Det vackraste jag vet… är när ”naturen ”slår ut”. När nästan varje dag lockar fram något nytt. Vädret har varit ombytligt de senaste veckorna. Trots kylan, vinden och regnet har det fortsatt att slå ut runtomkring oss.
Häromkvällen tog jag med kameran och drog nytta av den nedåtgående solen som gav ett fint ljus. Det som inte syns på bilderna är att det var ordentligt kallt när jag tog dem. Mina händer protesterade mot kylan och fingrarna blev allt stelare…
men, min envishet vann över kylan och jag fortsatte min promenad.
En forsythiabuske fångade min uppmärksamhet från långt håll. Vilken färgprakt!
Tulpanträdets knoppar gjorde mig nyfiken. Är det bara blad i knoppen eller finns det en liten blomma som väntar därinne? (Dessvärre tror jag att det bara är blad. Kunde inte låta bli att gå dit idag och titta lite närmare… Hoppas att jag har fel.)
Några få vitsippor tävlade om att fånga upp solens sista strålar.
I daggkåpans blad fanns spår av regnet som fallit tidigare under dagen. Som små diamanter skimrade vattendropparna i solen. Det vackraste jag vet… finns alldeles utanför huset där vi bor. Vilken lycka det är att med hjälp av sina sinnen få ta in och njuta av allt detta alldeles gratis!
bornholmuppochner & gotlanduppochner 