Etikettarkiv: Roger Pihl

Vi tankade endorfiner

Publicerad den av
10

En kombination av appen VÄDER och det vi såg från frukostbordet mot havet och himlen, fick oss att inse att denna sista heldag på ön måste utnyttjas på allra bästa sätt. Därför tog vi oss ner till Gudhjems reservhamn och parkerade ”Den lilla blå”.

På två ben började vi följa serpentinvägen en bit uppåt. Du ser den svängda stenmuren på båda dessa foton. Fast våra blickar var såklart just då mest riktade ut mot det mörkblå vattnet.

Här någonstans vek vi höger och lämnade asfalten. Då hade vi ingen aning om att det inte rörde sig om vilken grön bänk som helst.

Appar i all ära. Gamla hederliga skyltar fyller fortfarande sin viktiga funktion. Nu var visserligen inte vårt mål att återbesöka Helligdommen, som vi redan gjort under veckan. Förresten, jag vet inte om jag vågar släppa min älskling ensam där mer. ❤ Ni som läste hennes inlägg vet vad jag syftar på. Läbbigt hur snabbt en olycka kan ske.

Vårt slutmål var att nå en historisk känd plats, som det finns två legender om och dessutom en tredje variant. (Läste jag nyss.)

Ibland hade vi havsutsikt. Ibland vandrade vi i grön omgivning.

På några ställen finns möjligheten att ta en paus.

Jag läste med ett leende på läpparna i norrmannen Roger Pihls bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Där nämner han att det finns två vandringsturer på Bornholm som tituleras öns vackraste. Den ena går från Gudhjem till Helligdomsklipperne och den andra turen från Helligdomsklipperne till Gudhjem. När mitt leende lagt sig inser jag också sanningen att om man inte vänder sig om stup i ett, så kan man uppleva helt nya saker på tillbakavägen. Dessutom brukar vackra saker förstärkas när jag återser dem igen. Är det så för dig med?
Ny skymtade vi vårt slutmål.

Pyttegården Apartments – Interiör

Publicerad den av
10

Trappan upp till vår lägenhet var i brantaste laget. (Den kan du se på sista bilden i förra inlägget.) Det du inte ser var den härliga balkongen utanför vår entré. Där kunde man sitta vid ett bord i sköna stolar. Eller välja de andra stolarna. Till båda alternativen fanns sköna dynor. Här fanns utsikt både mot havet och baksidans fina trädgård. Under en vecka med kalasväder hade detta varit suveränt. Nu blev det istället oftast korta pass och sedan in i värmen eller för att fly ösregnet och vindarna som inte var att leka med under denna vecka.

Fint och praktiskt kök för en veckas semester. Jag lärde mig snabbt att hitta.

Utsikten från matplatsen var läcker. När jag dukade fram frukost brukade jag ändra bordsplacering varje morgon.
Vi avläste olika väderappar. Tittade ut genom köksfönstret. Fick en lokal totalbild om vi gick ut på balkongen och såg åt flera väderstreck. Otroligt hur fort vädret kan ändra karaktär på en ö när det blåser rejält. Samma sak när vi åkte omkring i bilen. Givetvis har vi fem års erfarenhet från Gotlandsåren, men detta slog nästan rekordet.

Jag läser på ett papper att vi hade 52 kvm. När jag scrollar på paddan i kategorin ”Godnat min skat” inser jag att vi redan bott på tre olika typer av boende under detta ”bornholmuppochner”-äventyr. Vilket av dessa tre hade du valt?

Bra sängar är alltid A och O under en veckas semester. Dessa var riktigt sköna. Minns första natten när jag skulle gå upp till toaletten och var nöjd med mig själv, när jag lyfte på fötterna i mörkret och inte slog i tröskeln i sovrummet. Kanske log jag lite för mig själv i mörkret och var dubbelnöjd eftersom jag dessutom hittade till badrummet utan att behöva tända och därmed väcka min sovande fru i onödan.
Hm! Det gjorde rejält ont i vänster fot när jag slog i den högre tröskeln till toan… 😦

Betyg för vårt tredje boende (Max 5)
Jag gav 3
Solveig gav 3

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 2

Publicerad den av
10

Hur vackert det än var i Paradisbakkerne får jag väl ändå erkänna att jag efter ett tag började längta efter att komma fram till mitt mål, den s.k. Rokkestenen. Det går inte att ta hur många kort som helst, med variation, på träd, mossa och stigar.

Men, det enda som gäller, om man ska nå fram till sitt mål, är att fortsätta framåt.

Plötsligt såg jag den! Rokkestenen! Nja, egentligen hörde jag nog att jag började närma mig långt innan jag såg den. Den skolklass som gått före mig, men som valt att gå rakt fram där jag tog stigen åt vänster, hade nått målet först.

Av misstag lyckades jag ställa in kameran på ”fotoillustration”. Fast det blev ju riktigt trevliga bilder ändå.

