Djaupdöi/Djaupdy/Djupdy fiskeläge

Kärt fiskeläge har många namn. Här handlar det om gutamål, svenska och vardagsprat.

Lägg märke den nyrestaurerade löisarstagnggi som var en ljus och betydelsefull försäkring under den mörka årstiden. Perfekt placerad.

Jag återgår till namnet på detta mysiga fiskeläge. Troligtvis kommer namnet från att inloppet är förhållandevis djupt och att man förr alltid tog tillvara på släke som fanns längs stranden. Släke som heter tång på rikssvenska. En perfekt ”vara” för gödning.

Vi kom varken med båt eller våra cyklar till platsen. ”Vår lilla blå” var annars van att rulla iväg med oss och de pålastade cyklarna i arla morgon. En ösregnsvecka får jag gå igenom mina femårsdagböcker och se hur ofta avgången skedde vid femtiden på morgonkvisten. Allt utom kaffebryggning och tevatten var förberett. Till och med min hjärna verkade inte behöva vänta på att klockradion skulle gå igång. Oftast klev jag upp innan. Livskvalitet av hög rang.

Vår frukost intog vi vid polkagrisfyren på Närsholmen. Detta fiskeläge (förr sa de strandbodar) ligger också på östra sidan av Gotland. Inte så långt ifrån exotiska Närsholmen. Den magiska halvön med all sin charm.

Vi bytte några trevlighetsfraser med mannen, innan han kunde vända sida igen. Han hade såklart inte en aning om att han hade två bokslukare på två ben framför sig. Inte heller visste han att vi var utbildade bibliotekarie. Men att bjuda på ett visitkort med vår bloggadress var alltid avväpnande i sådana här fotosituationer. Ännu mer en i en annan ”huslänga”. No more words. 😉

Lite historisk statistik: Enligt en uppgift från 1895 fanns det 59 stycken fiskare registrerade vid detta fiskeläge. Det gick också att utläsa att namnet på fiskeläget stod på en karta från 1701. Det stod också att det vid denna tidpunkt fanns 12 stycken storbåtar vid bryggorna.
Strömmingen var viktigast för hushållen, men fiskarna tog naturligtvis upp all slags möjlig fisk från Östersjön. Delfiner var självklart inte aktuella. Arten tillhörde de omöjliga.

När jag innan vårt femårsprojekt startade, noterade att det under ”glansdagarna” fanns nästan tvåhundra fiskelägen på Gotland/Fårö fantiserade jag om att vi skulle hinna fota hundra stycken. Men vi såg skymten av många som inte gick att nå av olika anledningar. Sedan hade såklart ”Den lilla blå” och Solveig något slags hemligt avtal. 😉
Men jag är så tacksam för alla stunder som jag fick tillbringa vid bodarna och mitt älskade hav. Ett hav som jag helst vill njuta av från en torr plats. Tänk om bodarna kunde tala.

Fjärilar i Fjäle

Vi har besökt fjärilsparker inomhus på Jersey och på Bornholm. Häftiga upplevelser som nästan var för mycket av det goda, när de vackra fjärilarna satt överallt på oss.
Vägsträckan från när vi lämnade väg 143 för att ratta in på en rak grusväg på Gotland platsar också i fjärilsminnesbanken. Efter ungefär en km dök de upp. I luften. På marken. Framför bilen. Inte så jag behövde sätta på vindrutetorkarna. Men det rörde sig om många hundratals fjärilar.

Luften stod nästan stilla när vi klev ur bilen. En enda liten vattenflaska hade vi med oss. För egentligen var vi på väg mot Adrebo för att att fika. Undra hur många stättor som vi klivit över under våra femtio månader på Gotland?

Vi vandrade på kulturstigen genom orörda och fornminnesrika marker med målet att nå Fjäle i Ala som är en av Sveriges bäst bevarade ödegårdar från järnålder och medeltid.

Det är givetvis många hundra år sedan någon bodde på gården i Fjäle. Experterna tror att gården ödelades i slutet av 1300-talet. Efter arkeologiska utgrävningar har en rekonstruktion av en medeltida gård byggts upp, med boningshus och fähus.

Bostadshusen under medeltid var som regel indelade i en förstuga och innanför denna ett bostadsrum med eldstad och bakugn. Husen byggdes i skiftesverk, som på öjn kallas för bulhus. Det innebär horisontellt liggande väggplankor i stolpar nedsatta i marken.

De döda begravdes inom gårdens marker. När kristendomen kom under 1100-talet blev det istället begravningar på Ala kyrkogård.

Så här tror de att det såg ut en gång i tiden. Det allra sist byggda huset kallas på gamla lantmäterikartor för ”Fiähle Büsses huus”, Fjälebysens hus. Nu ska jag berätta något otäckt. Håll för ögonen om du är känslig av dig. I detta hus bodde en ilsken storbonde, som hade ett avtal med prästen om att han minsann inte fick börja predika innan han kommit dit. En söndag var storbonden rejält försenad. Därför började prästen sin predikan. När Fjälebysen kom dit slog han ihjäl prästen. Församlingsborna kontrade med att slå ihjäl Fjälebysen. Enligt sägnen ska han vara begravd vid Ala kyrka. Undra om det var han som låste in kvinnan i kyrkan, som jag skrev om i inlägget om den kyrkan? Bäst att sluta med att berätta om otäckheter. De vi har i nutid räcker gott och väl.

Här är andra huset. Kul att det är möjligt att titta in.

Efter en portion av historia, fjärilar och hetta vandrade vi tillbaka kulturstigen till ”Den lilla blå”.