Intrycken är många när jag vandrar mellan de gamla smala gränderna i Visby. När jag är ensam sveper de ofta iväg till förr. Både när Visby blomstrade som mest och när de lyckliga åren var förbi, under tuffa oår av olika omständigheter.

Det är omöjligt att veta exakt när en legend föds. På dess slingriga resa kan den målas om och utvecklas åt olika håll – från mun till mun.
Någon gång under 1472 hände en hemsk olycka i ett hus, i en gränd i Visby. En flicka hade öppnat ett fönster på översta våningen och sträckt sig ut för långt. Kanske såg hon något intressant därute. En söt svart katt? Med ett dödsskrik föll flickan rakt ner på kullerstenarna.
Just då befann sig fogden på Visborgs slott i gränden. Mannen rusade fram till flickstackaren. Han lyfte upp henne och bar den livlösa lilla tösen upp till modern. Efter tre timmars fruktlösa upplivningsförsök insåg hon att hennes dotter var död.

Strax därefter kom en skrivare till gränden och gick med tunga steg upp till det sorgfyllda rummet. Fler människor hade hunnit ansluta. Skrivaren uppmanade alla i rummet att anropa den saliga Katarina. Undra hur lång tid de bad? Säkert bad de både tillsammans och var och en för sig.
Du som är uppmärksam har säkert redan kopplat ihop bloggrubriken med ljuset i tunneln. För det himmelska hände. Flickan slog upp ögonen och fick livet tillbaka. Sedan vet jag inte hur lång tid som förlöpte. Däremot kan jag läsa att hon tillsammans med sin mor åkte på en tacksägelsevallfärd till Vadstena, att händelsen också nertecknades i Katarinas mirakelsamling. ❤