Kategoriarkiv: Skåningar igen

Stadsdelen som försvann

Publicerad den av
11

Redan under mina första cykelturer, i augusti förra året, noterade jag ”reklamen” på Tallskogsleden.

När jag gick denna rutt en kort tid senare stannade jag givetvis till och läste allt om ”Stadsdelen som försvann”. Länge kan jag stå och leta efter detaljer på gamla foton och låta min fantasi få spela huvudrollen. Det gör den mer än gärna…

Jag är väldigt förtjust i att få läsa lokalhistorian om de platser som vi bott på. Du som är intresserad kan läsa mer om vårt område, längre ner på dagens blogginlägg. Själv hamnade jag sent igår kväll på en facebook-sida med en ”klubb” för personer med anknytning till området. Intressant att se gamla svartvita foton, läsa om vår gata m.m. Jag hade gärna tagit en fika på Café Paradis, som låg i korsningen mellan Industrigatan och Valhallagatan. Där kunde jag valt en favoritlåt, lagt i en tjugofemöring i jukeboxen och låtit andra få lyssna på min favoritlåt just då.

Så nu inser jag att ”Den lilla blå” också får en gedigen historia i sig med sin front mot två av de få hus som finns kvar från den tiden. (Fem hus har jag läst i en bok på bibblan)

Fortfarande tycks inte taxiförarna klara av att hitta själva till vår gata. Vi har fått lotsa dem. Kändes märkligt när vi kom som nyfikna inflyttare. Ännu märkligare var såklart att ingen av nycklarna som vi hade med oss passade till låset. Men det är en annan historia som gör sig bäst som kåseri på andra bloggen. 😉
När det var som mest ”halkväder” i vintras gick jag under min dagliga promenad flera rundor runt vårt lilla kvarter, som alltid var halkfritt och nästan alltid även snöfritt. Att blicken ändå då mest var mot marknivån kan jag förstå i efterhand. Annars stämmer uttrycket att det är ögonen som man först blir blind på. För jag hade hade aldrig lyft blicken mot fasaden under de få meterna runt hörnet. Istället tittade jag på trafiken, gående och idrottsplatsen Heden som jag tävlat på en handfull gånger. Nostalgin när den är som bäst. För hade jag bakom exempelvis ”husse med hundarna” stannat till och betraktat fasaden och…

… lyft blicken hade jag kunnat läsa följande text och se husmodellerna.

Hoppas du kan läsa texten om området som hade cirka 1500 boende och var självförsörjande med sina tre livsmedelsaffärer, tre mjölk-affärer, bröd, tobak och manufakturaffär och café Paradis som jag personligen gärna hade besökt. Så var det medaljens baksida. Kopparverket med sina utsläpp fick tummen ner från stadsfullmäktige. 1947 kom domen. Det året förklarades området som icke beboligt för människor och betraktades enbart som industrimark. Mellan 1958 och 1982 revs husen och byggnaderna.

Sådant här initiativ skulle jag velat se på fler platser som vi bott på. En stor applåd till föreningen ”Vi älskar Valhalla”, som även sammanställt boken ”Valhalla – stadsdelen som försvann.”

Nu tror…

Publicerad den av
8

…du som regelbundet besökt gotlanduppochner mellan 2019-2024 att vi kommer att starta upp en kartläggning från grunden över alla skånska kyrkor, som vi gjorde med alla på Gotland & Fårö. Så är inte fallet. Men om vi ser någon vacker kyrka och den dessutom är öppen kommer vi ta chansen.

När ”Den lilla blå” varit på tjurhumör efter extra kalla nätter och vägrat att starta, har vi tvingats ut och köra minst en fyrtiominuters runda. Vi bor i södra delen av Helsingborg kommun. Därför tar det inte lång stund innan vi når Landskrona kommun, om vi väljer att köra söder ut. Vid de tillfällena har vi njutit av Glumslövs kyrka, som ligger vackert på en höjd. Jag läser att kyrkan är synlig långt ut över Öresund och in över Själland. Dessutom står det att de som befunnit sig på havet, sjöfarare och fiskare, under årens lopp använt Glumslöv kyrka som riktmärke.

