Givetvis passade vi på när Tofta skjutfält öppnades upp för allmänheten under några veckor under sommaren. Vem vet hur det blir i framtiden när det nya regementet byggs upp på skjutfältet. Jag läste att det under förra militära perioden hölls stängt i 40 år innan det en period mot slutet hölls öppet under helgen.

En miss blev det på vägen ner på grusvägarna. Hade jag haft kameran beredd skulle jag fotat en stor rovfågel på en stubbe. Den missen var glömd när vi klev ur bilen. För vårt mål med denna tripp var att besöka Gotlands västligaste fiskläge – Blåhäll. (De hade inget e på den tiden som du kan se på förra fotot)

Kronan äger Blåhälls fiskläge sedan 1943 och bodarna har använts som fritidsstugor av deras personal. Tidigare var militären delägare och fiskeläget låg på samfälld mark. Men många fiskare började söka sig söder ut mot Gnisvärds fiskeläge under 40-talet.

Den längst ner mot Östersjön kallas för Strandstugan. Jag kan förstå namnvalet.

Jag sitter här och tänker tillbaka på vårt kaffekoppsmuseum där vi såg till att det växte upp rejält med cikoria framför det stora huset. Förstår du kopplingen mellan cikoria och kaffekoppsmuseum? Ledtråd är ransoneringstider och krig. 😉

På tal om krig. Visst ser det lugnt och vackert ut över havet och stranden. På östra sidan av Gotland besköts det tyska minfartyget Albatross 1915 av ryssarna. 200 tyskar fraktades över ön hit till A7:s barackläger. De hölls under uppsikt av en gotländsk vaktstyrka på ca 100 män. Undra hur dygnen förflöt och hur länge de hölls kvar där?

Här finns ingen ”båt i vila” att fotografera.

En bit bort skymtar du en bunker.

Nu var det uppförsbacke som gällde. Här var vi nästan uppe igen.

Fortfarande var det bara den livs levande rovfågeln som vi stött på. Inga människor. Min fantasi hade dock kvar ett bleknande lite dystert minne av Albatross besättning och minor. Kanske slarvar jag med språket när jag någon gång säger att jag gick på en riktig mina idag. En riktig struntsak i en jämförelse med…

Nu tänkte jag inte på krig och elände. Vilken ljuvlig promenad det blev bland olika sorters ”vilda dikesblommor”. Så många vackra pusselbitar som bildade ett motiv som måste vara skapat av världens bästa konstnär. ❤ Dessutom såg vi fram emot att en stund senare åka till flygplatsen och hämta en dotter och hennes pojkvän.

Jag lyckades senare när vi kom tillbaks till bilen ”spika” grusvägarna tillbaka till stora vägen. Tvekade bara två sekunder på ett ställe. Skyller på rovfågeln som inte satt kvar. 😉