Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.

Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂

Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉

Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan.
En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.

Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.

Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.

Nu började målet anas. Ser du det?

Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.

På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.

Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.

”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.