Vår danska fickordbok har lärt mig att ordet rokke kan översättas till vicka, vagga eller rubba. Roger Pihl (Vandringsturer på Bornholm) berättar att detta är ett flyttblock, ungefär 4x3x2 meter som väger 30-35 ton. Fram till 60-talet låg den ett litet stycke bort och gick att gunga ända tills den utsattes för åverkan. En bildhuggare vid namn Peder Boye tog hjälp av några starka män och lyckades flytta den så att den åter gick att gunga. Det blev tydligen så populärt att den gungades ur position igen. 2001, på sommaren, placerades Rokkestenen i korrekt position. Det verkar som att det ska gå att gunga den om man bara ”gör rätt”.

Skolklassen hade gott om tid. Jag fick ta fram mitt tålamod och se mig omkring. Det skulle ju vara trevligt med en bild på bara stenen.

Yes!

Som många andra flyttblock så finns det förstås en sägen om Rokkestenen och ett troll. Den här gången var det trollet i Pedersker som inte tålde ljudet av Bodilskers kyrkklockor. Tydligen var detta troll lika dålig på att sikta som andra troll (eller var stenen för tung?). Rokkestenen hamnade i Paradisbakkerne och där ligger den kvar än idag.

Knappt hann jag knäppa ett par bilder förrän det var dags för nästa besökare att ge sig på att försöka gunga stenen. Om det lyckades eller ej, vet jag inte, för nu hade jag vänt och letade efter en stig tillbaka. Dumt nog valde jag inte att ta samma väg.

Det fanns ju en bra vägvisare till Klintbygård – och där visste jag att bilen stod parkerad. Bara att traska på alltså.

Tror att det var här nånstans som jag började fundera på om jag gick åt rätt håll. Tog hjälp av min telefon och den verkade lika förvirrad som jag. Visste inte riktigt vilken färgmarkering som var den som ledde raka spåret till parkeringen. Tack vare att det dök upp ett par som var på väg till stenen, och som jag frågade om vägen, lyckades jag till sist få reda på att jag inte var så vilse som jag trott.
Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till en stig där jag gått förut och där jag kände igen mig. Sedan var det raka spåret tillbaka. Bosse hade hittat en bra plats. Han hade fika i bilen och hade nog inte hunnit sakna mig alls eftersom det var full ruljangs på platsen där han väntade.

Paradisbakkerne – mot Rokkestenen, del 1

Publicerad den av
12

Nyss hemkomna från en mycket halkig promenad i Råå, känns det skönt att plocka fram sommarens bilder från Bornholm och drömma sig tillbaka till juni 2024.
Vi hade parkerat bilen, på Klintebygårds parkering, och planerade att gå den runda som Roger Pihl rekommenderat i sin bok ”Vandringsturer på Bornholm”. Bosses ena fot gjorde ont till och från, men med en så här bred och tillgänglig väg framför oss kändes det möjligt att gå även med en krånglande fot.

Eftersom vi ville passera Fjældstauan på vägen mot Rokkestenen, valde vi att svänga vänster.

När stigen plötsligt bytte karaktär och blev brantare, smalare och mer ojämn valde min äkta hälft att lyssna på sin protesterande fot, vända och gå tillbaka mot bilen. Tänk att han vågade lämna mig helt ensam ute i skogen…

Jag traskade på och njöt av stillheten och grönskan samtidigt som jag spanade efter den berömda Fjældstauan.

Den som söker han finner… något rött skymtade fram i grönskan. 1919 blev detta Bornholms och Danmarks första vandrarhem. Rektor Hartvig-Möller gjorde om sitt barndomshem och lät sedan skolklasser, scouter och annan ungdomsverksamhet använda det med motiveringen att ungdomar mådde bra av att använda sina krafter utomhus. Idag är det en privat sommarstuga.

Trots den täta vegetationen smög jag fram och tog ett kort på lite närmare håll…

Bornholmare älskar sina skogar, läste jag i någon av våra Bornholmsböcker. Fullt förståeligt. Det är något visst med skogar, helst på sommaren när solen skiner och gör mönster mellan raka trädstammar.

Ännu bättre är det om det finns en utstakad stig som man kan följa. Jag hör till dem som inte har väldens bästa orienteringsförmåga och som lätt skulle kunna gå vilse i en skog. Hur det gick med den saken lovar jag att berätta mer om i nästa inlägg.

Lilleborg – kör inte förbi utan att stanna

Publicerad den av
14

När vi rullade av färjan i Rönne hade vi ett par timmar på oss innan vi skulle checka in på vårt boende utanför Svaneke. Vi hade inga planerade stopp utan tänkte mer att vi skulle ta oss tid att stanna om det dök upp något intressant på vägen. Det gjorde det förstås…
”Lilleborg ligger väl synlig vid vägen och det går nästan inte att köra förbi utan att stanna och ta sig en titt”, skriver Roger Pihl i boken ”Vandringsturer på BORNHOLM”. (En av de böcker som numera finns i vår bokhylla…) Så rätt han har!

