Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vid förra besöket lämnade jag Solveig bland butikerna och gjorde en egen spontan utflykt. Nu var vi två som drog oss mot havet och pulsen befann sig betydligt lägre.
Till vänster finns den berömda sandstranden Balka. Snogebaeks fiskeläge ligger mellan Balka Strand och Snogebaek Strand. Vi minns från gamla semestrar Balkas långgrunda strand med sin ljuvliga mjuka sand.
Detta är en av få ö-hamnar i Danmark.
En rejäl modernisering har skett med tanke på platsens historia. För länge sedan var det andra regler som gällde. Då fick fiskarna dra upp sina båtar på land efter sina fisketurer. Det ska under en lång tid ha varit struligt när de försökte bygga en hamn. De misslyckades ständigt med sina försök. Men året 1889 hade de äntligen fått ett bra tips. Metoden var att bygga hamnen hundra meter ut i havet. Sedan ”koppla” på en bro in till fastlandet.
Vi såg inga fiskare på någon ljugarbänk. Därför inget samtal om skrönor med en mix av allvar och vild fantasi.
Här var det mer ös på havet.
Jag läste någonstans om att de har en årlig hamnfest. Sista bilden är från mitt raska besök. Minns att det var mer ödsligt, fast det var juni, än det var denna ljuvliga sista sommardag. (Enligt gammaldags almanacka).
Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.
Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.
Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.
Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.
Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.
Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.
Yes!
Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.
Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.
Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.
Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott. Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.
Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024. Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.
Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.
När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…
Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.
Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.
Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…
Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.
Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.
Ibland är det intressant att ta reda på vad ett namn betyder eller hur en plats fått sitt namn. I det här fallet berättas i boken ”Bornholm i sikte” (Isaksson och Hallgren) att det var Fredrik VII som lät plantera en lund, omkring 1850, och att den uppkallades efter hans maka Louise Danner. Om det nu bara hade varit vilken liten skog som helst tror jag att de flesta hade åkt förbi utan att lägga märke till den. Men så är det förstås inte…
Här finns nämligen Bornholms näst största bautastenssamling. Vi glömde att räkna hur många bautastenar det fanns. Det borde vi ha gjort, eftersom uppgifterna om hur många de är varierar från ett femtiotal upp till ett sjuttiotal. Tydligen har det funnits fler från början än vad som finns kvar idag.
I en annan av våra böcker ”Bornholm” (Tynderfeldt) läser jag att bautastenarna säkert restes i ett öppet landskap för att de skulle synas på långt håll. Där står det också att platsen inte blivit utgrävd och att man därför inte vet varför stenarna restes. Om Wikipedia har rätt så tror man att anläggningen uppfördes redan på brons- eller järnåldern.
En sommarkväll i juni, då solen lekte tafatt med oss mellan träden och stenarna, skapades en trolsk stämning när vi vandrade runt. Det här borde vara den absolut bästa platsen att besöka för den som vill ha inspiration till att skriva sagor eller fantasifulla barnböcker.
Vet du förresten vad en monolit är? Om du är lika okunnig om ordets betydelse, som jag var för en stund sedan, kan jag berätta att monolit är en synonym till bautasten eller ett hugget stenblock. Googlar jag vidare så ser jag att ordet kan användas även i andra sammanhang men det behöver vi inte gå in på här.
En del stenar ser helt enkelt ut som ja… stora stenar. Andra har sina egna former och påminner oss nästan lite om raukarna som vi åkt runt och fotograferat på Gotland.
Mest fascinerande är väl hur människorna som reste dem en gång för flera tusen år sedan både lyckades med att få upp dem och dessutom gjorde ett så bra jobb med att ”fästa dem” i marken att de fortfarande står kvar. Många av dem är ungefär 2,5 meter höga så det är inga småstenar vi pratar om. Nu blev jag förstås genast nyfiken på vad en så stor sten kan väga.
Idag ägs platsen av Jägersprisstiftelsen (367ture.dk). Insåg när jag googlade och såg bilder som var tagna tidigare på året – att hit måste vi återvända en vår när vitsipporna blommar.
När vi följt Øle Ås utlopp och vandrat på stigen en bit nådde vi snart till andra sevärdheten på denna trevliga rutt på Bornholms sydsida.
Omkring år 1800 uppfördes denna vattenkvarn som är en typisk bornholmsk underfallskvarn. Vid denna tidpunkt fanns runt 90 stycken vattenkvarnar på ön. Flera av dem lång längs Øle Å. Vid byggandet använde de sig av återanvänt material.
Även öringshuset vid sidan av kvarnen är byggd av ”gamla bräder”. En del av dem är från ombyggnaden av Pedersker kyrka. Öringshuset användes både för att fånga fisk och för uppfödning av djur.
Som du kan se lyste inte vattnet i någon blå ton. Men bilden är vacker ändå. Vi vandrade uppför backen och hade tur att ”Den lilla blå” stod där och väntade på oss runt hörnet. För jag hade just då ingen större lust att vandra ner och gå upp någon annanstans. Vädret på Bornholm är häftigt med sin ”förmåga” att växla mellan olika platser på ön. Här frös vi. När vi stannade nästa gång, vid ett för oss gammalt härligt nostalgiskt stopp, var det högsommarvärme och shoppingdags.