Det här var dagen innan påsken. Några kyrkoarbetare arbetade på kyrkogården. Porten stod öppen och vi frågade om vi fick gå in.
Den äldsta delen av kyrkan är byggd i slutet av 1100-talet. Sedan har kyrkan byggts till flera gånger genom åren. Exempelvis tillkom takvalven och tornet med de vackra trappstegsgavlarna på 1400-talet.
Orgeln är byggd 2002. Orgelhusets design är baserats på en nordtysk orgeltyp som kallas ”Lilla Hamburg skåpet”. Under barockepoken byggdes flera liknande orglar i Hamburg.

Dopfunten är av ek.

Altartavlan med nattvardsmotiv har en spännande brokig historia bakom sig.
Häng på ordresan. 🙂 Först skänktes altartavlan 1684 till kyrkan av köpmannen Johan Ennes från Landskrona. I början av 1800-talet hade de med makt tröttnat på tavlan. Vad gjorde de då tro? Jo då målades en bild av Kristi himmelsfärd över originalet. Sedan ersattes tavlan av en ny tavla 1874 som köpmannen J G Olsson, som härstammade från Glumslöv, skänkt. Bakom ridån hade första övermålade tavlan sålts på auktion. Köparen var gästgivaren Ola Johnsson. Ola placerade tavlan i vapenhuset. Där hängde den kvar i ett halvsekel. Vid renoveringen 1923 placerades återigen tavlan över altaret. När sedan en konservator såg över tavlan, som då var i dåligt skick, upptäckte han att det det fanns en målning under motivet. Med varsam hand tog han fram den över trehundra år gamla målningen.
Sådana sannhistorier gillar jag att läsa. Allt har inte alltid sin tid.

De två vackra glasfönstren är skapade av konstnären Ralph Bergholtz. Fönstren kom på plats 1951. Det som vi lagt in överst har en såningsman som huvudmotiv. I bakgrunden finns böljande åkrar från hembygden. När det gäller det andra glasfönstret så visar det Ålabodarnas hamn, där kyrkan framstår som en vit högt belägen fyrbåk.

De hade på flera ställen gjort det extra fint inför Påskhelgen.

Innan vi lämnade den fina kyrkan tände vi var sitt ljus. ❤

Det surrar och kvittrar

Publicerad den av
14

Idag är det Annandag påsk. Om vi hade bott kvar på Gotland så hade jag kunnat se fram emot en påsklovsvecka, men här i Skåne har vi redan förbrukat större delen av påsklovet.
Det har vädermässigt sett varit en ganska grå vecka och även idag lyser solen med sin frånvaro. Men, veckan som gått har bjudit på soldagar också och en sådan soldag tog jag fram mitt macro och sedan gav vi oss ut i vår närmiljö.

Promenaden ackompanjerades av surrande och kvittrande. Ett litet bi ville absolut komma med på bild, men förstod inte vikten av att hålla sig stilla… Det for hit och dit bland krokusarna och jag blev smått trött av att försöka få till några bilder med skaplig skärpa.

Jag hade redan tidigare spanat in några små gula fläckar på baksidan av huset.
”Tussi, tussi, tussi, tussi, tussilago – Åh vad fin du är! Tussi, tussi, tussi, tussi, tussilago – Nu är våren här!” Så sjöng alltid mina elever i Båstad när de hade musik med våra fantastiska musiklärare Annelie och Malin. Både text och melodi ”sitter” för alltid.

Det är inget fel på svalörtens förmåga att lysa upp en hel gräsmatta.

Jag njuter verkligen av att se hur de till synes helt döda grenarna plötsligt får liv igen.

Vår! Varje år gläds jag över att få ta del av allt som händer i naturen. Det känns som om alla sinnen vaknar till liv efter en lång, mörk tid. Just den här våren tror jag att jag gläds lite extra mycket och är tacksam över att jag än en gång får ge mig ut och lyssna på hur det surrar och kvittrar.

Både sol och skugga. De följs åt!

Publicerad den av
12

Förra söndagen lyste solen över oss i Helsingborg. Det kändes lockande att pumpa cykeldäcken och trampa iväg på årets första gemensamma cykeltur. Bosse tog täten och jag tog hand om kameran.

Ibland behövs det bara en blå himmel och lite sol för att livet ska kännas lättare. En motvikt till allt elände som möter oss så snart vi tar del av nyheterna.

Det fanns både sol och skugga längs vägen. Precis som i livet med andra ord. De följs åt!

