Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
När vi följt Øle Ås utlopp och vandrat på stigen en bit nådde vi snart till andra sevärdheten på denna trevliga rutt på Bornholms sydsida.
Omkring år 1800 uppfördes denna vattenkvarn som är en typisk bornholmsk underfallskvarn. Vid denna tidpunkt fanns runt 90 stycken vattenkvarnar på ön. Flera av dem lång längs Øle Å. Vid byggandet använde de sig av återanvänt material.
Även öringshuset vid sidan av kvarnen är byggd av ”gamla bräder”. En del av dem är från ombyggnaden av Pedersker kyrka. Öringshuset användes både för att fånga fisk och för uppfödning av djur.
Som du kan se lyste inte vattnet i någon blå ton. Men bilden är vacker ändå. Vi vandrade uppför backen och hade tur att ”Den lilla blå” stod där och väntade på oss runt hörnet. För jag hade just då ingen större lust att vandra ner och gå upp någon annanstans. Vädret på Bornholm är häftigt med sin ”förmåga” att växla mellan olika platser på ön. Här frös vi. När vi stannade nästa gång, vid ett för oss gammalt härligt nostalgiskt stopp, var det högsommarvärme och shoppingdags.
Innan 1894 var det Köpenhamn som ”tidsmässigt” var i centrum. Men under detta år infördes tidszonen Greenwich + 1 i Danmark och Sverige. Skämtsamt kallades den för Gudhjemtid. Orsaken var att det motsvarade läget 15 longitud i Gudhjem. Men den riktiga ”sanningsplatsen” ligger en bit från den mysiga staden. Där är vi snart.
55 nordlig bredd och 15 östlig längd möts vid Slusegård. Knappt hundra meter från parkeringsplatsen nådde vi den berömda platsen.
Ön Bornholm är alltså det område i Danmark där solen står som högst på himlen och befinner sig rakt i söder när klockan visar tolv på dagen. Om vi jämför med två andra platser i Danmark: Skillnaden mot Jyllands västkust är nästan en timme. När det gäller skillnaden mot huvudstaden Köpenhamn är det tio minuter.
Här är den berömda plattan där de två gradlinjerna korsar varandra. Vem vill vara först att ta plats på den? Eftersom jag har kameran i handen får allt gubben vänta på sin tur. Damerna först.
Det blåste rejält. Inte läge för att göra ”0-meridianen i Greenwich”. Här på Bornholm passar det dessutom bäst att bli fotograferad stående på to ben på granitblocket.
Idag för exakt ett år sedan lade jag in första blogginlägget om Bornholm på vår gemensamma blogg; bornholmuppochner & gotlanduppochner. Då handlade det om ett semesterminne från den varma fotbollssommaren 1994, när det grävdes efter guld.
Nu ett år senare handlar det om en rutt på drygt två kilometer och en stigning på 15 meter. Typen av rutt går under kategorin ”Rundslinga”. Platsen är runt kända Slusegård.
Förutom den fina sandstranden och havet bjuder turen på två riktigt intressanta attraktioner. Dessa kommer att redovisas i de två kommande blogginläggen. Imorgon och på söndag.
Det var en kylig vind som var på bushumör denna junieftermiddag. Jag borde valt en varmare jacka. Vi kommer definitivt att återkomma hit en varmare dag, när vi befinner oss i närheten. Dock hände det inte på vår andra tripp, som vi återkom från, för några dagar sedan. Då rörde vi oss i helt andra ”kvarter”.
1956 och 1968 infördes skyddsregler för större delen av området. Exempelvis sjön och havsbotten är skyddade 300 meter ut från stranden och på en sträcka av hela 1500 meter. Vad var de två stora orsakerna? Det var dels att säkra vattenkvarnanläggningen vid Slusegård och dessutom se till att allmänheten hade tillgång till kustområdet.
