Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot: När jag hämtar bilderna till denna kategori går jag till mappen som jag döpte till ”Farväl till Grändernas stad”. Så var vi framme vid nummer ett hundra – men vi är ännu inte i mål. 😉 Gränden ligger i södra delen av Visby Innerstad. Den lutar neråt från stora Visborgsgatan och är en parallellgata till Södra Slottsgatan. Halvvägs korsar gränden Skepparg. Det är härifrån inte långt ner till vatten, hamn och kajplatser. Här finns inte någon mur mot havet.
Ålabodarna är en pittoreskt liten småort och ett fiskeläge i Glumslövs socken i Landskrona kommun. En brant backe från ”rapsfälten” i tidigare inlägg förde oss hit. Den här tidiga morgonen hade solen ännu inte hittat fram mellan molnen. Men det var så fridfullt och vackert.
Vi parkerade trångt vid hamnen och klev ur ”Den lilla blå”. Redan som liten skolgrabb fick jag information om platsen, via en skolfröken som hade anknytning till närmiljön. Nu har jag googlat för att friska upp minnet och lärt mig att det exempelvis på 1940-talet bodde nästan 280 personer i byn. Då hade Ålabodarna i stort sett all service som behövdes för att klara vardagen. Huvudsakligen är fastigheterna fortfarande bebodda året runt, men som på många liknande ställen lutar det mot att allt fler hus används som rena sommarnöjen. Känns mönstret igen?
Inte dumt alls att ha ett eget tassäkert övergångsställe.
Tankarna fladdrade självklart iväg till förr. Tiden då det här bodde ett strävsamt folk som fick sin utkomst av havet. Antingen som fiskare eller som sjömän och skeppare. Hoppas vi inte störde den ensamma fiskaren, längst ut på piren. Långt där borta i diset kan du se svampen i Landskrona.
Jag ser just nu ett svartvitt foto på två bröder som kallades ”Lassarna”. Lasse och John Larsson ska ha varit de sista av den gamla sortens fiskare i hamnen på Ålabodarna. (På som På Råå)
Jag uppskattar att den gamla skolan finns kvar. Undra om det även finns bevarade små detaljer inomhus? Syftar inte på barn i skamvrån.
Hade vi vetat om det lilla biblioteket så hade vi naturligtvis haft med tre ex. av våra egna utgivna böcker.
Den mest berömda som bott i Ålabodarna borde vara författaren och poeten Gabriel Jönsson. Han föddes här 1892. Hans pappa Petter Jönsson drev i byn en handel. Säkert känner du till Gabrels dikt ”Vid vakten” som tonsattes av Gunnar Turesson och blev känd som ”Flicka från Backafall”. Gabriel ska ha varit mycket förtjust i ön Ven och hyrde under långa perioder ett hus på den lilla Öresundsön. Som avslutning körde vi längs med havet en bit till innan vi vände på ”skutan”. Vi uppskattar de tidiga morgonturerna, som påminner oss om de fem åren på Gotland.
Efter en ”tuff” och ovanlig privat vecka, är min längtan extra stark efter att få besöka ett av alla de underbara gotländska änge, som finns på ön. ❤ Bara att öppna bildörren och ta in dofter, årstidens smörgåsbord och framför allt lugnet, gav så otroligt mycket positiva vibbar. Det spelade då ingen roll att exempelvis covid-19 härjade som värst. Den tankeknappen stängde vi själviskt av.
Varje årstid hade sin charm. Vi lärde oss efterhand vilka änge som hade det där lilla extra. Då kunde det bli spontanbesök. Med tiden blev vi duktiga på att hitta via olika mindre vägar. Kyrktornen på ön är utmärkta GPS konkurrenter. Nästan alltid ser man minst ett.
Ofta gjorde jag egna avstickare när Solveig väntade in att vinden skulle mojna så blommorna & växterna stod skapligt stilla för att kunna ”macras”.
Visst hände det att vi kom en bit ifrån varandra. Det är lätt så att mina fötter lyder min fantasi, som inte tycks sina bort helt. Självklart blev jag nyfiken när en ovanlig krokodil började gapa stort…
… Jag höll ett lagom långt avstånd för att inte riskera något dumt i Kräklingbo änge.
Elinghem ruin och änge. En av favoritfikaplatserna. En skön mix av historia & natur.
Mästerby änge var det första änget som vi bekantade oss med. Där var vi flera gånger. Då fick kamerorna ibland vila.