Den lilla ”kringlan”, symbolen för fornlämningar, har vi bekantat oss med många gånger under åren på Gotland. När vi ser den vet vi att det kan vänta något spännande runt hörnet. Då gäller det att ratta in på närmsta parkeringsplats. Nu dök den upp när vi var ungefär mitt på ön och Bosse visste direkt vad det handlade om. Han hade läst på ordentligt inför resan.

Men, med tanke på att vår bil var fullastad vågade vi inte lämna den utan uppsikt. Bosse fick därför bara vandra med en liten bit. Sedan blev han utsett till ”bilvaktare”. Själv tog jag på mig rollen som vandrare, klättrare och fotograf.

Tänk om jag haft en tidsmaskin! Då hade jag rest tillbaka till mitten av 1100-talet. Det var nämligen då kung Svend Grathe byggde denna kungaborg.

Idag finns bara ruinerna kvar, men platsen är väl värd ett besök. Med fantasins hjälp kan man ju försöka föreställa sig hur denna borg en gång tronade här på bergknallen.

På medeltiden omgavs Lilleborg av sjön Borgesø. Den är bottenlös enligt sägnen. Numera är sjön delvis torrlagd.

Vid starten fanns en karta över området. Den borde jag ha studerat lite närmare innan jag traskade iväg. När jag gick omkring här uppe hade det varit en klar fördel om jag haft kartan framför mig. Någonstans fanns kanske resterna av det torn som jag nu kan läsa om. Ett torn där det eventuellt fanns glasfönster. I en annan text läser jag att det var i huvudbyggnaden som man, för första gången i Danmark, använde glasfönster.

Hela borgplatsen mäter ungefär 75 x 40 meter så det tar sin lilla tid att vandra runt här. Solen värmde gott, himlen var blå och fåglarna kvittrade glatt… sämre kan man ha det. Fortsättning följer…

En vandrande bokpärla

Publicerad den av
24

Den här stimulerande vandringsboken fick jag av Solveig i julklapp julen 2022.
O! Vad den redan är välbläddrad. Min fru hade godkänt min önskan om att göra något liknande som vi gjort under fem år på Gotland. Fast den här gången på en lite mindre ö. Hade vi enligt vår hemliga femårsplan direkt hamnat i Ystad skulle vi som ”förr” bara haft ungefär 800 meters bilresa till den danska ön Bornholm. På den snabba färjan står ”Den lilla blå” helt stilla. Hoppas jag. 🙂

Efter att ha njutit av den stimulerande faktaboken av norska författaren Roger Pihl började mitt eget planerande. Givetvis gjorde jag detaljerade tabeller. Rangordnade vandringarna efter min egen smak. Vissa turer passar bäst i ”rätt väder” och under en speciell årstid. En del kommer vi att korta ner eller ta från två håll. Många turer fick en femma i betyg (maxpoäng).

Jag har på vägkartor i min mobil fingranskat vägnätet. De ”vanliga” vägarna har vi kört på vid våra tre semesterbesök. Nu vill vi gräva djupare och känna oss som mer än bara tillfälliga turister.

Åhalsestien i Svartingedalen är ett ställe som vi ska försöka matcha in med när blåsipporna är som vackrast där. Vi blev verkligen bortskämda med alla blåsippor på Gotland.

Bortskämda blev vi också med häftiga raukar, både på Gotland och Fårö. På Bornholm finns det andra trevliga alternativ.

Tack Roger Pihl för en aptitretande bok som vi kommer att få stor glädje av. 😀
Med spänning och en hel del flås ser vi fram emot att räkna trappstegen upp från Jons Kapel. Blir det 222 eller 182 som en annan ”Boksnickare” fick det till? Antagligen får jag och min fru Solveig två helt andra svar. Undra om jag i så fall vågar be henne att räkna en gång till? 😉 Vilka starka vader vi kommer att få.

Efterord:
Inte helt sant. ”Den lilla blå” väckte uppmärksamhet sist på färjan. Själv låtsades jag som om mina öron hörde fel. Solveig befann sig någon annanstans. Jag satt snällt på en bänk när det hördes danska i en högtalare. Någonstans i flödeskummet hörde jag något om en blå bil som antagligen var på lyset eller hade ljuset på. 😉 Både de tre bokstäverna och de tre siffrorna påminde starkt om… vilken tur min fru dök upp från ingenstans och verkade vara sugen på att gå ner bland bilarna och…
Det rörde sig bara om lite efterblinkningar. När vi kom ner uppförde han sig ordentligt igen. Någon medresande hade varit för snabb i sitt beslut med att rapportera. Tycker i alla fall jag…