Går man bara några veckor tillbaka i tiden så var marken helt frusen och död. Då fanns det inga tecken på liv. Nu ploppar de upp lite varstans, alla dessa efterlängtade vårblommor. Livet och färgerna återvänder!

Än en gång har vi hamnat på en plats med närhet till havet. Det ger oss möjlighet att snabbt ta oss dit och njuta. Det är vi såklart inte ensamma om när vädret är som på bilderna. De gånger då jag klätt på mig ordentligt och gått ut på promenad i blåst och småregn brukar jag dock vara ganska ensam här… med undantag från en och annan frusen hundägare som ”måste” ge sig ut i alla väder.

Vi valde att göra en liten kort tur och vände vid bryggan. Nästa utflykt tar vi nog med oss kaffekorgen och cyklar lite längre.

På vägen hem hade vi motvind. Tänk vilken skillnad det gör! Plötsligt kändes det tungt att trampa.
Idag känns det som om jag har medvind i livet. Det har gått ett dygn sedan jag fick min Zoledronsyra (mot benskörhet) och bortsett från en viss trötthet i kroppen så har jag klarat mig från biverkningar. Både tacksam och glad för det! Därför gör det inget att solen lyser med sin frånvaro. Den kanske återvänder imorgon.

Väntat länge…

Publicerad den av
20

Det gick inget vidare när vi gjorde vårt första besök för att njuta av en solnedgång på Råå. Tidpunkten var någon gång i början av september 2023. Solen var i ”slutläget” inte längre synlig från vår kant av Skåne.
Nu hade vi kommit till 8 mars och det var äntligen en synlig sol utanför våra fönster efter många ”gråkvällar”. Samtidigt drog Solveig in en mörk skugga som jag innerst inne trodde att hon hade rätt om. ”Vi kommer inte att se någon solnedgång denna gången heller”.
Snällt följde hon ändå med på bilturen, men stannade kvar i bilen medans jag tog denna bild och under en kall blåsig kvart vandrade omkring och funderade på vad jag läst på nätet.

Visst kände jag till att platsen heter Knähaken och att det från maj och fram till mitten av september är Helsingborgs enda naturiststrand. Samtidigt är den stora gropiga parkeringsplatsen också till för oss med mer kläder. Jag har gjort många ensampromenader i fint väder åt andra hållet längs Råå vallar. Det är ett populärt promenadstråk med utsikt mot Danmark och Ven. Mysigast är det såklart när jag får gå där med Solveigs varma hand i min frusna. ❤
Det jag inte under lång tid kände till var att Knähaken även är ett marint och kommunalt naturreservat. Detta ”vattenreservat” går ned på 30 meters djup i Öresunds djuphavsränna. Fascinerande att läsa att det i djupet finns mer än 500 olika sorters ryggradslösa djur. Mest spännande för mig var att arterna havskatt, klorocka och pigghaj kan ses i därnere.

Jag gick till bilen för att värma mig en stund. Samtidigt räckte jag över kameran till Solveig. Det skulle inte funka om jag tittade mot solen under långa stunder och sedan frakta hem bilen som ”rattare”. Minns ett tillfälle i Visby…

Vi gillar bäst när det händer lite annat också omkring. Det hann gå några fartyg mot Helsingborg hamn. Nu kan du på sandbanken se ett sällskap fåglar.

Bilderna vi valde till inlägget är tagna med inställningen ”Solnedgångar”. Undantagen är första och sista bilden. Min favoritbild är den tredje sista. Jag fick rysningar längs ryggraden första gången jag såg filmen ”Fåglarna”. Just de scenerna känns verkligen uråldriga i modern tid.
Tacksam för att jag för en gångs skull hade rätt. Trots att jag inte trodde det själv. Nästa gång en sådan här solnedgång är möjlig tror jag inte den kan följas på samma sätt från denna plats. Då måste vi ta oss till Helsingborg centrum. Men på Bornholm vet jag både var solnedgångar och soluppgångar går att njuta av. Än så länge vet jag inte vad det heter på danska. När kategorin ska på plats lär jag tagit reda på det. Tålamod är ett ord som vi är riktigt duktiga på att b-o-k-s-t-a-v-e-r-a. 😉

På rätt ställe…

Publicerad den av
15

Vi gick direkt igång PÅ det häftiga, att kombinera sitt företag med den fysiska platsen.
Här rör det sig om ett SPA, Hotell och butik m.m.

