Top 50 haver

Det finns en dansk förening som har fokus på danskt kulturarv. Danish Club har valt ut ”TOP 50 HAVER” av de smukkeste haver (trädgårdar) i Danmark. En av de stolt utvalda är just Anina Kofods Kraemmhuset. Jag är inte det minsta förvånad.

Här är allt genomtänkt från grunden. Blomsterhavet är anlagt med växter som blommar vid olika tidpunkter på året.
Trädgården öppnas vid påsk och är därefter öppen till efterårsferie (vecka 42), mellan klockan 10-17.

Solveig står på bron och tar ”snabba bilder” mellan sina macro-insatser. Tidpunkten var en av de första dagarna i september. Det kostar bara 30 danska kronor i entré. De som bor på Bornholm kan välja ett årskort för 40 kr och komma hit då och då när de vill gå ner i varv. Själva längtar vi till att göra ett återbesök vid en annan tidpunkt på året och jämföra med förra gången. Glädjas av vad som blommar just då. Leva i nuet.

Ett japanskt tehus dök plötsligt upp. Bredvid det finns några av trädgårdens äldsta träd.

Här finns så mycket spännande och vackert att studera. Vill man slå sig ner någonstans finns det gott om möjligheter att vila och låta sinnena bestämma livsrytmen. Nästa gång ska vi köpa fika och välja ut en egen oas. Nu kilade vi istället runt med var sin tung kamera och hade lite högre puls. För vi hade givetvis upptäckt att vi inte länge var helt ensamma.

En buss började tömmas på tvåbenta och vi drog oss diskret tillbaks till ”Den lilla blå”. I den oroliga värld som vi hamnat i så känns det extra skönt med eldsjälar som Anina Kofod. En kvinna som ”bygger upp”. Istället för motsatsens mörka vrå.

Hur hittar du hit? Med hjälp av GPS och annat tekniskt lär det inte vara några problem. Kraemmerhuset Kunsthåndverk & Unique Blomsterhave ligger mitt ute i det bornholmska vackra landskapet. Adressen är Skarpeskadevej 6. Det finns en skylt med ordet KUNSTHÅNDVAERK.

Ps. Igår kväll följde jag statistiken för våra två bloggar. Lite häftigt kändes det för mig, när de tillsammans strax innan midnatt nådde en miljon visningar. Fortfarande leder första bloggen. Solveig är inte speciellt intresserad av sådant. Men jag älskar henne ändå. ❤
Ska sanningen fram har jag själv glömt detta inom en mycket snar framtid. Då är det helt oväsentligt.

Butik med sjael

Vi är kvar på Kraemmerhuset. Nu får ni följa med in i butikken (dansk stavning).

Vi hade turen att få en pratstund med ägaren till Kraemmerhuset. Anina Kofod heter den trevliga kvinnan. Härligt att hon pratade flytande svenska (liksom norska). Anina är även keramiker. Under vintern har hon möjlighet att ägna sig åt keramik i verkstaden. Säkert en njutbar syssla som omväxling till allt trädgårdsarbete.

Jag berättade för Anina om vår blogg och fick tillåtelse att ta kort. Men hon nämnde också om turistbussen som snart skulle rulla in. Därför letade jag upp Solveig och tillsammans lade vi snabbt upp taktiken. Först bilder inomhus och inköp av ett par saker. Sedan besök i trädgården.

Den där ”söta gröna saken” kommer antagligen att få följa med oss hem vid nästa besök. Om den och hans kusiner inte flugit hem till någon annan. Garanterat återkommer vi hit till ”butik med sjael”, som jag läser på deras webbsida. Där går också att se att de öppnade säsongen 2025 den 14:e april.

Rostig jernkunst är intressant. Hon som vattnar skulle nog trivas på vår nya balkong.
Ni ska veta att det finns väldigt mycket annat fint och intressant i andra rum. Dessutom går det att dricka kaffe och fika här. På flera platser i den stora trädgården finns sittmöjligheter. Trädgården kommer vi visa upp i ytterligare inlägg här på bloggen.

Kræmmerhuset​​ – njutbart för alla sinnen

Redan på vår första resa hade jag hittat ett utflyktstips i ”Denne Uges Bornholm”. Dessvärre upptäckte jag det först en lördag och öppettiderna var måndag-fredag.

