Klintevikens bodförening


Klockan på mobilen visade att det var nästan en timme kvar tills de började servera lunch vid hamnen i Klintehamn.

Därför beslutade vi oss för att dela på oss. Halva jag gick till… nej det var fel. Hela jag gick ur bilen för att njuta av ett nytt fiskeläge. Solveig brinner inte riktigt för fiskeläge som jag gör. Hon stannade hellre kvar för att läsa i en spännande bok.

Här verkade det vara mest svarta bodar, följt av röda och någon brun. Undra vad det hade blivit för straff om någon en sommarnatt målat sin orange?

Det är inget större utrymme mellan bodar i samma rad. Därför gäller det att utnyttja alla möjligheter. Många hänger prylar på väggarna.

Samma tanke kommer ofta upp när jag besöker ett nytt fiskeläge. Tänk om jag fick komma in i en bod och…

1914. Över hundra år. Startåret för första världskriget.
Jag fotade många detaljer. För att inte trötta ut dig besökare ska jag nöja mig med två denna gång i inlägget. När jag gick runt hörnet på sista boden mot vattnet …

… stod han där. En trevlig man som presenterade sig med sitt smeknamn ”Sasse” och hette i helhet K G Olsson. Snart var vi igång och pratade om allt möjligt. Bland annat visade det sig av en slump att han kände en av mina bloggvänner. Världen är ofta mindre än man tror.

Boddörren stod vidöppen. Jag frågade om jag fick plåta den fina målningen på dörrinsidan.

Kort därefter bjöd han in mig och jag fick äntligen en gammal dröm uppfylld. Storyn om när gammelgäddan med den höga vikten fångades fick jag höra och mycket annat spännande. Tack Sasse för samtalsstunden och titten i stugan. Sorry! Jag vågade inte lägga in den småfräcka häftiga humortavlan. 😉

Jag tog en sista titt ut mot lugnet vid viken, innan jag kom på att magen kurrade och …
… ”Vem är du? ”
”Jag kallas för Bosse ibland och är hungrig.”

Fotnot:
Solveig är van vid att jag ibland kan försvinna iväg bara hon vänder ryggen till. Helst på affärsstråk. Nu var säkert handlingen i boken viktigare än jag och fortfarande hade inte restaurangen öppnat. I alla fall inte stängt. 😉

Tog tillvara på möjligheten


Givetvis passade vi på när Tofta skjutfält öppnades upp för allmänheten under några veckor under sommaren. Vem vet hur det blir i framtiden när det nya regementet byggs upp på skjutfältet. Jag läste att det under förra militära perioden hölls stängt i 40 år innan det en period mot slutet hölls öppet under helgen.

En miss blev det på vägen ner på grusvägarna. Hade jag haft kameran beredd skulle jag fotat en stor rovfågel på en stubbe. Den missen var glömd när vi klev ur bilen. För vårt mål med denna tripp var att besöka Gotlands västligaste fiskläge – Blåhäll. (De hade inget e på den tiden som du kan se på förra fotot)

Kronan äger Blåhälls fiskläge sedan 1943 och bodarna har använts som fritidsstugor av deras personal. Tidigare var militären delägare och fiskeläget låg på samfälld mark. Men många fiskare började söka sig söder ut mot Gnisvärds fiskeläge under 40-talet.

Den längst ner mot Östersjön kallas för Strandstugan. Jag kan förstå namnvalet.

Jag sitter här och tänker tillbaka på vårt kaffekoppsmuseum där vi såg till att det växte upp rejält med cikoria framför det stora huset. Förstår du kopplingen mellan cikoria och kaffekoppsmuseum? Ledtråd är ransoneringstider och krig. 😉

På tal om krig. Visst ser det lugnt och vackert ut över havet och stranden. På östra sidan av Gotland besköts det tyska minfartyget Albatross 1915 av ryssarna. 200 tyskar fraktades över ön hit till A7:s barackläger. De hölls under uppsikt av en gotländsk vaktstyrka på ca 100 män. Undra hur dygnen förflöt och hur länge de hölls kvar där?

Här finns ingen ”båt i vila” att fotografera.

En bit bort skymtar du en bunker.

Nu var det uppförsbacke som gällde. Här var vi nästan uppe igen.

Fortfarande var det bara den livs levande rovfågeln som vi stött på. Inga människor. Min fantasi hade dock kvar ett bleknande lite dystert minne av Albatross besättning och minor. Kanske slarvar jag med språket när jag någon gång säger att jag gick på en riktig mina idag. En riktig struntsak i en jämförelse med…

Nu tänkte jag inte på krig och elände. Vilken ljuvlig promenad det blev bland olika sorters ”vilda dikesblommor”. Så många vackra pusselbitar som bildade ett motiv som måste vara skapat av världens bästa konstnär. Dessutom såg vi fram emot att en stund senare åka till flygplatsen och hämta en dotter och hennes pojkvän.

Jag lyckades senare när vi kom tillbaks till bilen ”spika” grusvägarna tillbaka till stora vägen. Tvekade bara två sekunder på ett ställe. Skyller på rovfågeln som inte satt kvar. 😉