De flesta foton har vi tagit på Rååvägen. Självfallet skulle denna skylt får vara med i vårt blogginlägg. Brud & Baluppsättningar lät romantiskt. ❤

En skönhetssalong som riktat in sig på hud och ansikte. Numera satsar jag mest personligen på inre skönhet. 😉

Hårvård & Fotvård. En ståtlig skylt från ett år som ligger mig varmt om hjärtat. Igår firade vi 400 månader som gifta. Vår gemensamma livsresa med ringbyte och bröllop började just år 1990. ❤

”Sömmerskan på Råå” kunde varit både en filmtitel eller en storsäljande romantitel. Nu stannade mina fingrar på tangentbordet och min fantasi fick vandra fritt en stund.

Om några veckor stämmer texten dubbelt. Syftar på en efterlängtad årstid på tre bokstäver. Smart sätt att få med RÅÅ i namnet.

Den här häftiga skylten blev vår gemensamma favorit. Briljant tänkt. Antagligen blir det en fight med klubba & boll en ljuvlig sommarkväll. Förr hade vi en vandringspokal i familjen där fyra gröna ögon mötte fyra bruna ögon.
Pluspoäng för det fortfarande kan heta minigolf. 🙂

Denna butik startade redan 1970. Här kan man exempelvis få hjälp med att välja rätt symaskin.

Andas in andas ut…

Publicerad den av
30

Ovanstående bild, tagen mellan Hamra och Vamlingbo, får inleda dagens inlägg. Dels för att jag gillar stenmurar. (De är ett tecken på tålamod, styrka, byggkunskaper m.m. Skickliga människor har fogat samman en mängd olikformade stenar och skapat en prydlig och stabil mur.) Och dels rent symboliskt, en bild över mitt liv från november och fram tills nu. (Delvis är muren fortfarande stabil men några stenar har rasat och behöver byggas upp igen.)

S.t Lars Kyrkoruin Visby

Dagen efter det att jag fått cancerbeskedet satt jag på bussen på väg mot jobbet. Det var kolsvart utanför bussfönstret. Mina tankar var, om möjligt. lika svarta som novembermörkret och jag funderade på allt och ingenting. Någonstans genom bussens mullrande, radions bakgrundssorl och de andra passagerarnas småprat trängde plötsligt Thomas Stenströms röst igenom. ”Andas in andas ut, andas in andas ut. Det blir bättre till slut. Så andas in andas ut.” Där och då kändes det som en hälsning till just mig.

Roma kloster

Det har gått flera veckor sedan den där novembermorgonen. Steg för steg har prickats av på listan över allt som skulle hända. Först hämtade jag ut den första burken Letrozol. I december var det dags för operation. Sedan två veckors sjukskrivning och därefter två veckors jullov med många stunder av vila. När lovet var slut kunde jag börja jobba igen.
Då började jag också att närma mig slutet på den här ”resan”.

Elinghem

Men först var det dags för fem besök på Onkologen i Lund. Efter ett inledande samtal med en sköterska och en kort instruktionsfilm på iPaden fick jag gå med in i behandlingsrummet. Att gå in där kändes lite som att delta i en science fiction-film. Teknik på avancerad nivå.
Min kropp skulle ligga i exakt samma läge som den gjort när jag röntgades. ”Lite till vänster”, ”Ta upp hakan något”, ”Nu flyttar jag lite på din högra arm”…
Sedan blev jag ensam kvar i rummet. Jag valde att blunda så snart personalen lämnade rummet. Därför är minnet av strålningen framförallt ett surrande ljud och ljudet då apparaten flyttades till rätt läge.

Utsikt från Kyrkberget Visby

Själva strålningen tog väl bara ett par minuter även om det kändes betydligt längre. Jag skulle ju ligga helt stilla. Bara ”andas in andas ut” och tänka på något annat än strålning. För varje gång som personalen kom tillbaka och meddelade mig att jag fick ta ner armarna igen kändes det något lättare. En gång avklarad. Två gånger… tre… fyra… fem!

