Riktigt trevligt att vara tillbaka på denna parkering. Den här gången var vi än så länge helt ensamma.

Vilken tilltalande havsutsikt på första etappen, som säkert väldigt många gått genom åren. Bäst att njuta extra. På hemvägen hade vi inte ögon i nacken och frågan var om vi då hade mjölksyra upp till låren. Mest spännande att inte veta svaret i förväg. 😉 Kom plötsligt då ihåg att jag borde stretchat mina vader och lår i förväg. Fast det räcker nog att göra sysslan efteråt, var nästa ”kloka” tanke.

Vi noterade, när vi räknade skuggorna, att vi var två stycken med på äventyret. Jag hade hoppat dammsugaren till frukost. 😉 Det mesta av sanningen var att insulin-setbytet inte hade funkat den gången. (Förra sommaren)

Nu såg jag med spänning fram emot att räkna trappstegen. Oväntat att jag läst och hört om helt olika slutsiffror.
Solveig gick framför mig ner. Vi sa inget till varandra förrän vi kom till olika ”avsatser” och dubbelkollade/stämde av. Väl nere hade vi samma slutsumma. 171 trappsteg. Jag log när jag på en hemsida, för ett tag sedan, läste exakt samma antal. I nästa inlägg ska vi berätta om legenden bakom platsen.