Det har gått nästan fem månader sedan vi lämnade Gotland och flyttade tillbaka till fastlandet. Varje flytt innebär ett uppbrott. Det finns nyfunna vänner på Gotland som jag gärna fortsatt att träffa regelbundet, elever jag gärna följt vidare genom skolsystemet, platser jag gärna återvänt till… För den som följt bloggen under våra fem Gotlandsår är det ingen hemlighet att Botaniska trädgården var min favoritplats i Visby. Därför är bilderna som får rama in dagens inlägg hämtade därifrån.

I november 2023 krackelerade mitt friska liv. På höstlovet plockade jag fram kallelsen till mammografi, ringde och fick en tid. Kallelsen hade legat några veckor. Eftersom jag precis börjat mitt nya jobb hade jag avbokat den föreslagna tiden i september. Det kändes inte nödvändigt eftersom jag varit på kontroll i Visby för bara ett år sedan.

Jag for iväg till Väla och tog mig in via en svart dörr. Om jag fattat saken rätt var detta ett relativt nytt ställe att göra mammografi på. Det kändes lite ovanligt att gå in bakvägen i detta stora köpcentra. Följde några upplysta spår på golvet och hittade rätt.

När jag en tid senare fick det obligatoriska brevet, där det brukar stå att allt är okej, stod det istället att jag fått en tid för ny provtagning. Den här gången på lasarettet.

Jag muttrade lite över nystartade ”kliniker” med personal som inte tagit ordentliga bilder.
Nu skulle jag bli tvungen att göra om allt igen. Inte förrän jag stod i dörren för att åka iväg, och upptäckte att jag fått ytterligare en tid för provtagning, slog det mig att det kanske kunde bero på något annat…

Det går inte att förbereda sig på negativa besked. När sköterskan berättade att anledningen till mitt nya besök var att man sett något på bilderna rann mina tårar. Först då insåg jag att detta var på riktigt.

Alltsedan jag under våren varit den drivande till att vi skulle lämna Gotland och alltsedan Bosse gick med på att jag sökte ett jobb i Helsingborg, fast det egentligen var till Ystad vi skulle flytta, har det funnits två frågor i vårt liv – Varför skulle vi till Helsingborg? och Vad är det vi väntar på? Plötsligt fick båda frågorna sina svar.

28 november gjorde livet en tvärvändning från ”fullt frisk” till diagnos bröstcancer. Det är svårt att ta in. Livet kommer att gå vidare men det kommer aldrig mer att bli som förut.

11 december opererades jag här i Helsingborg. Jag är mycket tacksam till den professionella personal jag mött. Lika tacksam är jag för min familj och för dem som känt till vad som hänt och som därför tänkt varma tankar och bett för mig.

Imorgon ska jag börja jobba igen. Men behandlingen har bara börjat. Åtta år framöver ska jag stoppa i mig en liten tablett varje kväll. Det blir 2922 stycken. Min kropp är säkert alldeles förundrad. Jag som aldrig druckit någon alkohol eller tagit någon form av droger, som aldrig rökt… Helt plötsligt har jag förlorat kontrollen. Strålning väntar… behandling mot benskörhet likaså…

Jag saknar verkligen mitt friska liv men försöker tänka på att ”Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet”. Det gäller även om jag numera ser på TV-reklamen med nya ögon. Nu då jag blivit ”En av tre”.