Kræmmerhuset​​ – Kunsthåndværk og unik blomsterpark, ungefär en mil från Rönne.
När vi återvände till Bornholm på vår andra sommarresa stod det överst på önskelistan över utflykter.

Ibland önskar vi att vi kunnat ta med oss våra mammor på utflykt. Bosse och jag njuter i fulla drag när vi promenerar runt i en fantastisk trädgård som den här, men jag tror att våra mammor hade njutit ännu mer.

Färger och former varierar. Kan man egentligen välja ut en blomma eller en färg som är vackrare än de andra? Nej, det beror nog mer på att vi tycker och tänker olika. Vilken tur att inte alla måste tycka likadant!

Alla färgkombinationer är tillåtna!

Det enkla är ibland det finaste.

Det som först bara ser vitt ut har andra kvalitéer som visar sig först när man tittar noga.

Även en bild där skärpan inte blev riktigt vad jag önskade får vara med i detta inlägg. Det handlar inte om att vara perfekt. Bara att vara den man är, unik!
Eftersom Kræmmerhuset​​ är så mycket mer än en trädgård kommer det fler inlägg framöver. Önskar er alla en fin fortsättning på påsken.

Jaettestuen Bönnestenene

Visst är det en ynnest med sevärdheter som är öppna dygnet runt. På smala slingrande vägar tog vi oss från Snogebaek till Hovedsgårdsvejen 3 i Åkirkeby.

Ingenstans i Danmark finns det så många fornlämningar som på Bornholm. På öns lilla yta skulle det även kunna röra sig om ett ”världsrekord”.
Denna grav är från bondestenåldern. En tidpunkt för ungefär 5 200 år sedan.

”Den lilla blå” kände sig antagligen som ett UFO i plåt.

Denna bautastenssamling är den största på Bornholm.

Deras husdjur på den tiden var kor, grisar och får.

Den döde fick med sig personliga ägodelar som vapen, arbetsredskap, smycken och lerkärl med mat och dryck in i gravkammaren. Det sistnämnda för att de inte skulle svälta och törsta på resan till dödsriket.

Snogebaek havn

Vid förra besöket lämnade jag Solveig bland butikerna och gjorde en egen spontan utflykt. Nu var vi två som drog oss mot havet och pulsen befann sig betydligt lägre.

Till vänster finns den berömda sandstranden Balka. Snogebaeks fiskeläge ligger mellan Balka Strand och Snogebaek Strand. Vi minns från gamla semestrar Balkas långgrunda strand med sin ljuvliga mjuka sand.

Detta är en av få ö-hamnar i Danmark.

En rejäl modernisering har skett med tanke på platsens historia. För länge sedan var det andra regler som gällde. Då fick fiskarna dra upp sina båtar på land efter sina fisketurer.
Det ska under en lång tid ha varit struligt när de försökte bygga en hamn. De misslyckades ständigt med sina försök. Men året 1889 hade de äntligen fått ett bra tips. Metoden var att bygga hamnen hundra meter ut i havet. Sedan ”koppla” på en bro in till fastlandet.

Vi såg inga fiskare på någon ljugarbänk. Därför inget samtal om skrönor med en mix av allvar och vild fantasi.

Här var det mer ös på havet.

Jag läste någonstans om att de har en årlig hamnfest.
Sista bilden är från mitt raska besök. Minns att det var mer ödsligt, fast det var juni, än det var denna ljuvliga sista sommardag. (Enligt gammaldags almanacka).

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 2

Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.

Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.

Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.

Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.

Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.

Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.

Yes!

Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.

Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.

Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.

Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott.
Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 1

Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024.
Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.

Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.

När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…

Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.

Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.

Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…

Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.

Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.

Louisenlund

Ibland är det intressant att ta reda på vad ett namn betyder eller hur en plats fått sitt namn.
I det här fallet berättas i boken ”Bornholm i sikte” (Isaksson och Hallgren) att det var Fredrik VII som lät plantera en lund, omkring 1850, och att den uppkallades efter hans maka Louise Danner. Om det nu bara hade varit vilken liten skog som helst tror jag att de flesta hade åkt förbi utan att lägga märke till den. Men så är det förstås inte…

Här finns nämligen Bornholms näst största bautastenssamling. Vi glömde att räkna hur många bautastenar det fanns. Det borde vi ha gjort, eftersom uppgifterna om hur många de är varierar från ett femtiotal upp till ett sjuttiotal. Tydligen har det funnits fler från början än vad som finns kvar idag.

