Domarlunden & Skeppssättningar

Det finns ett område mellan Hellvi och Lärbro som är av historiskt intresse.

Området med gravfält kallas för Domarlunden och har använts i ungefär 1500 år.

Vid vägen ligger Liffride gård. I samband med ett laga skifte i slutet av 1800-talet och dragningen av en ny landsväg blev gravfältet tyvärr splittrat. Det du ser på bilden är gravområdet öster om gården. De flesta av gravarna är brandgravar. Brända ben och föremål visar att varje grav användes för begravning av endast en människa.

Skeppssättningarna är byggda av högkantade gråstenar samt skepp bestående av i marken nedsänkta glest ställda kalkstenshällar.

1917 och under 60- och 70-talen genomfördes en totalundersökning av gravfältet. Här på östra sidan kom man fram till att gravfältet använts under yngre bronsåldern och början av järnåldern.

Du kan bakom tallarna skymta landsvägen, där vi ställt ”Den lilla blå” en bra bit bort.
Tyvärr fanns där staket och djur innanför. Därför kunde vi inte ta oss in på Lajkarhajd. Enligt sägnen stod det år 1030 en strid på heden mellan gutar och den landsflyktige norske kungen Olaf den helige. Hans avsikt var att tvinga gutarna till att bli kristna. Det gick inte så bra. Han blev rädd och knäföll på en sten. Än idag syns groparna efter hans armbågar och knän på det som numera kallas Sangelstenen. Om man knackar på stenen ska det höras en dov klang.
Jag gjorde ett försök att se stenen genom att köra in på en grusväg, men vände när jag kom till en gård.
I ett senare inlägg ska vi visa en annan del av gravfältet. Men innan dess kommer fem inlägg med annat ögongodis.

Storgravfältet vid Annelund


Precis intill Visby flygplats ligger ett av Gotlands största gravfält. Under tjugo år fram till 1987 totalundersöktes alla gravar.

Här finns omkring 420 gravar och ca 450 människor är begravda på området. En del är alltså sekundärbegravda. Experterna kom fram till att gravfältet har använts omkring 2000 år – från sen stenålder till tidig järnålder.
Storleken på gravarna varierar mellan 1,5 meter upp till 16 meter. Det vanligaste var att den döde brändes före gravläggningen. Det kallas för brandgravskick. Men på gravfältets yngre del finns även skelettbegravningar.

Vilken nytta man har av betande djur som håller marken öppen och fri från under-vegetation.

Det som slår mig på bilden är kontrasten mellan två olika tider på samma jordklotsplats. Ny teknik samsas med storgravfält. Mindre än 100 meter, men också över 3000 år skiljer dem åt. Fascinerande. Hur hade de reagerat om de fått se plåtfåglar i luften som höll vingarna stelt stilla? Hur hade du och jag reagerat om vi plötsligt möttes av…

… det kan du spinna vidare på själv i en kommentar. 🙂