Kuriosa: I detta område har det funnits gravplatser från järnåldern. När drottning Margrethe var förbi här i yngre ålder grävde hon ihop med arkeologerna.
Vi fortsatte promenaden ovanför havet tills vi kom fram till en bro över Ole å. Denna å är Bornholms längsta (20 km) och den som för mest vatten. Leden fortsatte innan bron mot andra stora attraktionen. Tyvärr såg inte vår verklighet ut som på den härliga bilden, som jag hade sett i en bok. Därför var det ingen idé att ta några kort just den biten. Ibland behövde våra kameror vila en stund. 😉
Det är spännande med en liten smal skogsväg som försvinner nedanför sluttningen. Vart leder den? (Nu ska genast tilläggas att jag inte tycker att det är ett dugg spännande om vi ska ta bilen och utforska vart vägen leder.) På vägar som den här ska man ta sig fram på två ben eller möjligtvis med en cykel.
Cyklarna hade vi lämnat hemma så den här gången blev det en upptäcktsfärd på två ben. Första gången vi var ute i vår närmiljö runt Bornholm Panorama Apartments tog vi vanliga bilder. En liten stund senare gick jag hem och hämtade mitt macro.
Jag kanske har glömt bort en del från mitt liv som ”bonddotter”, men om jag inte har alldeles fel så är detta ett vetefält. Här växer det som ska malas och bli till bullar och kakor. Visst är det fantastiskt!
På varje ax sitter de små kornen prydligt förpackade i ett mönster. Var och en på sin plats.
Om man bara ”vandrar nära marken” ser man att det finns fullt av små skönheter som gömmer sig i det höga gräset.
Jag har inte fuskat med färgen. Blåklinten lyste verkligen blått mitt i allt det gröna.
Några har ”gjort sitt” men har ändå ett värde och en annan är på väg att slå ut. Precis som i verkliga livet. Vi har mycket att lära av naturen!
Jag minns i höstas när jag gladde mig över information om möjligheten att hitta orkidéer även på Bornholm. Visst förstod jag att Solveig på den lilla ön inte skulle kunna ta macrobilder på tjugotre olika arter, som hon gjorde på stora Gotland, men att det skulle finnas så många som femton olika arter var utmärkta ”plåster på såren”. Jag läste vidare om blomsäsong och insåg att möjligheten fanns att stöta på så många som tre till fem arter på samma plats, under vår semestervecka i slutet av juni.
När jag läste ett reportage i Bornholms Tidende på nätet, med rubriken: Bølshavns saltmarker är ett orkidéparadis, längtade jag efter att Solveig skulle komma hem från jobbet så jag kunde visa på möjligheten.
Redan första morgonen drog vi iväg efter frukost med målet att hitta minst en vacker orkidé. Allt gick som på räls. Vägbeskrivningen var klockren. Sväng höger innan det första huset vid den klippiga kusten. Solveig verkar redan ha hittat minst en sort. Kanske är det den köttfärgade gökörten som blommar i juni? I den här trakten ska de ha violetta färger. Samma art kan dyka upp med vita och rosa blommor på andra ställen på Bornholm.
Om du har skaplig fantasi ser du en gubbe som har näsan i vädret och verkar ha extra koll mot land.
Det var blött därnere. Jag hade inga stövlar med på resan. Därför tog jag med min kamera och fikaväska mot en egen liten kulle. För på platsen däruppe hade jag sett en strategiskt placerad bänk. Ett perfekt läge för att ha koll mot havet, Solveig och…
”Vem är du? Du ska väl inte ta mina barn som jag har gömt i en skreva? Kan du titta åt ett annat hål tre sekunder så ska jag ta mig en titt i väskan och se om där finns något dejligt.” (halvdansk fågel) 😉
Solveig hukar sig ner, ställer antagligen in rätt inställningar och förhoppningsvis kan hon börja ”plåta” med sin kamera. Jag hade stenkoll på henne. Liksom fågeln. Men just då mest mitt älskade hav. Trist att det inte var sol. Då hade det varit när allt är som bäst. Första heldagen på semestern. Allt var möjligt och låg framför oss som ett oskrivet blad.