S.t Lars kyrkoruin Visby

Jag kände mig verkligen som fågeln på bilden när jag fick gå ut från avdelningen igår. Äntligen var det sista steget klart. Jag lämnade sjukhusområdet (med en förhoppning om att jag inte ska behöva återvända…) Himlen var inte alls blå i Lund, men vad gjorde väl det.

S:ta Karin Visby

Ett stort tack till alla som funnits med mig under den här resan. För kramar, meddelanden, böner, ”hjärtan”, blommor, telefonsamtal och hälsningar av olika slag.
Jag har verkligen känt mig buren och omsluten av vänlighet och värme. Så tack! (Även denna bild är symbolisk – vänder du den uppochner så ser du alla hjärtan!)

I år blir det inga nya bilder från Botan eller från några gotländska ängen. Vilken tur att vi har så många bilder i vårt bildarkiv! Jag hoppas på att få fotografera skånska blommor istället. Ser med spänning fram emot att hitta backsippor någonstans i närheten där vi bor. Kanske kan det till och med bli några blommor på Tulpanträdet som finns alldeles bakom vårt hus.
Vem vet? Nu fortsätter livet och det har blivit bättre till slut.

I väntan på…

Publicerad den av
30

Det känns som att en del av livet levs i väntan på något. Jag tror inte att jag är ensam om att vänta på våren så här års, men givetvis är det fortfarande alldeles för tidigt att hoppas på att vintern redan är förbi. Vi är, trots allt, bara precis i början av vintermånaden februari.

Än en gång har vi grävt i vårt bildarkiv och de flesta av bilderna som ramar in dagens inlägg är hämtade från Botan i Visby.

För 28 år sedan låg jag i väntan på, att för första gången, få syn på vem som skulle bli vår nya familjemedlem. En helt komplikationsfri graviditet hade plötsligt förvandlats till ett planerat kejsarsnitt. Nu blev det inte på den planerade dagen heller eftersom den lilla bebisen tyckte att det var dags att se dagens ljus tidigare än vad som bestämts. Jag var mycket tacksam för att det blivit ett planerat snitt eftersom man med hjälp av ultraljud upptäckt ett myom, stort som en tennisboll. Om vi levt innan kejsarsnittens tid hade förmodligen både jag och lilla Jennifer dött eftersom myomet helt enkelt omöjliggjort en naturlig förlossning.

Det är stort att bli föräldrar. Väntans tid var över. I denna stund, som fångats på bild, fanns inga ord. Bara stor ödmjukhet och tacksamhet till den Gud jag tror på för att allt gått bra.
Idag, 28 år senare, säger vi Grattis till vår fina dotter och önskar henne allt gott framöver.

I väntan på… I veckan som gått har jag gjort två vändor till Lund. Första gången fick jag träffa en mycket trevlig och professionell läkare som informerade mig om den kommande behandlingen med strålning. Dessvärre hör jag till dem där den bortopererade portvaktskörteln innehöll cancerceller. Något som gjorde att jag skulle behöva strålning även mot lymfkörtlarna.
Läkaren informerade mig om ett forskningsprojekt, T-REX studien, som jag fick erbjudande om att delta i. Projektet ska undersöka om man kan minska de volymer som ska strålbehandlas efter bröstcancerkirurgi. Detta erbjudande ges till patienter som har en begränsad spridning till lymfkörtlarna och där tumören hade ”snällare” egenskaper.
Jag tackade ja! Sedan blev det en kort väntan innan jag fick reda på vilken av kontrollgrupperna jag ska ingå i. Den med strålning 15 gånger mot armhåla, nyckelben och ev. bröstbenet – eller den med 5 strålningar på en mindre yta. Eftersom medicineringen mot bröstcancer blivit mer effektiv har man börjat undersöka om det går att minska ner antalet strålningstillfällen. Jag som läst på om eventuella biverkningar av strålning blev mycket glad och tacksam för att jag kom med i den grupp som bara ska åka till Lund fem gånger.

Jag har nog inte riktigt insett hur intensivt min hjärna arbetar med alla tankar och hur tröttande det blir för min kropp. Jag lever ju ungefär som vanligt (bortsett från att jag numera äter medicin). Jobbar, handlar, lagar mat och tvättar. Livet rullar på… och så plötsligt är det som om någon tömt ut all min energi på en gång… Jag tar bara slut… Så blev det när jag kom tillbaka till Helsingborg efter den första Lund-resan, och likadant dagen därpå när jag skulle iväg igen. Jag som trott att jag skulle iväg och jobba några timmar. Det gick bara inte!
Istället fick jag inse att det egentligen inte finns några måsten som är viktigare än att dra ner på farten och vila när kroppen säger ifrån. Helt enkelt vänta tills energin återvänder och det går att köra på igen.

