om ett annalkande ösregn.

Från höjden zoomade vi in och funderade på hur hal stigen ner var efter allt regn på natten.

Vi halkade till några gånger men färden ner gick bra.

Havet har nött bort den yttersta delen av klinten så det bildats en bred klapperstrand nedanför de branta klipporna. Det här måste vara en av Sveriges mest orörda stränder. Så långt ifrån Tofta strand det går att komma en sommarhet gotlandseftermiddag i juli. Året då Gotland slagit nytt besöksrekord. Förra veckan var här 76 300 besökare.

Det är lätt att tro att det är en lugn och skyddad plats. Men stranden ligger helt öppen för västliga och nordvästliga vindar. Därför byggdes fiskebodarna för att Sigsarvebönderna som lagt ut nät skulle kunna stanna kvar och bevaka läget. Om vädret skiftade karaktär skulle de snabbt kunna ta upp näten.

När jag stod där vid strandkanten försökte jag tänka mig in i hur det var förr. Plötsligt tyckte jag det rådande vädret som vi hade, passade utmärkt in tillsammans med mina historiska tankegångar. Där fanns inte plats för blåeld och solnedgång. Istället var det fisk på bordet som gällde.

Hall-Hangvar naturreservat har så många godbitar. Nu hade vi tagit oss upp för branten och befann oss strax intill där vi slutade, när vi vandrat från Svarthäll. Nu skulle ”Den lilla blå” få bekänna färg igen. För den smala gropiga grusvägen ner & upp till kustvägen 149:an hade åtskilliga dramatiska inslag och var inte gjord för fordonmöten. Ösregnet kom som tur var någon timme senare.