Skolänget besökte vi bara en gång. Men den gången glömmer jag aldrig. Då fick vi snabbt flera orkidéer serverade på ett silverfat. Dels för att jag fräckt ”avbröt” en guide som gick med en grupp på fältet. Målet var att äntligen hitta en flugblomster. Helst innan mitt blodsocker fortfarande gick att mäta. 😉 Sedan gick vi över gatan och fikade utomhus på härliga prästgårdskafét. Mums! Vad behagligt och lätt det kan vara att leva. Jag önskar dig besökare en skön pingst.
En kort promenad i vår närmiljö resulterade i dagens bilder. Trots att vi bor i en ”stor” stad numera har vi, som tur är, nära till naturen. Jag uppskattar möjligheten att promenera och njuta av naturens alla färger, former, ljud och ljus. Det är ett bra sätt för mig att tanka ny energi.
Det finns många färger som ”lyfter varandra” när de kombineras. Lila och grönt är en sådan kombination som jag tycker om.
Ett blommande äppleträd är något alldeles extra. De rosa knopparna och kronbladens rosa skiftningar. Tänk att till hösten kommer grenen kanske att digna av färdiga äpplen.
Skimrande, fluffiga maskrosfrön som bara väntar på att få ge sig ut på en flygtur och en liten sömnig nyckelpiga.
En färgexplosion, i en speciell färgkombination. Här spretar det åt olika håll.
Jaha, vad var detta för ett träd då? Hm… Vet inte!
Ibland känns det som att livet rusar fram. Det är då jag måste påminna mig själv om att stanna till. Annars finns det ju risk att jag missar allt det fina som naturen visar upp. Kram Solveig
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot: Denna gränd ligger i sydvästra delen av Visby. Kommer man med bil är det kanske genom Skansporten bilen rullar igenom. Jag tror att en del fasta bloggbesökare känner igen två hus/byggnader. Det röda huset har vi visat upp när det var vackra höstfärger utanför. Hotell Slottsbacken finns med i vår kategori Hemestra på Gotland & Fårö. Vilken mysig vistelse vi hade där. Jag skrev i inlägget ”det blev full poäng på både rum, sängar, frukost, hushistoria, detaljer och andra mysfaktorer.” Vår plan var då att bo på hotell en gång i månaden. Så kom en covid-19 och rörde om i grytan. Istället blev det stugor under en lång tid framöver.
Här ser du kullen och rapsen från tidigare inlägg i Glumslövs naturreservat. (Naturvårdsområde) Det rör sig här om ett böljande jordbrukslandskap med mycket vida vyer.
Helt otroligt att Skåneleden består av 130 mils vandring i en underbar natur, längs både kust och inland. För den intresserade är det bara att följa de orangea skyltarna.
Följande foton är från en gemensam promenad och två egna under två olika veckor.
Det krävs en hel den fysik för att kunna njuta av den här rutten längs Glumslövs enorma backar. Det står att jorddjupet är över 100 meter och tydligen är mäktigast i Sverige.
Undra om han fick något ”stornapp”? Själv skulle jag haft stor respekt för svanarna.
Min vänsterfot blev trött på mig för att jag hela tiden är så ”väluppfostrad” och klev åt sidan när det kom möte med vandrare. Underlaget blev då lite för ojämnt.
Jag gillade att det var olika underlag i de svåra partierna. Inte bara vanlig traditionell trappa. Det jag saknade var dock en hiss med nyputsade fönster, bekväma säten och en svalkande dryck med sugrör. 😉 Men det hade räckt med att flytta tillbaka tiden med XX antal år. Här hade jag gärna sprungit med mina barnsben.
Att nästan hela tiden ha en härlig utsikt över vad som händer på Öresund uppskattades naturligtvis. Det där havet har så många olika ”ansikten” och temperament.
Här ser du mitt i rapsfältet en av Skånes bäst bevarade gånggrifter.
År 1843 hände mitt i vardagslivet en märklig sak. Det var en oxe som råkade trampa igenom den överodlade högen. Det var den dagen som Örenäsgånggriften upptäcktes.
Vi får resa långt tillbaka i tiden för att försöka sätta oss in det liv som rådde 3600-3200 år före Kristus födelse. Det var under denna tid som folkgruppen, som kallas Trattbägarkulturen, uppförde megalitgravar eller storstensgravar som dösar och som i det här fallet gånggrifter. Ordet ”Megalit” kommer av grekiskans mega och litbos, vilket tillsammans står för STOR sten. Mycket långt senare i tiden traskade paret Lidén på gången i rapsfältet.
Vilka var Trattbägarkulturen? Jo, det rörde sig om Sveriges och grannlandet Danmarks första jordbrukare.
Den här graven är uppbyggd av elva stenblock och tre takblock.