Den andra resan till Lund kändes något mer skrämmande. Läget för hur jag ska ligga när jag ska strålas skulle ställas in. Därför skulle det göras en skiktröntgen. Jag har aldrig tidigare besökt den del av sjukhuset där strålningen kommer att göras, men nu kan jag lägga det till mina nya erfarenheter. Tror att det går att beskriva med ett enda ord: Läbbigt! Detta trots att personalen var jättetrevlig… Ovanstående bild får försöka väga upp mot den dysterhet som jag kände under den tid jag tillbringade i detta ”hus”.

I väntan på… att det ska bli den 12 februari (strålnings-start) fortsätter jag att ta en dag i sänder. Livet är stort, fantastiskt och underbart – men också skört, bräckligt och tufft.

Industriledaren Ruben Rausing

Publicerad den av
13

När vi bodde i Ängalag på Bjärehalvön tog vi ibland, när det var för mycket bilar och turister vid Hovs Hallar, våra promenader vid närmaste strand. Då gick vi förbi huset som den kände Hans Rausing ägde.
Här på Råå parkerade vi en solig vinterdag ”Den lilla blå” på Ruben Rausings torg. Hans var som sina bröder Gad och Sven söner till Ruben och lärarinnan Amelie Elisabeth Varenius.

Självklart är grundaren till företaget Tetra Pak värd ett eget torg på ”hemmaplan”.
När vi kom hem från utflykten började jag googla runt om mannen bakom mjölktetran. Det var riktigt intressant att från mitt håll följa hans ”fotspår”. Följande fakta är axplock från inläst litteratur & datatext.

Anders Ruben Andersson föddes 1895 i Raus och dog i Blentarp 1983. (Skåneorter)
Ruben gick efter folkskolan en tvåårig skolform som kallades ”högre folkskola”. Därefter kunde han efter en feriekurs tentera in realskolans högsta klass. Vilket innebar att han kunde plugga vidare mot en studentexamen i Helsingborg.

Ruben hade tur som hade en driftig moster, som hade byggt upp ett sparkapital genom fiskförsäljning på marknader inåt landet. Hon lånade ut pengar till Ruben så han kunde klara av sina studier vid Handelshögskolan i storstaden Stockholm.

Ruben var smart och duktig. Han gick ut med höga betyg. Därmed fick han möjligheten att under ett år fortsätta sina studier vid Columbiauniversitet i New York. Det var här han tog en Master of Science, men det var framförallt här han såg de första självbetjäningsbutikerna. Ruben såg möjligheterna och de medföljande kraven för att förpacka varorna på ett nytt sätt.

Tillbaks i Sverige igen gifte sig Ruben den 11 februari 1921 och bytte sitt efternamn från Andersson till Rausing. Elva år senare grundade han tillsammans med Erik Åkerlund företaget Åkerlund & Rausing. Deras första produkt blev tvåkilopåsar för mjöl. Genast blev det stora framgångar. De fortsatte med att utveckla pappersförpackningar för mjölk. Plötsligt var företaget ett ledande bolag på den internationella marknaden.

Kemisten Erik Wallenberg jobbade som laboratorieassistent på Åkerlund & Rausing. Det var Erik som konstruerade den grundläggande uppfinningen, en förpackning bestående av fyra liksidiga trianglar – en tetraeder.
Idén patentsöktes 1944 av Ruben. Fyra år senare beviljades patentet. 1950 bildades AB Tetra Pak. Men det var först 1963 som den tegelstensformade Tetra Brik-förpackningen lanserades.
Mycket var osäkert och kostsamt under väntetiden. Rubens söner hade också börjat jobba inom ”firman”. Familjen Rausing sålde 1965 sin andel i Åkerlund Rausing och gick till fullo in för att utveckla familjeföretaget Tetra Pak. Företagsledningen flyttade också utomlands. Orsaken var försämringen av industriklimatet i Sverige. Rubens familj flyttade exempelvis 1969 till Lausanne, men han lämnade inte helt sitt barndomsland. För han köpte herrgården Simontorp i skånska Blentarp. Där höll han på med lite av varje som väckte uppmärksamhet i Sverige.
Ruben är begravd på Raus kyrkogård.
Jag avslutar orden om Ruben Rausing med följande citattext:
Nya företag börjar ofta med att marknadsföra en teknisk uppfinning. Ruben började i stället med att studera marknaden för att sedan kartlägga och utforma affärsidén för sitt framtida företag. Därefter undersökte han de tekniska kraven.