Innan 1894 var det Köpenhamn som ”tidsmässigt” var i centrum. Men under detta år infördes tidszonen Greenwich + 1 i Danmark och Sverige. Skämtsamt kallades den för Gudhjemtid. Orsaken var att det motsvarade läget 15 longitud i Gudhjem. Men den riktiga ”sanningsplatsen” ligger en bit från den mysiga staden. Där är vi snart.
55 nordlig bredd och 15 östlig längd möts vid Slusegård. Knappt hundra meter från parkeringsplatsen nådde vi den berömda platsen.
Ön Bornholm är alltså det område i Danmark där solen står som högst på himlen och befinner sig rakt i söder när klockan visar tolv på dagen. Om vi jämför med två andra platser i Danmark: Skillnaden mot Jyllands västkust är nästan en timme. När det gäller skillnaden mot huvudstaden Köpenhamn är det tio minuter.
Här är den berömda plattan där de två gradlinjerna korsar varandra. Vem vill vara först att ta plats på den? Eftersom jag har kameran i handen får allt gubben vänta på sin tur. Damerna först.
Det blåste rejält. Inte läge för att göra ”0-meridianen i Greenwich”. Här på Bornholm passar det dessutom bäst att bli fotograferad stående på to ben på granitblocket.
Lite väster om byn Listed stannade vi till vid kustvägen för att på nära håll studera de 11 bautastenarna, som jag hade läst om lite överallt i litteraturen.
Enligt folktron är detta mor i den stora familjen.
Det kunde inte varit lätt att vara mor och ha allt ansvar för tio barn. Största problemet var den hemska mannen och fadern till hennes älskade barn. Till slut hade elakingen nått gränsen när han bestämt sig för att dräpa alla barn.
Mor tog till sitt sista verktyg för att skydda sina älsklingar och ögonstenar. Därför förvandlades ”de elva” till orörliga stenar. Självklart måste det vara bättre att vara en sten än att ligga under en. (Om fadern fått bestämma reglerna).
Traditionen berättar att om man går förbi denna plats på kvällen ska personen hälsa artigt och säga följande ord på bornholmska: ”Go Awtan Helligkvinja å dina ti bælla.”
En mycket vacker plats med en sorglig historia, som tyvärr även finns kvar i nutid i olika varianter med en ond mörk skugga.
Det finns hela sju rundkyrkor i Danmark. Fyra av dem ligger på Bornholm. Av kvartetten är Østerlars den största, troligen äldsta (1150) och den märkligaste rundkyrkan. Materialet är granit. Murarna är dubbla och upp till två och en halv meter tjocka. Mellanrummet är fyllt av mindre sten.
Liksom övriga rundkyrkor består kyrkan av ett nästan cirkelrunt skepp, ett runt kor och en rund absid. Men i en sak skiljer sig den här kyrkan från de andra tre. I trion vilar taket och de övriga våningarna på en massiv stenpelare som går genom byggnaden som en axel. I Østerlars svävar istället skeppets välvda tak och de övre våningarna på en cylinder. Den är så stor att ett rum bildats innanför muren.
Altaret är lika gammalt som kyrkan men altartavlan och predikstolen är från 1595. När det gäller övrig inredning har den kommit till efter 1956, då hela kyrkan restaurades.
Det är spännande att gå uppför stentrapporna, som finns i anslutning till koret. Undra hur många miljoner människor som gått här? I en bok läste jag att runt 120 000 besökare kommer hit årligen. Bottenvåningen är alltså kyrkorum, mellanvåningen var magasin och övervåningen vakttorn eller försvarsanordning.
Det finns flera goda skäl att vila en stund och ”njutbetrakta” utsikten under tiden.
Den runda formen ska ha anknytning till Heliga Gravens Kapell i Jerusalem. Det måste varit en otroligt svår arkitektonisk uppgift att bygga en rund kyrka. Jag tror inte jag hade fixat det. När det gäller taket var det inte först spetsigt. Från början var det platt eftersom det användes som försvarsplattform. Men när tiderna i slutet av 1200-talet blev lugnare gjordes taket om. Har du vägarna förbi Bornholm ska du definitivt besöka rundkyrkorna. Jag avslutar med lite kuriosa: Mellan åren 1672 till 1700 var pastor Sode präst i denna rundkirke. I de tre andra var det hans tre bröder som var präster. Här i Østerlars kirke gifte sig Sode med änkan till kyrkans förra präst. Hon hette Malene. Min egen fantasi började spela upp en film om att de fick sju söner som blev präster i var sin rundkirke i Danmark. Eller var det sju döttrar…
Jag minns i höstas när jag gladde mig över information om möjligheten att hitta orkidéer även på Bornholm. Visst förstod jag att Solveig på den lilla ön inte skulle kunna ta macrobilder på tjugotre olika arter, som hon gjorde på stora Gotland, men att det skulle finnas så många som femton olika arter var utmärkta ”plåster på såren”. Jag läste vidare om blomsäsong och insåg att möjligheten fanns att stöta på så många som tre till fem arter på samma plats, under vår semestervecka i slutet av juni.