Gången består av sex stenar på vardera sidan och tre takhällar. Solveig röstades fram som ”inkrypare”. Hon är i nutid klart vigast av oss. Gånggriften är undersökt vid följande tidpunkter. Givetvis upptäcktsåret 1843, nästa gång var i början av 1900-talet. Tredje gången hände det under 1950-talet. Slutligen år 2015 då det gjordes en restaurering.
Saker som hittats i graven är bland annat yxor, spånknivar, borrar, pilspetsar, bärnstenspärlor, mejslar, skrapor av flinta, lerkärl m.m. Dessutom upptäcktes skelettrester av minst sju människor.
Vid gångens mynning påträffades omkring tjugotusen krukskärvor. Vad mycket vi kan lära av människorna som gått före oss på jorden. Ändå…
Välkommen med på våra promenader bland de mysiga Visbygränderna. I denna fotokategori använder vi få ord. Vi svarar på kommentarer med en symbol. ❤
Fotnot: Vill någon kolla vilken dagsform personen har kan det vara en bra mätstock att traska Smittens backe från Stora Torget. Då viks rutten av till vänster från Södra Kyrkogatan. Den som når Hästgatan utan att ha gjort ett stopp eller har oförändrad puls är i god trim. Håller det i sig längs Hästgatan mot Österport tycker jag det är okej att unna sig något sött på Fiket, utan ett uns av dåligt samvete.
Förra lördagen gjorde vi samma rutt. Då drog vi slutsatsen att nästa helg… om värmen kom… kunde det vara läge att göra ett återbesök i Glumslöv. Värmen och sommaren kom med besked. Från vinterjacka, mössa, vantar och långkalsonger gick jag nästan direkt till Adamsdräkten. 😉 Jag gjorde igår ett stopp mellan de två husen som du ser på nästa foton, medans Solveig gick över vägen och tog kortet. Sedan parkerade jag vid platsen du ser på översta bilden.
Bilden är tagen från p-platsen. De har anlagt en bred asfalterad cykel & gå väg. Det måste vara en stor skillnad mellan att rulla ner från ”stora vägen” och knappt behöva trampa, jämfört med att svettig ta sig uppför den kuperade cykelvägen (på en vanlig cykel utan ”motor”). Tar vi med cykelhållaren kan en av oss göra nerresan någon gång.
Den smala kuperade gången ledde till en plats som kommer att få ett eget inlägg.
Ett eget blogginlägg får även leden som går upp och ner, med den härliga utsikten mot havet och Danmark. Förra lördagen traskade Solveig iväg på den kuperade kuststräckan en bit. Igår var det jag som gjorde det under tiden som hon använde macroobjektivet.
Det var inte lätt för min fru på den oskyddade höjden, med en blåst som aldrig lydde hennes vädjan om att de skulle vara stilla i åtminstone tre sekunder. Inte heller var det lätt för henne att hitta sin man. Hade han gått till vänster eller höger mot Helsingborg? Hon har gått i den hårda skolan i 34 år så hon är van och idag behöver hon inte hålla reda på mig. 🙂 För ett tag sedan tog hon buss och sedan tåg mot grannstaden Ängelholm för att träffa en gammal arbetskompis. Tyvärr tog hon värmen och solen med sig. Hoppas du besökare får en skön majhelg. ❤
Från ingenstans blev det plötsligt sommar i onsdags. Jag och Solveig bestämde oss för att lasta in en fikakorg ”i den lilla blå”. Vårt mål var att åka till naturreservatet Örby ängar, en plats som ligger en liten bit söder om Råå.
När Solveig stannade för att ta några macro-bilder fortsatte jag ner mot havet. Vilken trevlig plats vi kom till. Jag läste på nätet att platsen blev ett naturreservat 2010.
Vi insåg att vi ganska lätt skulle kunna ta oss hit hemifrån med våra egna cyklar. Kanske skulle det till och med gå fortare, eftersom det blir mer gent via bron över Råån på Råå. För där måste bilister ta en omväg. Likaså för att ta sig ner till parkeringen vid fotbollsplanen. På köpet skulle vi komma närmare det gamla vattentornet, som inte är tillåtet att köra bil till.
Häftigt att vi hann se så många typer av sätt att förflytta sig på. En del sprang, andra promenerade som vi. Några höll till nere vid den långgrunda stranden.
Hoppas de hårda bollarna inte rymmer iväg och hamnar på någon dum yta.
Givetvis störde vi inte fladdermössen. Däremot satte vi oss på en bänk och drack kaffe och mumsade på något gott. Därefter fick vi nya hästkrafter…
En mycket fin röd dag mitt i veckan. Sedan trodde jag igår kväll att det var måndag nästa dag.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 