Vi avrundade med att gå ner till havet och promenera en stund i solskenet, innan vi gick och hämtade ”Den lilla blå”. Just nu är jag lite avis på den fyrhjulade, som befinner sig på semester i min favoritstad Ystad. Nåväl. Den gula lampan lyser utanför mitt fönster och efter lunch ska jag…

Jag har blivit ”En av tre”

Publicerad den av
46

Det har gått nästan fem månader sedan vi lämnade Gotland och flyttade tillbaka till fastlandet. Varje flytt innebär ett uppbrott. Det finns nyfunna vänner på Gotland som jag gärna fortsatt att träffa regelbundet, elever jag gärna följt vidare genom skolsystemet, platser jag gärna återvänt till… För den som följt bloggen under våra fem Gotlandsår är det ingen hemlighet att Botaniska trädgården var min favoritplats i Visby. Därför är bilderna som får rama in dagens inlägg hämtade därifrån.

I november 2023 krackelerade mitt friska liv. På höstlovet plockade jag fram kallelsen till mammografi, ringde och fick en tid. Kallelsen hade legat några veckor. Eftersom jag precis börjat mitt nya jobb hade jag avbokat den föreslagna tiden i september. Det kändes inte nödvändigt eftersom jag varit på kontroll i Visby för bara ett år sedan.

Jag for iväg till Väla och tog mig in via en svart dörr. Om jag fattat saken rätt var detta ett relativt nytt ställe att göra mammografi på. Det kändes lite ovanligt att gå in bakvägen i detta stora köpcentra. Följde några upplysta spår på golvet och hittade rätt.

När jag en tid senare fick det obligatoriska brevet, där det brukar stå att allt är okej, stod det istället att jag fått en tid för ny provtagning. Den här gången på lasarettet.

Jag muttrade lite över nystartade ”kliniker” med personal som inte tagit ordentliga bilder.
Nu skulle jag bli tvungen att göra om allt igen. Inte förrän jag stod i dörren för att åka iväg, och upptäckte att jag fått ytterligare en tid för provtagning, slog det mig att det kanske kunde bero på något annat…

Det går inte att förbereda sig på negativa besked. När sköterskan berättade att anledningen till mitt nya besök var att man sett något på bilderna rann mina tårar. Först då insåg jag att detta var på riktigt.

Alltsedan jag under våren varit den drivande till att vi skulle lämna Gotland och alltsedan Bosse gick med på att jag sökte ett jobb i Helsingborg, fast det egentligen var till Ystad vi skulle flytta, har det funnits två frågor i vårt liv – Varför skulle vi till Helsingborg? och Vad är det vi väntar på? Plötsligt fick båda frågorna sina svar.

28 november gjorde livet en tvärvändning från ”fullt frisk” till diagnos bröstcancer. Det är svårt att ta in. Livet kommer att gå vidare men det kommer aldrig mer att bli som förut.

11 december opererades jag här i Helsingborg. Jag är mycket tacksam till den professionella personal jag mött. Lika tacksam är jag för min familj och för dem som känt till vad som hänt och som därför tänkt varma tankar och bett för mig.

Imorgon ska jag börja jobba igen. Men behandlingen har bara börjat. Åtta år framöver ska jag stoppa i mig en liten tablett varje kväll. Det blir 2922 stycken. Min kropp är säkert alldeles förundrad. Jag som aldrig druckit någon alkohol eller tagit någon form av droger, som aldrig rökt… Helt plötsligt har jag förlorat kontrollen. Strålning väntar… behandling mot benskörhet likaså…

Jag saknar verkligen mitt friska liv men försöker tänka på att ”Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet”. Det gäller även om jag numera ser på TV-reklamen med nya ögon. Nu då jag blivit ”En av tre”.