När jag läste ett reportage i Bornholms Tidende på nätet, med rubriken: Bølshavns saltmarker är ett orkidéparadis, längtade jag efter att Solveig skulle komma hem från jobbet så jag kunde visa på möjligheten.
Redan första morgonen drog vi iväg efter frukost med målet att hitta minst en vacker orkidé. Allt gick som på räls. Vägbeskrivningen var klockren. Sväng höger innan det första huset vid den klippiga kusten. Solveig verkar redan ha hittat minst en sort. Kanske är det den köttfärgade gökörten som blommar i juni? I den här trakten ska de ha violetta färger. Samma art kan dyka upp med vita och rosa blommor på andra ställen på Bornholm.
Om du har skaplig fantasi ser du en gubbe som har näsan i vädret och verkar ha extra koll mot land.
Det var blött därnere. Jag hade inga stövlar med på resan. Därför tog jag med min kamera och fikaväska mot en egen liten kulle. För på platsen däruppe hade jag sett en strategiskt placerad bänk. Ett perfekt läge för att ha koll mot havet, Solveig och…
”Vem är du? Du ska väl inte ta mina barn som jag har gömt i en skreva? Kan du titta åt ett annat hål tre sekunder så ska jag ta mig en titt i väskan och se om där finns något dejligt.” (halvdansk fågel) 😉
Solveig hukar sig ner, ställer antagligen in rätt inställningar och förhoppningsvis kan hon börja ”plåta” med sin kamera. Jag hade stenkoll på henne. Liksom fågeln. Men just då mest mitt älskade hav. Trist att det inte var sol. Då hade det varit när allt är som bäst. Första heldagen på semestern. Allt var möjligt och låg framför oss som ett oskrivet blad.
I detta tidsmoment var jag lyckligt ovetande om att en sådan här bild skulle hamna offentligt på vår gemensamma blogg.
En mycket njutbar plats. Jag är säker på att vi kommer att återvända hit fler gånger av olika skäl.
Lite extra färg kan behövas då och då. Tror du att vi gav upp så lätt? Nix. Trots att vi såg många spännande, vackra platser fanns ämnet orkidéer kvar på kvällskvisten när jag ägnade mig åt att tömma dagens bilder och lägga in dem på rätt kategorier, mappar och datum. Vi fingranskade informationen i den medförda blå pärmen och…
Några dagar senare var vi tillbaks på ”brottsplatsen” igen. Nu med målet att Solveig skulle vika direkt åt höger och sedan traska iväg på ängarna i det blöta mot…
Hon nådde de små berömda klippbassängerna. Vattenhål där solen förvandlat havsvattnet till sötvatten. Tyvärr konstaterade hon att vi nog kommit ungefär en vecka försent. Eller var det orkidéerna som kommit på besök en vecka för tidigt?
Vi bet i det sura äpplet. Denna gång. Aldrig att vi ger upp så lätt. Helst inte om det gäller ett återbesök vid denna kustpärla.
Visst är det trevligt när man ser gamla vackra kvarnar på landsbygden. Denna holländska kvarn såg vi när vi började närma oss det boende vi skulle ha under en vecka på Bornholm.
På Bornholm fanns fler möjligheter än i resten av Danmark. För på den lilla ön var det fri malning på artonhundratalet. Därmed kunde ”alla” bygga en kvarn och bedriva verksamhet. När dessutom affärslagen 1857 ändrades kunde i princip vem som helst och var som helst inrätta både kvarn och eget bageri.
Det lär ha etablerats många företag med kvarnar och bagerier på senare hälften av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. En av dem som tog chansen var Christian Sommer som 1861 byggde Kuremöllen i Östermarie. Resultatet blev en en väderkvarn med en mjölnarbostad och ett bageri.
År 1900 tog Christians son Emil Sommer över bruket. Sonen började direkt att modernisera. Först inskaffade han en motor. Sedan fortsatte det med många förbättringar. År 1943 blev det sonsonen Christian som tog över stafettpinnen. I början av femtiotalet slutade han med bruksdriften, men fortsatte med bageriverksamheten fram till 1976.
Kvarnen ägs numera av Margrethe Sommer. (Startmannen Christian Sommer var hennes farfars far). 1978 grundades föreningen Kuremöllens Venner. Hatten av för deras syfte att bevara Kuremöllen. Föreningen har gjort massor av förbättringar genom åren.
När dörren är öppen är kvarnen öppen… Familjen Lidèn hade otur vid det spontana stoppet. Kanske har vi vägarna förbi en annan gång. Här på bornholmuppochner handlar det nästa gång om ett fyrtårne. Ledtråd: Det är ingen stackare som blivit av med en tå på foten. 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 