Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Information om fototävlingen: Två frågor till dig besökare: 1. Vilket hus tror du är Solveigs favorit? 2. Vilket hus tror du är Bosses favorit? OBS! Svara med våra namn och siffror.
De två namnen som i sluttabellerna har flest rätt (först vid lika antal) vinner en Skrap-Kryss. Hur många akter det kommer att bli har vi i dagsläget ingen aning om. (Inte ens hur många resor). Beror även en del på hur många byer som kan bli aktuella. Ska helst finnas fem dejliga… 😉
Vi ser med förväntan fram emot underbara besök på solskensøn och helst inga stormiga överfarter åt något håll. Viktigast är att hälsan är med på noterna. Gyllene regel. När det gäller stæder (städer) visar vi upp ”Ti smukke huse”. De som har rätt då får två poäng. När det gäller byer blir det som här fem hus (hälften) och 1 poäng för varje rätt.
Facit: Solveigs favorithus är nummer 2 ❤ Bosses favorithus är nummer 5 ❤
Aktuella tabellerefter en omgång: Solveigs favorit: 1. Anita, 1 p. 2. Hanna, 1 p. 3. Eva-Lotta, Znogge, Blomsterbönan och Ingrid.
Bosses favorit: 1. Eva-Lotta, 1 p. 2. Hanna, 1 p. 3. Anita, Znogge, Blomsterbönan och Ingrid.
Det är spännande med en liten smal skogsväg som försvinner nedanför sluttningen. Vart leder den? (Nu ska genast tilläggas att jag inte tycker att det är ett dugg spännande om vi ska ta bilen och utforska vart vägen leder.) På vägar som den här ska man ta sig fram på två ben eller möjligtvis med en cykel.
Cyklarna hade vi lämnat hemma så den här gången blev det en upptäcktsfärd på två ben. Första gången vi var ute i vår närmiljö runt Bornholm Panorama Apartments tog vi vanliga bilder. En liten stund senare gick jag hem och hämtade mitt macro.
Jag kanske har glömt bort en del från mitt liv som ”bonddotter”, men om jag inte har alldeles fel så är detta ett vetefält. Här växer det som ska malas och bli till bullar och kakor. Visst är det fantastiskt!
På varje ax sitter de små kornen prydligt förpackade i ett mönster. Var och en på sin plats.
Om man bara ”vandrar nära marken” ser man att det finns fullt av små skönheter som gömmer sig i det höga gräset.
Jag har inte fuskat med färgen. Blåklinten lyste verkligen blått mitt i allt det gröna.
Några har ”gjort sitt” men har ändå ett värde och en annan är på väg att slå ut. Precis som i verkliga livet. Vi har mycket att lära av naturen!
Lite väster om byn Listed stannade vi till vid kustvägen för att på nära håll studera de 11 bautastenarna, som jag hade läst om lite överallt i litteraturen.
Enligt folktron är detta mor i den stora familjen.
Det kunde inte varit lätt att vara mor och ha allt ansvar för tio barn. Största problemet var den hemska mannen och fadern till hennes älskade barn. Till slut hade elakingen nått gränsen när han bestämt sig för att dräpa alla barn.
Mor tog till sitt sista verktyg för att skydda sina älsklingar och ögonstenar. Därför förvandlades ”de elva” till orörliga stenar. Självklart måste det vara bättre att vara en sten än att ligga under en. (Om fadern fått bestämma reglerna).
Traditionen berättar att om man går förbi denna plats på kvällen ska personen hälsa artigt och säga följande ord på bornholmska: ”Go Awtan Helligkvinja å dina ti bælla.”
En mycket vacker plats med en sorglig historia, som tyvärr även finns kvar i nutid i olika varianter med en ond mörk skugga.
Våra blogginlägg om Bornholm kommer sällan i en kronologisk ordning. Det enda riktigt gemensamma är att de är från resa nummer ett för bornholmuppochner. Därför är vi tillbaka i underbara Listed, en liten bit norr om Svaneke.
I väntan på solnedgången promenerade vi omkring vid hamnen, kusten och studerade utomhuskonsten. Det är inte helt ovanligt att det finns konst i anslutning till hamnar av dess olika slag.
Det finns hela sju rundkyrkor i Danmark. Fyra av dem ligger på Bornholm. Av kvartetten är Østerlars den största, troligen äldsta (1150) och den märkligaste rundkyrkan. Materialet är granit. Murarna är dubbla och upp till två och en halv meter tjocka. Mellanrummet är fyllt av mindre sten.
Liksom övriga rundkyrkor består kyrkan av ett nästan cirkelrunt skepp, ett runt kor och en rund absid. Men i en sak skiljer sig den här kyrkan från de andra tre. I trion vilar taket och de övriga våningarna på en massiv stenpelare som går genom byggnaden som en axel. I Østerlars svävar istället skeppets välvda tak och de övre våningarna på en cylinder. Den är så stor att ett rum bildats innanför muren.
