Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Som jag skrivit tidigare i ett inlägg var det från början vendiska pirater som kom söderifrån, som var fienden vid Bornholms kuster. Då var rundkyrkornas stridsplattform högst upp i kyrkan, ett bra ”vapen” mot faror från havet.
Kustlinjen runt ön mäter ungefär sexton mil. Åtskilliga krig har drabbat ön. Försvarsskansar byggdes längs kusterna redan under femtonhundratalet. När Bornholm drogs in i det nordiska sjuårskriget i två sjöslag och den svenska flottan segrade var det dags att förbättra ö-skyddet längs kusten. Nya skansar byggdes. När svenskarna kom för nära land sköt öborna. Tända vårdkasar och ringande kyrkklockor varnade för landstigningsförsök.
Fortfarande kan turisterna som kommer hit, se ett flertal vallar från olika tider i historien. En del av dem är gräsklädda, andra är stenfodrade. Syftar inte på turisterna. 😉
Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.
Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.
Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.
När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.
Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.
Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.
Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?
Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.
Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 