I en annan av våra böcker ”Bornholm” (Tynderfeldt) läser jag att bautastenarna säkert restes i ett öppet landskap för att de skulle synas på långt håll. Där står det också att platsen inte blivit utgrävd och att man därför inte vet varför stenarna restes. Om Wikipedia har rätt så tror man att anläggningen uppfördes redan på brons- eller järnåldern.

En sommarkväll i juni, då solen lekte tafatt med oss mellan träden och stenarna, skapades en trolsk stämning när vi vandrade runt. Det här borde vara den absolut bästa platsen att besöka för den som vill ha inspiration till att skriva sagor eller fantasifulla barnböcker.

Vet du förresten vad en monolit är? Om du är lika okunnig om ordets betydelse, som jag var för en stund sedan, kan jag berätta att monolit är en synonym till bautasten eller ett hugget stenblock. Googlar jag vidare så ser jag att ordet kan användas även i andra sammanhang men det behöver vi inte gå in på här.

En del stenar ser helt enkelt ut som ja… stora stenar. Andra har sina egna former och påminner oss nästan lite om raukarna som vi åkt runt och fotograferat på Gotland.

Mest fascinerande är väl hur människorna som reste dem en gång för flera tusen år sedan både lyckades med att få upp dem och dessutom gjorde ett så bra jobb med att ”fästa dem” i marken att de fortfarande står kvar. Många av dem är ungefär 2,5 meter höga så det är inga småstenar vi pratar om. Nu blev jag förstås genast nyfiken på vad en så stor sten kan väga.

Idag ägs platsen av Jägersprisstiftelsen (367ture.dk). Insåg när jag googlade och såg bilder som var tagna tidigare på året – att hit måste vi återvända en vår när vitsipporna blommar.

Den gamla kvarnen i Slusegård; del 3 av 3

När vi följt Øle Ås utlopp och vandrat på stigen en bit nådde vi snart till andra sevärdheten på denna trevliga rutt på Bornholms sydsida.

Omkring år 1800 uppfördes denna vattenkvarn som är en typisk bornholmsk underfallskvarn. Vid denna tidpunkt fanns runt 90 stycken vattenkvarnar på ön. Flera av dem lång längs Øle Å. Vid byggandet använde de sig av återanvänt material.

Även öringshuset vid sidan av kvarnen är byggd av ”gamla bräder”. En del av dem är från ombyggnaden av Pedersker kyrka. Öringshuset användes både för att fånga fisk och för uppfödning av djur.

Som du kan se lyste inte vattnet i någon blå ton. Men bilden är vacker ändå. Vi vandrade uppför backen och hade tur att ”Den lilla blå” stod där och väntade på oss runt hörnet. För jag hade just då ingen större lust att vandra ner och gå upp någon annanstans. Vädret på Bornholm är häftigt med sin ”förmåga” att växla mellan olika platser på ön. Här frös vi. När vi stannade nästa gång, vid ett för oss gammalt härligt nostalgiskt stopp, var det högsommarvärme och shoppingdags.

Den geografiska knutpunkten; del 2 av 3

Innan 1894 var det Köpenhamn som ”tidsmässigt” var i centrum. Men under detta år infördes tidszonen Greenwich + 1 i Danmark och Sverige. Skämtsamt kallades den för Gudhjemtid. Orsaken var att det motsvarade läget 15 longitud i Gudhjem. Men den riktiga ”sanningsplatsen” ligger en bit från den mysiga staden. Där är vi snart.

55 nordlig bredd och 15 östlig längd möts vid Slusegård. Knappt hundra meter från parkeringsplatsen nådde vi den berömda platsen.

Ön Bornholm är alltså det område i Danmark där solen står som högst på himlen och befinner sig rakt i söder när klockan visar tolv på dagen.
Om vi jämför med två andra platser i Danmark: Skillnaden mot Jyllands västkust är nästan en timme. När det gäller skillnaden mot huvudstaden Köpenhamn är det tio minuter.

Här är den berömda plattan där de två gradlinjerna korsar varandra. Vem vill vara först att ta plats på den? Eftersom jag har kameran i handen får allt gubben vänta på sin tur. Damerna först.

Det blåste rejält. Inte läge för att göra ”0-meridianen i Greenwich”. Här på Bornholm passar det dessutom bäst att bli fotograferad stående på to ben på granitblocket.