I detta tidsmoment var jag lyckligt ovetande om att en sådan här bild skulle hamna offentligt på vår gemensamma blogg.
En mycket njutbar plats. Jag är säker på att vi kommer att återvända hit fler gånger av olika skäl.
Lite extra färg kan behövas då och då. Tror du att vi gav upp så lätt? Nix. Trots att vi såg många spännande, vackra platser fanns ämnet orkidéer kvar på kvällskvisten när jag ägnade mig åt att tömma dagens bilder och lägga in dem på rätt kategorier, mappar och datum. Vi fingranskade informationen i den medförda blå pärmen och…
Några dagar senare var vi tillbaks på ”brottsplatsen” igen. Nu med målet att Solveig skulle vika direkt åt höger och sedan traska iväg på ängarna i det blöta mot…
Hon nådde de små berömda klippbassängerna. Vattenhål där solen förvandlat havsvattnet till sötvatten. Tyvärr konstaterade hon att vi nog kommit ungefär en vecka försent. Eller var det orkidéerna som kommit på besök en vecka för tidigt?
Vi bet i det sura äpplet. Denna gång. Aldrig att vi ger upp så lätt. Helst inte om det gäller ett återbesök vid denna kustpärla.
En solig eftermiddag passerade vi Bölshavn för andra gången. Himlen var blå och havet likaså. Det var som gjort för att stanna en gång till. Den här gången gick jag runt och upptäckte hur olika figurer plötsligt ”dök upp”, som det här urtidsdjuret.
Den förvånade snigeln kröp fram med sitt skal på ryggen.
Sköldpaddan fick till och med horisonten att luta.
Den sammanbitna mannen, med sitt förskrämda får på nacken, tycks hålla hårt i ratten under färden framåt.
Ett dinosaurieägg håller på att kläckas och den nyfödda dinosaurien kryper upp mot havet.
Ett urtidsdjur som slukar ett annat djur av obestämd sort.
Nallebjörnen med hatt tycks le åt alla samtidigt som han spanar ut över havet.
Jag kan inte så mycket om Minecraft, men utifrån det lilla jag sett så tycks den här figuren höra hemma i den världen.
Avslutar med en landsköldpadda med ett antal år under skalet. Ja, så kan det gå när fantasin sätter fart och kameran är framme. Vi insåg både Bosse och jag att en och samma plats verkligen kan visa upp olika ansikten beroende på vädret. Som jag skrev i förra inlägget så föredrar jag att fotografera när himlen är blå…
Att komma till samma plats med bara ett par dagars mellanrum kan tyckas som en onödig repris. Men, om det första besöket är gjort en morgon då himlen är gråvit och det andra en solig eftermiddag är det som att besöka två helt olika platser.
Vi var på väg från Svaneke mot Gudhjem tidigt på tisdagsmorgonen. När vi nästan var framme i Bölshavn fick vi se en parkering på höger sida. Givetvis stannade vi till och gick ner mot havet.
Det var stilla och både hav och himmel hade olika nyanser av grått. Det finns de som säger att man kan ta bättre bilder då, än i solsken, och kanske är det så att man kan få fram en annan typ av stämning. Får jag välja så föredrar jag att fotografera när himlen är blå.
Med tanke på att vi tidigare fotograferat raukar på många olika ställen på Gotland och på Fårö, så har väl ett visst intresse för stenformationer infunnit sig. Jag brukar försöka att hitta olika figurer. Som den här gubben med hatt som spanar ut över havet.
Så härligt! Det tjocka molntäcket har fått sprickor och plötsligt finns det inslag av blått.
När jag såg att Bosse hade satt sig till ro för att njuta av utsikten över havet kunde jag fortsätta att traska omkring med kameran i högsta hugg.