Altaret är lika gammalt som kyrkan men altartavlan och predikstolen är från 1595. När det gäller övrig inredning har den kommit till efter 1956, då hela kyrkan restaurades.
Det är spännande att gå uppför stentrapporna, som finns i anslutning till koret. Undra hur många miljoner människor som gått här? I en bok läste jag att runt 120 000 besökare kommer hit årligen. Bottenvåningen är alltså kyrkorum, mellanvåningen var magasin och övervåningen vakttorn eller försvarsanordning.
Det finns flera goda skäl att vila en stund och ”njutbetrakta” utsikten under tiden.
Den runda formen ska ha anknytning till Heliga Gravens Kapell i Jerusalem. Det måste varit en otroligt svår arkitektonisk uppgift att bygga en rund kyrka. Jag tror inte jag hade fixat det. När det gäller taket var det inte först spetsigt. Från början var det platt eftersom det användes som försvarsplattform. Men när tiderna i slutet av 1200-talet blev lugnare gjordes taket om. Har du vägarna förbi Bornholm ska du definitivt besöka rundkyrkorna. Jag avslutar med lite kuriosa: Mellan åren 1672 till 1700 var pastor Sode präst i denna rundkirke. I de tre andra var det hans tre bröder som var präster. Här i Østerlars kirke gifte sig Sode med änkan till kyrkans förra präst. Hon hette Malene. Min egen fantasi började spela upp en film om att de fick sju söner som blev präster i var sin rundkirke i Danmark. Eller var det sju döttrar…
Sista morgonen som fastboende på Gotland (2023) vaknade vi i en skön säng på hotell Helge And i Visby. Efter en god frukost hade vi lite tid över innan taxin skulle ta oss till flygplatsen. Vart skulle vi gå på vår sista promenad? Valet var lätt. Till Botan såklart!
Denna fantastiska trädgård som vi besökt så många gånger under våra år på Gotland. Besökt i alla sorters väder och under alla årets månader.
Vi möttes som vanligt av blommor av alla de slag.
Allting var sig likt och det kändes som om alla världens bekymmer och oro flög sin kos. (Just då visste vi ju inte att vårt flyg skulle bli försenat, att vårt bagage inte skulle hinna med från Stockholm, att vi skulle få fel nycklar av hyresvärden och att flyttfirman skulle förstöra vårt matsalsbord…) Då och där såg vi bara allt vackert. Solen lyste och blommorna doftade.
En stund strövade vi omkring var för sig. Bosse åt sitt håll och jag åt mitt. Det är ganska många tankar som rör sig i ens huvud när man är mitt i en brytningspunkt i livet. Jag fick till och med möjlighet att träffa ett par av dem som jobbar i Botan. Tacka dem och berätta hur mycket vi njutit av att få ta del av resultatet av deras arbete.
Men ”Allting har sin tid!”, även vår tid som boende på Gotland.
Det är ofattbart att det redan gått ett år sedan jag tog de här bilderna. Idag är det årsdagen för vår flytt. Jag hoppas att bänken finns kvar om vi någon gång framöver återvänder som semesterfirare. För i ärlighetens namn får jag nog erkänna att en liten bit av mitt hjärta har stannat kvar på Gotland.
Jag minns i höstas när jag gladde mig över information om möjligheten att hitta orkidéer även på Bornholm. Visst förstod jag att Solveig på den lilla ön inte skulle kunna ta macrobilder på tjugotre olika arter, som hon gjorde på stora Gotland, men att det skulle finnas så många som femton olika arter var utmärkta ”plåster på såren”. Jag läste vidare om blomsäsong och insåg att möjligheten fanns att stöta på så många som tre till fem arter på samma plats, under vår semestervecka i slutet av juni.
När jag läste ett reportage i Bornholms Tidende på nätet, med rubriken: Bølshavns saltmarker är ett orkidéparadis, längtade jag efter att Solveig skulle komma hem från jobbet så jag kunde visa på möjligheten.
Redan första morgonen drog vi iväg efter frukost med målet att hitta minst en vacker orkidé. Allt gick som på räls. Vägbeskrivningen var klockren. Sväng höger innan det första huset vid den klippiga kusten. Solveig verkar redan ha hittat minst en sort. Kanske är det den köttfärgade gökörten som blommar i juni? I den här trakten ska de ha violetta färger. Samma art kan dyka upp med vita och rosa blommor på andra ställen på Bornholm.
Om du har skaplig fantasi ser du en gubbe som har näsan i vädret och verkar ha extra koll mot land.
