Tjolahopp Tjolahej, del 2

Astrid Lindgren – en av världens mest älskade barnboksförfattare! En bild på Astrid hör väl till i ett inlägg som detta så den tog jag mot tv-rutan.
När vi tittat oss igenom alla Pippi-avsnitten i Öppet arkiv upptäckte vi att det fanns två program på TV4 play som vi också ville se: ”Astrid Lindgrens älskade filmer”.
Dem rekommenderar jag varmt!
Nu ska vi åka vidare ut på ön, i Pippis fotspår, men låt oss börja i Visby.

I ett av avsnitten skymtar kvarnarna Lågan och Kärringen. En fin plats att stanna till vid med en fantastisk utsikt ner mot havet!

Raukar är minsann inte alltid så lätt att se skillnad på. Men den här rauken som ser ut som två figurer som står näsa mot näsa lyckades vi känna igen ganska snabbt. Vi befinner oss norr om Visby på vägen ner mot Lickershamn, i naturreservatet Grausne Norra Raukområde. Pippi, Tommy och Annika klättrar omkring bland raukarna och har jättekul. Något som jag gissar att åtskilliga andra barn också gjort under åren.

Vi hittade hit redan 2016 då Bosse och jag var på semester. Det blev inte så mycket klättrande, varken då eller sen, men väl en del fotografier och en fikapaus vill jag minnas.

Nu har vi vänt bilen och åkt söderut. Vyn mot Högklint lyckades vi inte skymta någonstans i avsnitten. Men…

… däremot den här vyn mot Fridhem när Pippi, Tommy och Annika klättrar i de liggande tallarna på Högklint.

En liten skymt av Visby lyckade vi också se. Att stå här uppe är en mäktig känsla. De flesta gångerna vi varit här har det blåst ordentligt. Vi har ätit frukost, haft med fikakorg, hittat tidiga blåsippor och fotograferat solnedgången eller bara vandrat omkring och njutit av den fantastiska utsikten åt flera håll.

Släpper man upp Pippi i en luftballong så kan det ju hända att hon kastar en lasso till kyrkspiran och förankrar sig i ett kyrktorn. När ballongen åker vidare blir det dramatiskt med Pippi som hänger i repet under korgen. Den stackars kyrkvaktmästaren som först ser barnen och pratar med dem springer till prosten men blir inte trodd.
Har ingen aning om varför man valde just Tofta kyrka. Det fanns ju en del kyrkor att välja på.
Vi har sett dem alla!

Nu kommer vi inte så mycket längre söderut än så här. Hoburgsgubbens sängkammare får avsluta dagens inlägg. En gång på 80-talet cyklade jag tandemcykel, tillsammans med min kompis Lena, från Visby ända ner till Hoburgen. (Den dagen cyklade vi ungefär 20 mil – Otroligt men sant!)
I det tredje, och avslutande, inlägget återvänder vi till Visby igen. Välkomna åter!

Hoburgsgubbens sängkammare


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