Sverige mot Danmark

Innan vi startade upp första etappen av projektet Bornholmuppochner hann jag läsa på en hel del om solskensön. Allt har enligt historien inte varit solsken. Vänskapen mellan Sverige och Danmark har varit lite si och sådär under flera århundraden.

Den här gången kom vi från Svaneke och åkte längst kusten ner mot nästa stad Nexö. Målet var att ta oss ner till Svenskehavn. Det var grått, halvkyligt och regnet ”hängde i luften”. Men det var vackert och stillsamt här en junieftermiddag 2024.

De som promenerar kuststien vid denna sträcka kommer automatiskt till Svenskehavn. Logiken när den är som bäst. 😉

Det nordiska sjuårskriget utbröt år 1563. Under de åren var svenska skepp ofta synliga runt Bornholms kust. Flera gånger gjorde svenskarna även landstigningsförsök.

Sedan fortsatte det att rasa krig mellan Sverige och Danmark på 1600- och 1700-talen. Kustförsvaret på Bornholm förstärktes med flera nya befästningar.

I början av juni 1645 försökte en svensk eskader under amiral Carl Gustaf Wrangel sig på att landstiga söder om Nexö. Försöket gick inte så bra. Därför bestämde Wrangel sig för att lätta ankar och ta sig lite mer norr ut längs kusten.

Den här gången hjälpte det inte att bornholmarna gav eld med två kanoner. Svenskarna var överlägsna. De svenska båtarna roddes in mot kusten och det sattes i land stora truppstyrkor, som med stor framgång började sin framryckning.

Sedan gick det snabbt. Svenskarna plundrade först Nexö. Därefter intog de Hammershus och till slut hela ön.

Förhoppningsvis ägnade sig ”flanörerna”, som jag såg på håll, inte sina tankar åt det här krigiska. Nästa inlägg är från samma plats, när Solveig ensam vandrade iväg med kameran åt andra hållet. Mot Nexö.
Regnet hängde i luften. Men jag övergick på stranden till mer ljusa tankar om nutiden. Vilken vacker ö Bornholm är. Otroligt att en sådan förhållandevis liten ö kan ha så många olika smultronställen. ❤

Måste avsluta med ett stänk ironi. Redan samma år, i juli 1645, inträffade den historiska freden i Brömsebro. Då lämnade svenskarna Bornholm. Först passade de på att utsätta ön för en totalt hänsynslös plundring. Sedan dröjde det bara tolv år innan nästa krig mellan grannländerna utbröt…

Ps. För jättelänge sedan kallades platsen för Vagtbodhavn.

Trevligare med rök från skorstenen

Som jag skrivit tidigare i ett inlägg var det från början vendiska pirater som kom söderifrån, som var fienden vid Bornholms kuster. Då var rundkyrkornas stridsplattform högst upp i kyrkan, ett bra ”vapen” mot faror från havet.

Kustlinjen runt ön mäter ungefär sexton mil. Åtskilliga krig har drabbat ön. Försvarsskansar byggdes längs kusterna redan under femtonhundratalet. När Bornholm drogs in i det nordiska sjuårskriget i två sjöslag och den svenska flottan segrade var det dags att förbättra ö-skyddet längs kusten. Nya skansar byggdes. När svenskarna kom för nära land sköt öborna. Tända vårdkasar och ringande kyrkklockor varnade för landstigningsförsök.

Fortfarande kan turisterna som kommer hit, se ett flertal vallar från olika tider i historien. En del av dem är gräsklädda, andra är stenfodrade. Syftar inte på turisterna. 😉

73. Östergarn kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Det finns extra mycket sorg omkring denna lilla 1200-tals kyrka ute på vackra Östergarn. Först brandhärjades den svårt av svenskarna 1565, under Nordiska sjuårskriget. Sedan plundrades den av ryssarna både 1715 och två år senare.

Kyrkan saknar torn och har därför en takryttare från 1700-talet. I den hänger kyrkklockan.

Predikstolen är från 1700-talet. ”Taket” visas på underbilden.

Krucifixet i altaruppsatsen är från 1200-talet. Övriga delar från 1700-talet.

Dopfunten av sandsten med den danske kungen Christian IV:s namnchiffer är från 1600-talets början.

Tjugofyra namn får jag det till på minnestavlan. Den kändaste är troligen prosten Lars Nilsson Neogard. Med hjälp av hans kraftfulla ledning återställdes den förfallna kyrkan.

Vad är rättvisa? Undra om alla i sittande skaran levde rätt och var ofelbara? Mina tankar tvivlar starkt.

I minneslunden står denna sten. Havet ger och havet tar.

Tänkvärda ord:
”Själen tillhör evigheten
kroppen är blott
dess tillfälliga bostad”