Det var blött därnere. Jag hade inga stövlar med på resan. Därför tog jag med min kamera och fikaväska mot en egen liten kulle. För på platsen däruppe hade jag sett en strategiskt placerad bänk. Ett perfekt läge för att ha koll mot havet, Solveig och…
”Vem är du? Du ska väl inte ta mina barn som jag har gömt i en skreva? Kan du titta åt ett annat hål tre sekunder så ska jag ta mig en titt i väskan och se om där finns något dejligt.” (halvdansk fågel) 😉
Solveig hukar sig ner, ställer antagligen in rätt inställningar och förhoppningsvis kan hon börja ”plåta” med sin kamera. Jag hade stenkoll på henne. Liksom fågeln. Men just då mest mitt älskade hav. Trist att det inte var sol. Då hade det varit när allt är som bäst. Första heldagen på semestern. Allt var möjligt och låg framför oss som ett oskrivet blad.
I detta tidsmoment var jag lyckligt ovetande om att en sådan här bild skulle hamna offentligt på vår gemensamma blogg.
En mycket njutbar plats. Jag är säker på att vi kommer att återvända hit fler gånger av olika skäl.
Lite extra färg kan behövas då och då. Tror du att vi gav upp så lätt? Nix. Trots att vi såg många spännande, vackra platser fanns ämnet orkidéer kvar på kvällskvisten när jag ägnade mig åt att tömma dagens bilder och lägga in dem på rätt kategorier, mappar och datum. Vi fingranskade informationen i den medförda blå pärmen och…
Några dagar senare var vi tillbaks på ”brottsplatsen” igen. Nu med målet att Solveig skulle vika direkt åt höger och sedan traska iväg på ängarna i det blöta mot…
Hon nådde de små berömda klippbassängerna. Vattenhål där solen förvandlat havsvattnet till sötvatten. Tyvärr konstaterade hon att vi nog kommit ungefär en vecka försent. Eller var det orkidéerna som kommit på besök en vecka för tidigt?
Vi bet i det sura äpplet. Denna gång. Aldrig att vi ger upp så lätt. Helst inte om det gäller ett återbesök vid denna kustpärla.
Vid vårt besök i Bornholms Sommerfuglepark fick vi en enkel folder som innehöll ett antal färgglada fjärilar. Den här lilla skönheten, som jag hittade på en av sidorna, är döpt till ”Det lille Postbud”. I vår folder fanns fyra olika varianter. Jag lyckade bara att hitta en av dem. Vill man ser fjärilen i naturen får man åka ända till Syd- eller Centralamerika. Trots att jag knäppte många bilder lyckades jag dessvärre inte att få till skärpan där jag ville ha den…
Heliconius Melpomone beskrevs av Carl von LInné redan år 1758. Den hör till familjen praktfjärilar, en familj som kännetecknas av utpräglad färgrikedom. Dessutom är praktfjärilar snabba flygare.
Blev förstås nyfiken på varför det danska namnet på fjärilen är ”Det lille Postbud”. Jag letade upp äldre bilder på danska brevbärare och ser att ”brevbäraruniformen” har samma färger som fjärilen; rött och svart.
Tittar man noga på den undre vingen så ser det ut som om någon sytt langettstygn med vitt garn. Vilket mönster!
Min sammanfattning får bli vacker och färgstark, självklart en praktfjäril!
På platsen Foran står en byst över en av Svanekes berömda söner.
Hans namn var Johan Nicolai Madvig. Det var i mitten av juli som jag bestämde mig för vilka inlägg som skulle läggas in på måndagar, onsdagar och fredagar under de närmaste veckorna. Vad kul det var att det slumpade sig att Svanekes store man föddes 7 augusti (dagens datum). Året var 1804. Madvig levde till 12 december 1886 och blev 82 år gammal.
Madvig blev student 1820. Sedan fortsatte studierna. Fem år senare hade han en filologisk ämbetsexamen och ett år senare var magistergraden avklarad. Därefter blev han docent och 1828 lektor vid universitetet i Köpenhamn. Var han nöjd med det? Näpp. Redan året efter tog han doktorsgraden och blev professor i klassisk filologi. Jag hoppas hans föräldrar var megastolta över sin son och han själv inte glömde bort dem helt.
Även inom politiken visade han framfötterna och intog en framstående plats. Han var där inte rädd för att ta tag i orättvisor. I oktober 1848 blev Madvig kyrko- och undervisningsminister.
Vilket CV. Johan Nicolai Madvid skulle kunnat skriva upp ”titlarna” språkvetare, historiker, politiker, klassisk filosof, universitetslärare, filosof och säkert mycket till. 1854 tackade han nej till en kunglig utnämning till medlem av riksrådet. Två år senare tackade han ja. Därefter var han i sju år konungens utnämnda president. Samtidigt var han ledamot av riksrådslandstinget samt av de båda stora kyrkokommittéerna. En fjäder i hatten måste utmärkelsen riddare av Elefantorden varit. En son nämns som föddes 1833. Undra vad sonens mamma jobbade med? 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 