Det var vilsamt för både kropp och själ. Tidig morgon, helt ensamma, nästan vindstilla, inga störande ljud – bara fågelsång, med utsikt över ett lugnt hav…
I nästa inlägg återvänder vi till samma plats i solsken. Det blev en helt annan upplevelse. Välkomna tillbaka!
Det kan vara lite svårt att tro att Lilleborg en gång var en imponerande anläggning. Här krävs en stor portion av föreställningsförmåga för att se framför sig hur det en gång såg ut med murar, torn och ekonomibyggnader.
När jag läser på om Lilleborg kan jag konstatera att det inte var speciellt lugnt att bo på Bornholm vare sig på 1100-talet eller på 1200-talet. Denna mäktiga kungaborg fick bara finnas kvar i ungefär 100 år. 1259 brändes borgen ner.
Tur att vår bil stod kvar och att ”bilvaktaren” skötte sin uppgift.
För jag ville förstås klättra vidare upp till toppen.
Häruppe fanns det möjlighet att se långt…
Spännande! En bro över Borgensø. Hur tar man sig dit?
Så enkelt! Behövde inte ens klättra på stenarna.
Väl på andra sidan valde jag att stanna. Det fanns en stig som ledde ner till bron men den var kantad av något som såg ut som Jätteloka. Dem ville mina bara armar inte göra bekantskap med så jag vände och klättrade ner igen. Nya upptäckter väntade…
När vi rullade av färjan i Rönne hade vi ett par timmar på oss innan vi skulle checka in på vårt boende utanför Svaneke. Vi hade inga planerade stopp utan tänkte mer att vi skulle ta oss tid att stanna om det dök upp något intressant på vägen. Det gjorde det förstås… ”Lilleborg ligger väl synlig vid vägen och det går nästan inte att köra förbi utan att stanna och ta sig en titt”, skriver Roger Pihl i boken ”Vandringsturer på BORNHOLM”. (En av de böcker som numera finns i vår bokhylla…) Så rätt han har!
Den lilla ”kringlan”, symbolen för fornlämningar, har vi bekantat oss med många gånger under åren på Gotland. När vi ser den vet vi att det kan vänta något spännande runt hörnet. Då gäller det att ratta in på närmsta parkeringsplats. Nu dök den upp när vi var ungefär mitt på ön och Bosse visste direkt vad det handlade om. Han hade läst på ordentligt inför resan.
Men, med tanke på att vår bil var fullastad vågade vi inte lämna den utan uppsikt. Bosse fick därför bara vandra med en liten bit. Sedan blev han utsett till ”bilvaktare”. Själv tog jag på mig rollen som vandrare, klättrare och fotograf.
Tänk om jag haft en tidsmaskin! Då hade jag rest tillbaka till mitten av 1100-talet. Det var nämligen då kung Svend Grathe byggde denna kungaborg.
Idag finns bara ruinerna kvar, men platsen är väl värd ett besök. Med fantasins hjälp kan man ju försöka föreställa sig hur denna borg en gång tronade här på bergknallen.
På medeltiden omgavs Lilleborg av sjön Borgesø. Den är bottenlös enligt sägnen. Numera är sjön delvis torrlagd.
Vid starten fanns en karta över området. Den borde jag ha studerat lite närmare innan jag traskade iväg. När jag gick omkring här uppe hade det varit en klar fördel om jag haft kartan framför mig. Någonstans fanns kanske resterna av det torn som jag nu kan läsa om. Ett torn där det eventuellt fanns glasfönster. I en annan text läser jag att det var i huvudbyggnaden som man, för första gången i Danmark, använde glasfönster.
Hela borgplatsen mäter ungefär 75 x 40 meter så det tar sin lilla tid att vandra runt här. Solen värmde gott, himlen var blå och fåglarna kvittrade glatt… sämre kan man ha det. Fortsättning följer…
bornholmuppochner & gotlanduppochner 