På upptäcktsfärd med kameran

Det är alltid lika spännande att ge sig ut på upptäcktsfärd när vi kommit till en ny plats.
Så när väskorna var inställda i lägenheten tog jag med mig kameran och traskade ner samma väg som vi nyss kört upp. Nostalgi! Vägar med gräs i mitten har vi och lilla blå kört på ett antal gånger under våra år på Gotland.

Jag tror att jag skrivit det tidigare – vägar med gräs i mitten ska man helst inte köra bil på.
De saknar nämligen, oftast, plats för att möta eventuella andra bilar… Men att gå på dem är helt okej. Då finns det dessutom tid och möjlighet att upptäcka vad som händer längs vägkanterna. Här upptäckte jag att hösten hade börjat göra sig påmind även på Bornholm.

Efter en liten stunds traskande var det dags för ett val. Skulle jag följa pilen mot den utstakade vandringsleden eller ta stigen ner mot havet. Hm..

Det fick bli pilen mot vänster till att börja med. Kanske för att stigen upp mot skogen verkade lite mer spännande. Man vet ju aldrig vad som väntar på att bli upptäckt.

Det blev en ny känsla av nostalgi. Murgrönan klättrade längs träden och små slingrande stigar ledde vidare mot det okända.

Jag mötte inte en enda människa och såg inte heller några djur. Det kändes som om jag befann mig helt ensam i en okänd skog. Det var nästan lite läbbigt. Visserligen hade jag telefonen med mig men ingen, inte ens Bosse, visste exakt var jag var.

Jag bestämde mig för att jag sett tillräckligt och att det var dags att vända.

Ibland är det skönt att vara på en mer öppen plats. Jag hade den stora vägen bakom ryggen och havet en liten bit framför mig. Här fanns en väg som verkade inbjuda till nya upptäckter. Om dem får jag berätta mer i nästa inlägg. Nu ska jag fira att sportlovet precis har börjat och att jag har nio lediga dagar framför mig. Det känns härligt!

Sol…

Min sportlovsvecka går mot sitt slut. Den har bjudit oss alla här på Gotland på en hel del solstunder. Stunder som fått mig och Bosse att ta fram kameran och ge oss ut på upptäcktsfärd. Den här veckan har vi rört oss runt och innanför muren. Så här kommer några fotominnen från våra miniutflykter.

”Sol, sol, vi har längtat många, långa och huttriga dar…”
(Solsången, text: Britt G. Hallqvist och musik: Olle Widestrand)

För visst är det så att vi har längtat oss igenom ganska många gråa dagar nu och att vi genast blir lite gladare när vi ser att solen äntligen har tittat fram.

”När vi går i solen, då sjunger vi så här: Sol, sol, jättesköna sol! För du värmer vårt land, och du är så populär. Sol, sol, jättesköna sol! Det är du som ger oss alla liv och ljus. Sol, sol, jättesköna sol!”
(Jättesköna sol, text och musik: Olle Widestrand)

Underbara Almedalen och utsikten upp mot innerstaden! Vi har varit här många gånger, men jag njuter fortfarande varje gång vi kommer hit.

Almedalsbiblioteket och den fantastiska glasväggen som ger så fina spegelbilder.

Jag har svårt för att gå förbi blommor utan att stanna och ta en bild. Vintergäcken verkade njuta av solskenet lika mycket som vi gjorde.

En morgon parkerade vi utanför Söderport, men upptäckte ganska snabbt att det var rejält halt, så efter de här två bilderna valde vi att ”halka” tillbaka till bilen och åka hem igen.
Vi tog revansch på eftermiddagen.

S:t Nicolai tycks vara ”bo” för många fåglar. Inte dumt att ha egen balkong med utsikt över innerstaden.

”Solen lyser, himlen är blå, vad det är skönt att leva då.”
(Solskensvisa, text och musik: Olle Widestrand).

Om någon undrar varför jag har snöat in på Olle Widestrands barnvisor så kan jag berätta att jag gick på lärarhögskolan i Jönköping i början av 80-talet och där lärde vi oss många av hans visor. (Vill minnas att han jobbade där…) Texterna lever kvar och dyker upp ibland i mitt minne.

Nu ska vi strax ge oss ut i solen igen. Fast idag blåser det rejält, så det blir nog bara en tur till Maxi, utan kamera…